Hundvaktaren

Morgonstund har guld i mun.

2011-03-30T10:32:00.006+02:00

Som nattarbetare så sover man dagtid.
På vardagarna är allt lugnt och stilla och sömnen blir inte det minsta störd förrän fram på eftermiddagen då grabbsen kommer hem från dagmamman. Rutinen är nämligen att de då kivas om vem som ska väcka mig. Tidigare så har de allt som oftast kommit in och mer eller mindre hoppat i sängen och minst sagt ovarsamt väckt upp mig från min skönhetssömn.
Men nu har jag hittat verktyget till ett behagligt uppvaknande.

Verktyget heter Iphone.
De båda är nämligen tvärtorsk på att leka med den. Har tagit hem lite spel till den och favoriten är "Angry birds". Med hjälp av den så har jag lyckats få dem att smyga in, krama mig kärleksfullt och viska "Go´morgon kära pappa, dax att vakna".
Nästa mening är allt som oftast:
-Kan jag låna din "Ajfånn" en liten liiiten stund?
Nåväl, jag har i alla fall vunnit en delseger. Jag slipper vakna med insparkade pungkulor och ett skrik i örat.

Härom dagen så va det äldsta sonen som drog vinstlotten om att få väcka mig. Han chockade mig med att inte fråga om "Ajfånnen" utan efter att ha kramat om mig och viskat "Go´mårrån!" så säger han klarsynt och ärligt utan det minsta omskrivningar:

-Pappa, du verkligen stinker ur munnen.

Jo, jag tackar jag! Ingen fysisk pungspark, men väl en verbal sådan.

//Hundvaktaren, utan guldklimpar i morgonmunnen...

Och vad pysslar du med då?

2011-03-20T20:54:00.002+01:00

Tidig morgon i Sundbyberg.
I villan är totalt kaos. Massor med folk, massor med prylar och massor med bilar utanför.

Den oinvigde skulle tro att en riktig brakfest håller på att klinga av medan den invigde (undertecknad) nervöst glider omkring och försöker se världsvan ut.
Det är filminspelning. Tagningen för dagen är till filmen "TJOCKTJUVEN" där undertecknad ska spela polishundförare och genomföra en husransakan tillsammans med min dåvarande schäfer Rex.

Efter att ha klätt på mig en illasittande polisuniform så meddelas att frukosten är serverad. Som alltid på filminspelningar så fixas det med käk på ett alldeles fenomenalt sätt. Oftast genom någon cateringfirmas försorg. Så även denna gång. Framför mig står en mindre hotellfrukost uppdukad.
Hungrig som jag är så förser jag mig oblygt av godsakerna. Några mackor med diverse pålägg, juice och kaffe. Vid köksbordet finns fortfarande en plats ledig så jag slår mig ner, hälsar vänligt och börjar äta. Stämningen är som alltid när främmande människor möts. Försiktigt trevande och när vi alla sinsemellan bedömt och berömt frukostbordet så frågar jag artigt de vid bordet om det är ofta som de pysslar med att vara statister till sådana här mindre filmer.

Killen bredvid mig, som åxå han ska spela polis, tar till orda och börjar berätta vitt och brett hur många filmer han vart med i. Vilka fantastiska insatser och att han faktiskt haft en replik i en film för länge sedan.
Själv så försöker jag skylla allt på hunden Rex. Att det är pågrund av honom som jag trillat in som statist i den här filmen och därefter följer lite allmänt hundsnack.
-Du då? Vad pysslar du med då? Kör du mycket statistgrejjer åxå? Frågan ställer jag till en söt tjej mitt emot mig.
-Nja, blir väl lite sånt här lite då och då. För utom det här så är jag på en teater i Uppsala, så det blir lite pysser för att hinna åka emellan.

Ja jäklar. Alla verkar de ha drömmar om att bli riktiga skådisar. Utom jag då. Jo, på riktigt faktiskt. Jag har inga sådana drömmar. Men det är för jäkla kul att va med å kika vad som händer bakom kameran. Har gjort det några gånger och skulle gärna göra det igen.

När väl filmen haft premiär och jag såg vem fanken jag satt å käkat med.
Ja, hon heter visst Vanna Rosenberg och är skådis på "riktigt".

//Hundvaktaren, som inte riktigt har roll-koll.

Vuxenpoäng

2011-01-22T12:55:00.012+01:00

När jag började gymnasiet så bodde jag första tiden med min syster och pojkvän.
De va så himla vuxna med sina 7 - 4 jobb, industrisemester och ansvar. De hade hus med rätt så stor tomt där snön skulle skottas och gräset klippas. Två bilar på grusplanen, till och med släpvagn! Shit va vuxet. Tror att syrran va lite drygt 20 år då.
Även min äldre bror hade hus. Hus strax utanför stora staden Umeå och han jobbade som officer minsann.
Själv gick jag bara i skolan, böjd under skolplikten utan att ta mitt liv på så värst stort ansvar.

Nu börjar min 40-årsdag att närma sig. Lite skrämmande tanke. För man borde väl vara vuxen då. Man borde väl ha samlat på sig allt sånt som är viktigt i livet. Både erfarenhetsmässigt, materiellt och... Ja, vadå? Vad ska man ha samlat på sig som 40-åring? Hur ska man vara?

På min Facebooksida bad jag om hjälp att samla ihop allt vad som räknas som vuxet. Poäng som man ska ha för att kvala in som vuxen. Fan, jag är ju 40 snart, så jag måste sätta fart med poänginsamlandet!

Listan över vuxenpoäng här nedan kommer att uppdateras vartefter alla viktiga vuxensaker inkommer. Du är välkommen att hjälpa till här via "kommentarer".

-Mat/konsumtion:
Veckohandla efter en förskriven måltidslista.
Förkläde vid hushållsarbete.
Toalett/hushållspapper på bal.
Rabattkuponger.
Bonus/poängkort på ICA/Konsum/IKEA.
Morgonkaffe och frukostgröt alt. fil med müsli eller cornflakes UTAN socker (Se även nedan under "Media").
Betala räkningarna i tid och sedan lägga in de betalda räkningarna i märkta pärmar.

-Media:
Melodikrysset / Ring så spelar vi på "transistor´n" i köket till frukosten.
Nyheterna på TV/Radio minst en gång per dag. P4´s kvart i fem-ekot ger extra poäng.
Musikalisk allätare. Svensktoppen ger extra poäng.
Prenumeration på (morgon/vecko)tidning. Veckotidning typ Hemmets Journal alt Vi Bilägare ger extra poäng.

-Aktiviteter/yrke/livsstil:
Fast anställning.
Pensionsspara.
Ingå äktenskap.
2,3 barn. Väluppfostrade ger extra poäng.
Komma ihåg födelsedagar. Namnsdagar ger extra poäng.
Charterresor.
Dra hem redan vid kl 22- från fester med kommentaren "Det är ju en dag imorrn åxå".
Söndagspromenad med gåstavar.
Toasitsen nedfälld efter "stående besök".

-Prylar:
Hus. Helst villa. Radhus funkar. (Givetvis belånat).
Hammock på altanen.
Gräsklippare.
Bil. Självklart kombi. Volvo kombi ger extra poäng.
Papperskorg i ovanstående bil som givetvis även framförs "Eccodrive".
Släpvagn/husvagn. Husbil ger extra poäng.
Hund. Golden Retriver ger extra poäng.
Köpa majblommor.
Mata fåglarna vintertid.
Nyckelskåp.

-Kläder:
Funktionellt snarare än "rätt".
Postorder.
Långkalsonger (man fryser inte pga. för lite kläder när man är vuxen. Man fryser endast när det är jäkligt kallt).
Mössa och handskar.
Eccoskor.

//Hundvaktaren

Dunk på ryggen.

2010-11-26T20:34:00.003+01:00

Svetten formligen forsade utför min rygg samtidigt som jag stretade mig sakta uppför fjällbranten. Min bror hade tagit täten tätt följt av Linda, så jag borde ju inte klaga. Brorsan gjorde hundjobbet eftersom han fick spåra i den meterdjupa snön.
Både han och Linda hade sk. stighudar på sina skidor. (Ett sorts band man spänner fast under skidorna för att de inte ska vara bakhala). Klockrent när man ska uppför branter som denna.
Jag saknade sådana. Fanns bara två uppsättningar och eftersom jag ansåg mig bäst lämpad och mest vältränad att skida uppför fjällsidan utan stighudar så lät jag brorsan och Linda ta dem.

Att sedan brorsan är 10 år yngre, har fjället som arbetsplats och hmmm, faktiskt är aningen mer fit än jag hade jag då inte en tanke på.
Att Linda är uppvuxen någon mil från denna fjällbrant var heller inget som mitt då så självsäkra ego bekymrade sig över.

-Du tar väl med vatten, sa han när vi gjorde upp planerna för turen.
-Självklart! Jag fixar.

I ryggsäcken fanns oömma overaller för vår grottklättring, ombyte till både jag och Linda eftersom vi med all säkerhet skulle bli helt genomvåta av de underjordiska forsarna som vi skulle passera.
I ryggsäcken fanns även en 10 liters dunk med kallt friskt vatten.
Nog hade jag tagit med vatten alltid.

Fullständigt utpumpad slängde jag av min tunga ryggsäck när vi kom fram till "basecamp". Tältet var uppslaget och brorsans bekanta som redan var på plats hade ordnat med kaffe.

-Sliten?
-Nä, för fanken. Vi kan fortsätta när som helst, svarade jag med ett ansträngt leende.
-Du ser faktiskt lite sliten ut.
-Ja, lite sliten är jag kanske. Men ni hade ju stighudar, jag fick lita på rå armstyrka och tjurighet undet den här j***a timmen det tog för oss att ta oss upp hit. Och ja, jag är lite sliten, men jag va den enda som bar ryggsäck åxå.
Förressten, jag slet upp vattendunken, här har ni vatten för att göra påtår.

Min bror tittade först tyst på mig, växlade några ögonkast med sina goretexklädda polare, och sedan började han att gapskratta.
Nästan lite irriterat frågade jag vad som va så himla roligt.

-Tyst! Lyssna!

Skratten ekade ut och tystnaden lade sig över den snöklädda fjällsidan. Långt i fjärran kunde man höra en skoter. En fågel, säkert en läskig örn, skrek högt uppe i skyn.
Strax intill oss hördes porlandet av en bäck som trots vinterns kyla, inte fått ett skyddande istäcke över sig.

-Du skulle ha med dig vatten för att dricka under färden upp hit. HÄR finns vatten i överflöd, så de 10 liter kommunalvatten som du släpat upp hit kan vi lixom hälla ut.

//Hundvaktaren, med dunkande hjärta och tyngande ryggdunk.

Genusneutral uppfostran (igen).

2010-10-12T20:48:00.005+02:00

Bara att ge upp och inse att mina söner uppfostras som pojkar. Mer eller mindre omedvetet från oss så kallat vuxna föräldrar.
De leker med pojkleksaker, leker pojklekar och klär sig som pojkar.
Och de gillar pojkfärger.
Vid köksbordet förde William på tal om sånt han önskade och tyckte om. Då sattes allt lite på sin spets. Sagt på en 5-årings enkla sätt.

4-årigen Isak är familjens stora tekniker. På både gott och ont. Allt som har en motor är intressant. Allt som går på elström är även det intressant. Inte att förglömma allt som man kan skruva i är intressant. Skulle man sedan inte kunna skruva ihop det hela igen, ja, det är ett mindre problem. Flygplan är inte helt fel att kika på. Både hemifrån på gården där flygplanen sveper över himlen men även på lite närmare håll. På Arlanda. Jag som pappa har givetvis inte påverkat honom på något sätt att bli intresserad av flygplan. Tycker nästan att det är lite nördigt att vara "flightspotter". Men av någon anledning så ramlade jag över en sk. APP till Iphonen som heter Flightradar24. Klockren för alla som funderar på vart flygplanet som mullrar iväg mot fjärran horisont är på väg. Klockren för alla utom jag då, eftersom sånt inte intresserar mig det minsta. Men vad gör man inte för sina söner...

//Hundvaktaren

Barnkära förbannade hund!

2010-10-02T23:33:00.003+02:00

Minstingen Oscar spänns fast i barnvagnen och cykelhjälmarna spänns fast på William & Isaks huvuden. Hundpromenad väntar.
Ingen tycker egentligen att det är en belastning eller jobbigt på något sätt.

Center får allt gå kopplad första 100 metrarna tills det är dax att få rusa runt som en galning tillsammans med grabbarna. Vallhunden i honom sätter fysiken på prov. Grabbarna cyklar iväg från mig och jycken ska försöka hålla koll på alla. Gärna samtidigt.

Uppletande, eller som vi kallar det "Gömma pinne" är skitkul. Grabbarna kivas om vem som ska bli den förste att få gömma en pinne och sedan skicka Center att leta.
På senare tid så har William istället kommit på hur kul det är att själv gömma sig ibland buskar och högt gräs för att sedan snabbt bli hittad av sin håriga kamrat.
Center tycker åxå om den leken. Så till den milda grad att han gärna belönar sig själv med att kampa med både det ena och det andra.

På dagens promenad möter vi en äldre kvinna samtidigt som Center ryar runt i ett buskage där William omsorgsfullt gömt sig.
Kvinnan är mormor till en av grabbarnas kompisar och som vi står och småpratar om ditten och datten med tonvikt på hur kul det måste vara för barn att växa upp med hund så hör jag från buskaget:
-Men slääääpp pinnen Center! Ahhhh, släääpp! Loss! LOOOOSS! FÖRBANNADE HUND!

Kvinnan (ja, eller tanten) verkar ha förmånen att höra en aning illa och hörde inte riktigt det sista utan fortsatte att bedyra hur fina våra söner är och vilken otroligt vacker och uppfostrad hund vi har.

//Hundvaktaren, omgiven av fina, vältaliga barn och vackra, lydiga hundar

Med handen i kakburken / Med handen under kjolen.

2010-05-02T23:18:00.002+02:00

Observerar man och kvinna inne på "mitt" område som ser ut att pyssla med något. För ett ögonblick försvinner de iväg bärandes på en mindre stege men återvänder strax.
Adrenalinet rusar! Pågående inbrott? Sabotage? Spioneri? Grov kriminalitet?
Beredskapsläge 4 (av 5 möjliga) inträder!
Kontaktar larmcentralen och kort meddelar jag dem min position samt att jag eventuellt har något i görningen och att jag kommer att ingripa med kraft och sällan skådad beslutsamhet.

När jag och Center smygit oss på dem så ser de ut som oskyldigt skyldiga barn, tagna med handen i kakburken.
Mina nyfikna frågor i kring deras förehavanden ökar i takt med deras undflyende svar. Visade sig att de klistrat upp en kjol på en ”Herr Gårman” skylt som något sorts internt skämt.

Skrattande skildes vi åt, övertygade av att min inblandning i skämtet endast kryddat dess historia ytterliggare. (Tilläggas bör att de va i 50-års åldern, samtalet fördes på fransk/engelska blandat med min norrlandsengelska...)
Nu återstår bara att försöka skriva något seriöst av detta i nattrapporten till kunden.

Fru Gårman

//Hundvaktaren, med rätt att smyga.

Min mamma är som en pizza.

2010-04-01T23:09:00.004+02:00

Ja, hur ska jag klara mig undan en sådan titel utan att gå arvslös?

Jag verkligen älskar pizza. Vi äter det någon gång då och då. Kebabpizza är min favorit.
Kanske just för att vi inte äter det var dag som det är så gott. Hade det stått på menyn var dag så skulle man tröttna rätt så fort.
Men de gånger pizza står på vår meny så verkligen njuter jag.

Pizzan klipper jag alltid upp i fjärdedelar. Den första försvinner i ett nafs och är gudomligt god. När andra biten äts så börjar man ta in smaken och kanske kan anmärka på en något bränd kant, en lite för stor lökbit eller att tomatsåsen denna gång var särdeles välsmakande.
Tredje biten. Underbara tredje bit. Då är man lagom mätt. Det börjar ta emot och man undrar om man verkligen kommer att orka sista fjärdedelen.
Sista biten brukar jag käka lite från mitten, sedan hamnar den på en assiette i väntan på att få ätas kall dagen efter eller till en eventuell kvällsöl.

Jag älskar verkligen min mamma. Kanske mer än hon vet om. Men efter att ha bott hemifrån massor med år så har hemmet, hembyn och föräldrarna blivit lite som en pizza.
Längtar verkligen efter att få komma hem till föräldrarna ibland, men efter någon dag så blir jag nöjd och längtar efter mitt eget igen.

//Hundvaktaren, arvslös pizzaälskare

Stresstålig och stabil

2010-03-31T21:49:00.003+02:00

Klockan är strax efter 19.
En son i badet, en annan mumsar kvällsfika och en tredje kryper omkring och gör mest det 8 månaders söner gör. Stoppar saker i munnen... HSB är på jobbet.
Plötsligt ringer det på dörren.

Cirkusen i full gång. Hunden skäller precis som hundar brukar göra. Sonen i badet ropar med gäll röst: "Paaaappaaaaa, veeeem äääär deeeet?!?".
Sonen i köket hoppar ivrigt ner från stolen för att se vem som tänker hälsa på. På väg ner från stolen river han ut mjölkglaset. Familjens yngsta kryper iväg och... Ja, stoppar saker i munnen.

-Hej, jag kommer från Delikatessexpressen.

Jag anser mig inte vara speciellt lättstressad, men just då körde stresshormonerna igång i högsta fart.
Tänkte att jag klipper av honom direkt så slipper han påbörja sitt säljsnack och ödsla både min och hans tid.

-Men du, de e så här att jag är ensam hemma med tre osnytna söner, en som du hör galen hund och bortsprungen katt. Jag tror nog vi får ta kontakt med varandra någon annan gång.

Lämnade trots allt en öppning om att inte vara helt ointresserad men med all tydlighet så framgick det att jag verkligen verkligen verkligen inte hade tid just då.

-Men du kanske ska ta å kika lite här, får jag till svar samtidigt som säljaren leende började bläddra i en lunta papper.

Då rök jordfelsbrytaren i min hjärna. Något okristligt slinker ur mig samtidigt som jag slänger igen dörren och mumlar "knäppskalle".

-Men paaaaappa! Vem är det? hörs från badrummet. Vem är knäppskalle?
Mjölken droppar från köksbordet och yngsta framtidshoppet...
- Ja, vart fanken har han krypit iväg någonstans??

//Hundvaktaren, stresstålig och stabil!

Kissgubbe, förtroliga samtal och manlighet.

2010-03-02T20:10:00.005+01:00

Vid läggdax ikväll hade William 4,5 år ett högst upplysande samtal med mig.

Det är nämligen så här att på snoppen finns en boll. I den bollen finns ett hål och där kommer det kiss ifrån.

Så ni som ännu inte har kläm på vart kisset kommer ifrån, nu vet ni!

Detta samtal kunde inte ha kommit lämpligare.
Ty idag gjorde jag något som torde höja ett och annat ögonbryn om jag blivit upptäckt av någon. Jag gjorde det mest manliga en människa kan göra. Nu snackar jag inte om att lyfta tunga saker. Inte heller erövra fjärran land till häst eller göra lumpen på det ballaste och mest krävande regemente.

Jag pratar om något som ni kvinnor ALDRIG kommer att klara av. Något som jag så småningom ska lära mina söner.

Jag ska lära mina söner att rita kissgubbar i snön.

Mer tankar ikring detta finns här: http://hundvaktaren.blogspot.com/2009/05/genusneutral-uppfostran.html

//Hundvaktaren, bland kissgubbar och bollar.

MC Donalds. Fortfarande en doft av... pissgubbe!

2010-01-31T21:46:00.005+01:00

Lovade att återkomma till vårt besök på Mc´Donalds.

Mailade som bekant till Mc´Donalds Sverige. Inte så att jag drog av en klagan, utan mer i informativt syfte. Nja, jo, eller... Nog klagade jag alltid. Men jag är ju egentligen inte sån. Nja, jo, eller...
På hemsidan stod att de besvarar frågor på vardagar, och eftersom mailet skickades en helg så la jag det hela till handlingarna.

Inom en timme hade jag fått svar! Efter ytterliggare en timme hade även restaurangchefen mailat och ville komma i kontakt med mig per telefon för att reda ut eventuella oklarheter.

Vårt samtal var både givande och på en trevlig nivå där han beklagade sig, jag beklagade mig och han undrade hur han skulle kunna kompensera mig. Det överlät jag till honom och hans samvete.
Hans samvete bestod i fyra stycken gratismål + en kaffe och bulle som kom hem till oss i form av gratiskuponger.

Nu har vi spenderat dessa. Maten var precis som man förväntar sig på Mc´Donalds. Varken mer eller mindre.
Strips serverades snabbt medan burgarna fick man vänta på. "Vi kommer ut med dem" hette det. När stripsen kallnat, barnen skruvat på sig och första juiceförpackningen landat på golvet gick jag och hämtade burgarna som "vi kommer ut med".

Därefter åt barnen och dippade strips i vanlig ordning. Barnen blev sedan kissnödiga av all juice, helt i vanlig ordning. I vanlig ordning så kilar vi iväg till toaletten eftersom det då ofta är rätt så bråttom.
Toaletten var i vanlig ordning något alldeles extra. Nedkissad, toalettpapper och pappershanddukar låg slängda på golvet och handfatet var något som...

4 årige William fäller kommentaren "Huvva, nu luktar jag pissgubbe utan att ha åkt rutchkana".

Väl hemma satt jag för ett ögonblick vid datorn och Mc´Donald Sveriges hemsida framme.
Nu skulle det minsann klagas. Eller, jo, nja...
Ingen av oss var speciellt intresserade av ytterliggare besök på "Den gyllene måsen".

//Hundvaktaren, Sibylla for ever!

Fredagspulla

2009-12-01T20:47:00.003+01:00

Och du som trodde att det här skulle handla om snusk...

Nä du, första gången jag plitar ner ett recept på denna blogg.
Även om man är rätt så talanglös i köket så fixar du det här!

FREDAGSPULLA (typ 4 "normala" portioner / 2 "skogshuggar" portioner)

1 grillad kyckling1 brk salsa (mild, medium eller hot)
Tacokrydda
Cräm Fräsh
Sallad
Riven ost

Skala kycklingen och skär upp i små bitar. Hiva ner allt i en skål å gucka runt kycklingen med salsan och tacokryddan.
Sleva ner allt i en ungsform och in i ugnen 224,4´ typ 15-20 min eller tills de e skitvarmt.

På med den rivna osten, Cräm Fräshen och salladen i något schysst mönster.
Servera med Nachochips och en kall öl (antalet öl står i relation till vilken styrka du väljer på salsan).

Smaklig måltid!

//Hundvaktaren

McDonalds - Världens viktigaste kalas - En doft av... pissgubbe...

2009-11-28T14:09:00.003+01:00

I helgen är det stort kalas på McDonalds. 10% av försäljningen går till byggandet av ännu ett Ronald McDonaldhus. Vacker tanke och med på ett hörn är jag och mina söner. Vår lunch inmundigades på McDonalds Stäket. Happy Meal stod på menyn. Den ena med hamburgare, den andra med nuggets. Fantasilös som jag är så blev det en Big Mac. Nåväl, man vet vad man får, man vet hur den smakar och man vet hur den ser ut. Lovar att det INTE är som på bilderna i reklamen!

Utanför restaurangen den sedvanliga rutchkanan och intill stod en brandbil som barnen (ja, och pappa åxå) fick titta närmare på.
Allt som bäddat för en kanonlunch, eller hur!

Mätta och nöjda efter rutchkaneåkning klättrar grabbarna in i bilen. Bilbälte på! Då känner jag en allt för bekant doft ikring mina barn. Det stank som från det värsta pundartillhållet om dem. Sur, frän pisslukt... Odören spåras till barnens kläder OCH händer.
Rutchkanan består av stora plaströr som barnen klättrar in och upp i för att sedan åka igenom. Verkar som om inte bara barn håller till i dessa väderskyddade utrymmen.

Påtalar det hela för en ur personalen som tittar frågande på mig och svarar "-Nä, där är det städat!"

Med all säkerhet är det städat där någon gång, men jag lovar att de har då inte städat i barnens rutchkana inför den här familjedagen.
Att försöka ta till diskussion med den stressade personalen kändes föga framgångsrik, så vad gör man?
UPP PÅ BARRIKADERNA!
Skickade mail till McDonalds Sverige och frågade lite försiktigt hur de hade tänkt lösa det hela då personalen på restaurangen i Stäket inte va speciellt intresserade.

Väntar med spänning på deras svar!

To be continjudd.

//Hundvaktaren, mätt och äcklad

Officiell 3-barnspappa!

2009-11-10T20:48:00.004+01:00

Våra söner är födda -05, -06 & -09. Känns som om man har fått en del rutin på att vara pappa. Det är utom allt rimligt tvivel vem som är mamman. Jag va där när grabbarna kom ut! Men den som är far till barnen är, nu med risk att bli missförstådd, något som en karl aldrig kan vara helt säker på. Vi karlar får ju förlita oss på trohet i förhållandet och i de fall inte det räcker så finns ju alltid DNA.
För mig räcker trohet i förhållandet.

Idag har vi vart till familjerätten och där blev jag officiellt far till lille Oscar.

När William, vår förstfödde, såg dagens ljus så krävdes åxå ett besök. Där försäkrade vi på heder och samvete att vi var ett par 9 månader innan barnets födelse, att vi inte ägnat oss åt partnerbyte och HSB fick inför mig och socialtanten försäkra att hon inte vart otrogen.

När Isac, vår andre son kom till världen så behövdes bara våra namnteckningar på diverse papper till skattemyndigheten (säkert andra myndigheter åxå) sedan va allt klart.

När Oscar, vår tredje son gjorde entré så borde väl myndigheterna ha förstått att vi verkar ha lite mer än en fnurra på tråden emellan oss. Sedan damp det ner papper från familjerätten som kallade oss till ett möte. De hade visst slagit ihop Bro & Järfälla socialdistrikt (ja, eller va hon nu sa) och vi va nya för handläggaren så hon ville därför träffa oss.

Så 4 namnteckningar senare så är jag äntligen OFFICIELLT far till Oscar!

//Hundvaktaren

Ursäkta, men kom jag för tidigt?

2009-10-02T21:23:00.007+02:00

För något år sedan så skulle en "hundbekant" gifta sig. Eftersom vi egentligen inte umgås annat än att vi träffats lite då och då i hundsammanhang så var jag inte bjuden på bröllopet. Hade heller inte väntat mig något annat, men va fanken, någon gång ska man väl gå i kyrkan och här hade jag ett ypperligt tillfälle att få några gudaktiga ord lästa för mig.
Ytterliggare en bekant som e en riktig fena på trumpet skulle spela, så där hade jag åxå ett (svep)skäl att gå.

Likt bruden och brudgummen va även jag uppe i ottan för att göra mig redo inför den stora dagen. Min finaste kostym, ja min enda kostym hade hängt ute under natten på vädring och luktade som ny.
Bröllopet skulle äga rum i en kyrka söder om stan och själv bodde jag norr om stan. Det här var på tiden innan GPS´en gjort sitt inträde i var mans bil så det blev till att åka i god tid innan för att hinna med en och annan felkörning.

Väl framme vid kyrkan så upptäcker jag att jag lyckats hålla min tidsplan med råge. Skulle till och med ha hunnit med ytterliggare felkörning och ändå vara i tid.
Men vad är det jag ser?
På parkeringen utanför kyrkan står fullt med bilar. De stora kyrkportarna är stängda och inte en själ syns till.
Det här är inte sant! Hur fanken hade jag lyckats komma för sent trots min minutiösa planering!?!?
Jag smög runt och kikade in via några fönster och får se att där inne är fullt med folk.

Sakta öppnar jag den stora porten som givetvis gnisslade som stora kyrkportar ska göra.
Både en och två ansikten vänds emot mig när jag smyger in emot första bästa lediga plats utefter altargången.
Brudparet står på plats längst fram och är i full färd att säga "ja" till varandra samtidigt som jag ursäktande sätter mig ner brevid några fullständigt obekanta människor.

När vigselringen sitter på plats och den obligatoriska kyssen levererad så vänder sig brudparet emot församlingen och kamerorna smattrar ivrigt.
Alla kameror förutom min.

Till min fasa så upptäcker jag att brudparet inte alls är det brudpar som jag hade tänkt få se äkta sig. Brudparet är totala främlingar och där sitter jag och undrar om jag tagit fel på datumet.

Så snart det gavs möjlighet så smet jag diskret ut och marcherade raskt till bilen för att kolla den fusklapp jag hade under solskyddet. Datumet stämde, men jag hade kommit till kyrkan alldeles för tidig. Ungefär ett halvt bröllop för tidigt.

Strax började ett och annat bekant ansikte dyka upp och sedan kom det "rätta" brudparet.

//Hundvaktaren, som ibland kommer alldeles för tidigt.

Könsidentitet

2009-09-25T12:39:00.003+02:00

Jag fotograferar ofta och gärna. Familjemedlemmarna är de som oftast hamnar i sökaren. Hundar, katter, ungar och en å annan bild på HSB. Vill inte ens tänka på hur många foton det finns lgrade på den externa hårddisken, backup-skivor och inte att förglömma den stoooora lådan med "riktiga" fotografier.
Kommer ni ihåg dom? Det var en gång i tiden som man bara kunde fota som mest 36 bilder. Sedan fick man lägga dåtidens minneskort som kallades filmrulle, i en påse, skicka iväg den för att sedan få tillbaka bilderna i brevlådan en vecka senare.
Svindlande tanke, men så har det gått till en gång i tiden.

Nu förtiden är det ganska enkelt att titta på foton. Bara till att starta bärbara datorn och genast har man tillgång till tusentals fotografier och filmsnuttar. Tittar ofta på dem. Både ensam och tillsammans med övriga familjen. Tittar och minns.
Ett sätt att hjälpa sönerna att minnas. Inte minst släkten uppe i norrland som vi tyvärr träffar allt för sällan.

Ibland kanske man planterar minnen hos grabbarna. Sådant som de egentligen inte kommer ihåg berättas så ofta att de lär sig själva händelsen men kanske inte själva riktigt minns.

Och där det saknas berättelser eller minnen så frågar de.
Som här nedan...

-Va jag tjej där? frågar William när han ser sig själv på detta foto.
-Hur menar du nu?
-Rosa tröja. Rosa har ju tjejjer.

//Hundvaktaren, genusneutral uppfostran??

Några bruna i kön.

2009-09-24T22:27:00.006+02:00

På onsdagar kommer glassbilen på vår gata. Grabbarna ser fram emot den nästan lika mycket som jultomtens besök på julafton. Under högsommaren så kunde kön vara riktigt lång vid "vår" hållplats och jag gissar att den kunde vara lika lång även på andras hållplatser. Detta ledde till att glassbilen kom allt senare och senare. Ibland så sent att grabbarna redan fått på sig pyjamasen. Men att undgå den bekanta och högljudda melodin är som bekant svårt, så både en och två gånger kastade vi oss ut i pyjamas och foppatofflor för att göra våra inköp.

Nu håller hösten på att göra sig allt mer påminnd. Temperaturen kryper allt lägre och kön till glassbilen blir kortare. Samtalen med grannarna ikring vilken glass som är godast blir kortare och kvällsglassen åtnjuts nu inne vid köksbordet och inte ute på farstukvisten.

Häromdagen kom HSB* in med grabbarna efter att ha shoppat loss en mix av olika glass-sorter.
-Det gick fort, sa jag. Va ni ensamma vid glassbilen?
-Nää, de va några små bruna där och en stoooor brun, svarade kloka 4-årige William
Jag tittade lite frågande på HSB och emellan skratten fick jag förklaringen.
På gatan bor en familj av afrikanskt ursprung...
Mamman i familjen är något "volymiös" och rätt så brun...

Tänk vad enkelt allt vore om man lite oftare kunde se på varandra ur en 4-årings ögon.

//Hundvaktaren.

*HSB = Hon Som Bestämmer

Arrrrrtikuleeeeera!

2009-09-24T16:21:00.003+02:00

Tänk om man själv kunde bli lika glad som en 4-åring över att ha lärt sig uttala ett nytt ord!
Deeeet äärrr viiiiktiiigt aatt taaala tyyyydliigt.

Resten av kvällen gick William omkring och sa "MELODIFESTIVALEN" överdrivet artikulerande.
Nästa vecka blir det att plugga det svåra ordet "VÄDERLEKSRAPPORT".

//Hundvaktaren, som fortfarande efter 14 år i hufvudstaden pratar norrlänska.

Facebook

2009-09-17T14:10:00.003+02:00

Den nya tidens problem.
Vem ska man adda till vän-listan. Vem ska man inte adda.
Är man då "ovän" med den man väljer att inte adda?

Å alla dessa applikationer...
Det är Maffia, Farmville och tusentals olika Quiz. Ja, undersökningar som är högst (o)vetenskapligt utformade.

Inte att förglömma alla grupper man borde gå med i.
Genom dessa visar man ju sin ståndpunkt och tillhörighet. Tänk då alla som man INTE går med i.
Va det inte Bush som sa "Är ni inte med oss så är ni emot oss"...

Den nya tidens problem!

Ett besök i stresskonen a.k.a. fredagsmys.

2009-09-09T00:47:00.004+02:00

Fredag eftermiddag.

Sov alldeles för länge efter mina 4 arbetsnätter men känner mig ändå lite sliten.
Grabbarna har precis kommit hem från dagmamman och även de är slitna efter sin "arbetsvecka".

Grillen är startad.
Blir ingen avancerad grillning utan en färdigmarinerad flintastek hamnar på grillgallret.
HSB hoppar in i bilen för att snabbhandla lite. Den minste, Oscar, sover gott i barnvagnen.
-"Jag har telefonen med mig ifall det skulle bli nått".
Hon säger alltid så när hon åker någonstans utan att ta med bebisen. Ty bebisar tyr sig till mamman. Mammans bröst. Mammans lukt. Mammans rörelser. Något som vi karlar / pappor aldrig kan konkurera med. Låter min egna erfarenhet tala.

Samtidigt som bilen lämnar gården så vaknar Oscar och blir genast otröstlig. Skriker och skriker. Testar med napp. Vaggar, vyschar, pyschar och pysslar. Inget funkar.

Köttet behöver vändas så jag kilar in och lägger bebisen i sin säng och tänker att han får vackert skrika medan jag snabbt vänder köttet.
Jäklar, potatisen skulle ju in i ugnen åxå.
Såsen... Fasen, ähhh, den får vänta.

-Pappa! Pappa!
Grabbarna har gått upp på övervåningen för att leka med Briotåget.
-Kan du lämpa määjj!
De pockar på uppmärksamhet och behöver säkert hjälp att montera någon vital del till tågbanan.
-Nja, ni får vänta, de e lite mycket nu, svarar jag.
-Men paaaappaaaaa, får jag till svar.

Fasen åxå, köttet...
Måste nog kila in till bebisen lite snabbt igen bara.

Vänder på köttet som tyvärr fått en aning välgrillad sida.
-Pappaaaaaa, kooooom! hör jag återigen från övervåningen.
-Skriiiiik, grååååååt! från sovrummet.

Passerar köket och sniffar återigen på flintastekens plastförpackning.
Jo, banne mig luktar det inte en aning surt om den.
När jag först öppnade förpackningen så slog jag bort tanken på doften med att det säkert bara var marinaden som luktade.

Då händer det som inte får hända. Jag får en låt på hjärnan. En låt som bara vägrar försvinna.
"Nu är det slut på veckan, de är dax för freeeedagsmyyyys"

Jag förbannar OLW! Jag förbannar alla smarta reklam-makare! Jag förbannar min dåliga simultankapacitet!

http://www.youtube.com/watch?v=y2qjjoA2N_g

När väl HSB återvänder och tar sig an bebisen så tystnar han omgående.
Efter att ha hjälpt grabbarna på övervåningen med en trilskande brio-järnvägs-bro så byter jag ut flintasteken mot grillkorv.
Sedan ställer jag mig vid grillen, ägnar hela min hjärnkapacitet till att inte bränna korvarna samtidigt som jag nynnar på... ja, ni vet vad...

//Hundvaktaren, som gjort ett besök i stresskonen och överlevt.

Hundträning - "Tänd och släck"

2009-09-08T11:01:00.003+02:00

Arbetet med så kallade "Tänd och släck" övningar går vidare.
Går ut på att hunden ska tända igång på mina kommandon och förhoppningsvis även släcka/bli tyst när jag säger säger till.
Det minsta problemet är att få Center att bli sur på figuranten. Men bromsar är som bekant viktigt...

Och jo, HSB kan känna sig rätt lugn och trygg på kvällspromenaden :)

//Hundvaktaren

Bland grodor och gummi

2009-08-29T21:23:00.007+02:00

Chicka caféer i innerstan kan aldrig mäta sig emot fika utomhus i skogen! Visst, i stan finns massor att se på. Folk, byggnader, bilar.
Men se, i skogen finns ännu mer att se!
Några bilder säger mer än tusen ord.

En drake? Ödla? Monster?

Fika vid stranden.

Tsunami?

Hatten på.

"Skit(iga) ungar!"

Tio snabba varv runt denna och världen blev en aning annorlunda...

"HSB" med Oscar.

Det här är en groda,

och det här är... Hmmm, jag förklarar om några år...

//Hundvaktaren

Hundträning

2009-08-24T16:22:00.006+02:00

Att träna en tjänste/skyddshund består av en massa lydnadsträning. Timme ut och timme in spenderas åt att träna lydnad. Inte bara på träningsplanen utan även i alla tänkbara och otänkbara miljöer. Allt går ut på att hunden, när den väl är ute i tjänst, aldrig ska känna sig ovan och otrygg i de miljöer som vi jobbar i.

Men hur kul är det att träna lydnad...

Nu har vi börjat "gasa" en hel del med Center. DET är kul! Nu kommer även kvittot på all tråkig lydnadsträning. För när man väl börjat gasa jycken så är det ganska fiffit att ha bra bromsar åxå. Bromsar i form av en lydig hund.

"PASS PÅ!"

"REVIR!"

Helt om "FOT!"

//Hundvaktaren

Flightspotting

2009-08-23T21:52:00.003+02:00

Vad gör man när man vill slå ihjäl några timmar med ungarna?
Jo, packar fikaväskan och beger sig till Arlanda och kikar på flygplan. Hur ballt som helst!

Blivande piloter???

//Hundvaktaren, som faktiskt hade lika kul som mina söner!

Dofter, smaker och förnimmelser

2009-08-07T11:49:00.005+02:00

Doftminnet är tydligen det starkaste minnet vi har. Själv kan jag fortfarande känna igen vissa parfymer och få en kittlande känsla i själen. Inte alltid som jag kommer ihåg vem som burit parfymen eller vilket tillfälle som jag doftat på den, men den kittlande känslan finns där tillsamans med doften.

Samma sak är det med dofter av mat och dryck. En rökig Whiskey, en god cigarr tillammans med en doft och smakrik öl.

Doften av mammas matlagning är åxå något som länge finns kvar.

Ett besök hos föräldrarna och bara ta in lukterna gör att man genast känner igen sig.

När man sedan återvänter till egna hemmet så är det första man möter just doften. Doften av det egna hemmet.

Doften av ett nyfött barn är för mamman något som etsas fast i minnet och själen. Hormoner och känslor inför det nyfödda barnet gör nog sitt till för att knyta det livslånga bandet som förbinder mamman och barnet.

-Åhh, känn va gott han luktar! får jag ofta höra av HSB.

Jo då, jag luktar och... Tja, han luktar bebis.

När väl bebisen kommer hem så börjar det lukta annat om dem åxå.

Navelsträngen som pappan har äran att klippa till exempel. Den snutt som blir kvar består av kött. Kött ruttnar i rumstemperatur. Ruttet kött luktar allt annat än gott...

Sedan har vi det här med innehållet i blöjorna åxå.

//Hundvaktaren, med näsa för dofter.

Here we go again!

2009-08-04T20:02:00.009+02:00

Våra söner har kommit på fötter, de går att snacka med och man har faktiskt riktigt roligt tillsammans med dem (nåja, oftast i alla fall). Känns skönt att bebistiden är över och att man nu har två någorlunda självgående individer här hemma.

Meeeen nu börjas det igen. Bajsfyllda blöjor, kräk på kläderna och borttappade nappar.
Hur fanken tänkte vi igentligen?

Lär man sig aldrig?

Nåväl, grabben va planerad och grabben är nu levererad så färden emot hans 18-årsdag har startat.

Måndagen den 3 augusti 2009, strax efter 11 landade vi på Danderyds Sjukhus för ett planerat igångsättande.

När 42 graviditetsveckor gått så säger fosterfacket stopp till ytterliggare övertid i magen, så även medicinska regler. Den gravida mamman brukar även tycka att "nu räcker det".

Själv ser jag bara fördelar i att HSB äntligen får känna vilken börda jag får bära på dagarna i ända. Det är nämligen hon som lagar all den goda maten som jag sedan måste stoppa i mig.

Sätten att starta upp det hela är säkert många, men här blev det dropp med nått magiskt i, sedan blev det åka av.

Allt mellan någon timme till sisådär två dygn kunde det ta. Hur förbereder man sig inför en sådan ansträngning? Kolhydratladdar kanske? Hur gör marathonlöpare och fysfenomenet Gunde, kanske han skulle kunna ge några tips?

Själv så kilade jag förbi pressbyrån och tankade en korv med bröd.
"En korv, är ju som bekant, alltid en korv!"

Kurvorna till vänster visar hjärtfrekvensen på barnet och kurvan till höger visar verkarna hos mamman (den kurvan går även hand i hand med behovet av korv hos blivande pappan).

Sedan hände allting fort. Allt för fort kanske.

Värkar, krystvärkar, allmänt jäkla ont och lustgas som inte alls gjorde att HSB drog roliga historier.

Kurvan till vänster började peka åt fel håll. Helt fel håll. Hjärtverksamheten hos barnet gick ner och allt stod inte rätt till. Larmklockorna ljöd och plötsligt blev rummet fullt av folk och innan jag visste ordet av så hade grabben kommit ut till vår värld.

Ja, inte riktigt så enkelt. Väl ute så var han askgrå och i dåligt skick så efter att ha mellanlandat någon sekund hos HSB så bar det av till förlossningens akutrum. Förklaringen låg i att han virat in sig i navelsträngen och alla ni som brukar hänga er i tid och otid vet hur illa man mår. Ni som inte provat, lyd mitt råd att låta bli!

Snart så började han skrika och färgen återvände. Kommer aldrig att klaga på att han skriker!

Slutet gott, allting gott!

Mätning och vägning visade på en riktigt biffig kille.

55 lång och 4985 bred.

//Hundvaktaren, som nu är åter i blöjstadiet.

Födelsedag, övertidsstopp och blåskatarr.

2009-08-02T20:14:00.009+02:00

"TIDEN GÅR OCH VI MED DEN".

En gammal man sa så till sin egen spegelbild på den långvårdsavdelning som jag jobbade på i begynnelsen av mitt yrkesliv. Han va för övrigt otäckt lik "SkallePer" i Ronja Rövardotter. Tänk så rätt han hade.

För precis fyra sedan så satt jag och höll ett litet litet spädbarn i min famn. Livrädd att tappa honom. Livrädd för hur jag skulle klara av rollen som far. Livrädd för att inte kunna skydda min son från allt det onda i världen.

Det lilla spädbarnet är nu fyra år "gammal".

Nästa gång han fyller år så lär han väl vara 15 och vill ha en moped.

Idag så räckte det med en Byggare Bob tårta och simglasögon.

Och Nalle Puh målarbok.

Och pussel.

Och fotboll.
Och ytterliggare en tårta ifall det inte skulle räcka med en...

Och vattenpistoler till alla inbjudna barnen.

Och, och, och...

Kanske skulle vart billigare med en begagnad moped ändå?

På hans femtonårsdag kanske jag slipper blåsa upp 40 ballonger.

Då kanske jag slipper drabbas av yrsel och "blås"katarr.

Idag söndag inträder även övertidsstopp för vår ofödda sons huserande i HSB´s mage.

En normal graviditet är mellan 38 & 42 veckor och i dag har det gått 42 veckor.

Så om inget händer under denna natt så kommer vi att infinna oss på Danderyds sjukhus imorgon för igångsättning.

Jag skriver "vi" för att jag tror att det är mest politiskt korrekt. Även om vi är ogifta så ska jag visst ha något med den här graviditeten att göra. Vad vet jag inte riktigt.

Nåväl, man kan hjälpa naturen på traven med att sätta in värkstimulerande medikament. Naturen verkar behöva lite hjälp här!

Återkommer i ärendet!

//Hundvaktaren

Tid att stilla sig.

2009-07-28T22:54:00.004+02:00

Listan över läkemedel med syfte att få vårt psyke att komma i balans kan göras hur lång som helst. Otäckt lång och bakom alla läkemedelsnamn finns en historia, en människa och ett liv.

Valium, Atarax, Stesolid, Heminevrin är bara några av dem.

Ingredienserna till min egen huskur finns i de flesta hem. Man behöver heller inte må speciellt dåligt i själen för att bruka min alldeles egen psykofarmaka. Behovet av att stilla sig kan räcka. Inga biverkningar finns där heller förutom risken att utveckla ett beroende.

Plåthink och vedklabbar.

Skulle vilja se den läkare som skrev ut något sådant!

//Hundvaktaren, som ibland tar sig tid att stilla sig.

Manlighet.

2009-07-26T23:08:00.005+02:00

Det kostar på att vara pojke och/eller man.
Kvinnor har det förhållandevis lätt i livet. Ni behöver inte visa sig på styva linan som vi män.

Ni kan fejka ja-ni-vet-vad, ifall ni inte riktigt är helt sugna. Vi män, vi måste prestera...
Utan mannens ja-ni-vet-vad, så blir det inget ja-ni-vet-vad.

En liten liten sprätt på rätt ställer under pungen kan få oss ur spel i några timmar.
Jo jo jo, kvinnor föder barn, och det känns minsann.
Men vänta nu... Om det är så illa, varför väljer då kvinnor att skaffa syskon till sitt förstfödda barn? Med andra ord, så jäkla farligt kan det väl inte vara med en förlossning.

Vi män ska även göra lumpen.
Om man av en eller annan anledning inte vill så blir det till en utvärdering huruvida vi är störda psykiskt, är fysiskt okapabla eller helt enkelt inte kan tänka oss att döda andra. Då blir det till att göra civilplikt. Man blir alltså klassad som lösplugg.

Senaste "flugan", som så tragiskt krävde två unga mäns liv alldeles nyligen, är att våga stå på taket på en bil i full fart. Ingen ung kvinna behöver ens tänka tanken att behöva göra något sådant.

Kära läsare, i dag har jag vinglat högt upp på en stege, hamrat spik, svurit och sågat med cirkelsåg. Lägg där till att jag har luktat svett, låtit snusen rinna och släckt törsten med öl. Som om inte det var nog så har jag även backat in bil med släp på gården, UTAN att behöva ta om en enda gång (ja, innan jag blev törstig alltså).

Hur manligt är inte det!

Iklädd svettluktande tröja på en vinglig stege med hammare å såg i näven.

//Hundvaktaren, som idag låtit hormonerna flöda.

Hundtricket vs. Barntricket

2009-07-23T21:47:00.008+02:00

Det så kallade "hundtricket" går ut på att man med hjälp av en söt valp lättare kan få kvinnor på fall. Problemet är ifall man är allergiker eller av annan anledning inte vill ta sig an en valp. Att låna en valp är heller inte helt lätt.

Att däremot sno åt sig polarens barn (om man inte har egna förstås) någon timme kan för polaren vara rena välsignelsen.

Är du singel och har egna knoddar så kan du köra "barntricket" så ofta du vill och har samvete till.

Idag tog vi pendeln in till stan. Käkade underbar thaimat på Narknoi, därefter besökte vi Vasaparken, mitt i stan (Sthlm alltså). Rutschkanor, klätterställningar, trehjulingar och studsmattor. Där fanns även en hel drös ungar och tillhörande mammor och/eller pappor.

Jag och William nötte en av de större rutschbanorna allt medan "HSB" och Isak testade studsmattor.

Det va då jag fick upp ögonen på vad barntricket går ut på. Vid rutschbanan var en mamma med sin son som inte riktigt ville åka själv. Mamman manade på sonen med undanflykten att hon inte vågade samtidigt som sonen fortsatte att vägra åka själv.

-Om du åker med din son så lovar jag att jag åker med min, sa jag.

Innan vi båda visste ordet av så hade vi, gapskrattande, åkt både två och tre gånger.

Singlar utan barn - Se till att erbjuda era barnvaktstjänster till era närmaste och bege er till närmsta parklek.

Singelföräldrar - Bege er till närmsta parklek.

Där skördar ni sedan frukten av "Barntricket".

Själv så sökte jag upp min höggravida HSB och nöjda av all lek begav vi oss till ett av Vasaparkens många fik och köpte varsin dyr glass innan det var dax för pendeltågsresa hemåt.

Narknoi är helt klart värt ett besök om du gillar thaimat. Deras glasnudelsallad är en "het" upplevelse!

Vasaparken, med fik och enorm lekpark .

//Hundvaktaren, Familjefar och ickesingel.

Tralla laaaaa!

2009-07-19T22:40:00.004+02:00

Bygget av vår altan går sakta men säkert vidare.

Jag är tyvärr totalt obegåvad när det kommer till att snickra, men att lägga golvtrall och sedan skruva fast dem kan till och med jag.

Nja, det är väl en sanning med modifikation. Även raka plankor kan bli sneda. Tro mig!

Reglarna på halva altanen är på plats. Dax att lägga de första golvplankorna.

Barnarbete?

När grabbarna äntligen gått och lagt sig så kan man till och med få något gjort. Ibland är de lite väl hjälpsamma...

Av lite överblivna plankor så blev det en gungställning.

//Hundvaktaren

Inte VARGe dag man...

2009-06-25T22:37:00.006+02:00

...klappar en varg!

De flesta dagar kommer och går, men om tio år så kommer jag att minnas vad jag gjorde den 24/6 -09.

Sommarens första äventyr är avklarat. En eftermiddag i Kolmårdens varghägn kom att fylla själ och hjärta med minnen för livet.

Kamerorna och känslorna gick varma!

"Kärleksnyp"?

Softar

Guiden hävdade att vargar var renare i munnen än våra tamhundar. Förvisso, men de tvättar sig i skrevet lika ofta...

Fan va manligt att kunna skryta om en rispa av en varg. Måtte det bara bli ett schysst ärr av det här!!!

Återkommer med mer bilder när jag väl knyckt av övriga "fotografer".

//Hundvaktaren, aka. vargmannen

Begravning

2009-06-16T23:19:00.006+02:00

I veckan va sönerna på sin första begravning.

Måste säga att allt gick kanonbra. Vi har sedan tidigare pratat lite om döden och med min syn på livet har jag försökt förklara vad skillnaden mellan liv och död är. Inte helt lätt att förklara sånt för små barn. Eller rättare sagt, de e skitenkelt, bara man lägger nivån efter barns simpla och nyfikna syn på saker och ting.

Vår begravning var lite av ett gör det själv projekt där alla var involverade i hela skeendet.
Från svepning, transport, grävning till ett sista farväl vid jordfästningen.
Jo då, sönerna hängde på i allt och med stort intresse la de allt på minnet som deras kloka far sa. Ty i deras ögon är jag källan till en aldrig sinande flod av kunskap!

Kroppen görs klar för avtransport.

Två spadtag djupt, i ena hörnet på tomten ägde begravningen rum.

Av jord är du kommen, av jord skall du åter varda.

//Hundvaktaren, tillförordnad begravningsförrättare.

Konsten att lägga en riktig rökare + Ett rullande konstverk.

2009-06-14T21:05:00.010+02:00

KONSTEN ATT LÄGGA EN RIKTIG RÖKARE

Utan att bli allt för teknisk eller heller för den delen ge ljusskygga individer hjälp i sin gärning, så tänkte jag berätta lite ikring inbrottslarm.

Jag kör larmutryckning i hela storstockholm och med åren så har man stött på det ena larmsystemet värre än det andra. På gott och ont.

Larm består av några få men vitala delar:

-Rörelsedetektor (en mojäng som känner av rörelse/värme i rummet den är satt att bevaka).

-Kabel (eller i kategorin "värre" så är det trådlösa instalationer).

-Manöverpanel (den man trycker en kod för att larma av/på larmet med).

För att utlösa ett larm behövs:

-En bandit.

-Städare.

-Klantig personal

-Vakt med fel kod

Sedan bör alla företag som har larm även ha en kontaktperson.

Det är en sådan som känner sig manad att bli väckt mitt i natten av en vakt som antingen berättar att det vart inbrott, eller att koden inte fungerar, eller att larmet (det värre/dyrare larmet) har ballat ur.

Det är även en sådan som förstår det mest grundläggande i hur ett larm fungerar.

Allt utöver detta kan krångla till det hela.

Under senaste arbetsveckan hade jag att göra med ett "värre" larmsystem och kontaktperson som kunde krångla till det hela.

Företagets larm har av någon anledning utlöst. En väktarkollega åker fram som "första bil" och jag kommer strax efter med nycklar och instruktioner. Allt är helt från utsidan så något inbrott lär det knappast handla om.

Vi går in, hittar genast manöverpanelen och slår in den kod som kunden tillhandahållit oss.

"Fel kod, försök igen" meddelas i displayen (jag måste ha halkat på knapparna eller helt enkelt slagit fel...)

Efter försök två så lämnas samma budskap

Tredje försöket ger samma resultat, och i avvaktan på att larmsirenen ska sätta igång försöker jag frenetiskt få in propparna i öronen.

Då hörs istället ett pysande ljud som strax akompanjeras av larmets ilskna tjut.

Sedan blir allt dimmigt....

Ingen rök utan............................................................... rökmaskin!

Företaget har till sin larmanläggning kopplat en rökmaskin som på någon sekund rökfyller samtliga kontorsytor.

Efter att ha bett larmcentralen meddelat brandförsvaret att det INTE brinner utan blott står en vakt med fel kod på adressen så slår jag sedan en signal till företagets kontaktperson.

Presenterar mig och meddelar att vi verkar ha fel kod till larmet och även följderna av detta.

Till svar får jag:

-Men varför går ni in när ni har fel kod...

Nivån på resten av samtalet sänktes så att den oinsatte kontaktpersonen skulle förstå det mest grundläggande i vårt arbete och att vi inte vet förrän det är försent att koden inte stämmer.

ETT RULLANDE KONSTVERK

Eftersom jag emottar lön av mitt företag såsom "Teknisk utryckningsväktare" så ligger det på min och mina ryckarkollegors lott att hjälpa till när det blir strul för övriga medarbetare ute i natten.

Förra veckan så åkte jag in till centrala delarna av hufvudstaden för att dela med mig av det som företaget betalar mig för att vara.

Att vara teknisk. (Måtte inte svärfar eller övriga kollegor läsa detta...)

Nåväl, efter att ha trixat lite med ett trixit larmsystem så återvänder jag till min bil för att åka på nya spännande uppdrag i den mörka natten.

Det som möter mig är en något modifierad design på bilen.

I somligas ögon ett rullande konstverk.

Men beroende på vem man frågar så är väl klotter inte klotter, utan klotter kan även vara konstverk.
Så med ett leende på läpparna åkte jag närmsta vägen till tvätthallen med mitt rullande konstverk, eller nedklottrade bil. Beror som sagt på vem man frågar.
Konstig målning var det då i alla fall!

//Hundvaktaren, tekniskt begåvad, konstnärligt obegåvad.

Stark som...

2009-06-07T21:58:00.002+02:00

...Magnus Samuelsson.

Så sant som det var sagt!
När sonen William ser mig kånka omkring på en 50 kg´s betongplint tittar han imponerat på mig och jämför mig med nämnde Magnus.
Otränad, med begynnande bukfetma och flämtande som en lungsjuk så höll jag snabbt med. Är inte ofta någon skryter över hur stark jag är!

Nog om dansanta muskelberg och åter till verkligheten.

Projekt ALTAN fortskrider som planerat.
Planeringen står svärfar för och jag gör mitt bästa att tolka hans förklaringar för hur altanen ska byggas.
Svärfar verkar ha en ritning klar i huvudet, men eftersom han sitter på det mentala orginalet och inga kopior finns att kika på så får jag nöja mig med att låtsas förstå hur han tänkt sig det hela.
Vill inte tänka på alla dumma frågor om självklara saker som jag ställt under dagen... Sicken bedrövlig och ohändig svärson jag måste te mig som!

Plintarna som fick min son att jämföra mig med Magnus Samuelsson.

Dagens jobb har bestått i att gräva, kratta, gräva, platta till och sedan gräva ytterliggare. Plintarna är si så där 50 cm höga. De ska alltså ner i ett hål som är 50 cm. Hänger ni med?
(6 hål är grävda, så med andra ord har vi grävt ett 3 meter djupt hål idag. Inte illa!)
Alla plintarna ska vara i jämnhöjd med varandra. Dessa JÄVLA plintar har åkt upp å ner ur hålen allt medan vi lagt till lite sand för att sedan prova med 50 kg´s plinten bara för att upptäcka att vi lagt ner lite för mkt sand.
Nåväl, efter lite blod, svett och svordomar så står de nu på plats.
Till helgen börjar vi lägga själva altangolvet.

Too bee cåntinjudd!

//Hundvaktaren, trött och nöjd över dagens pyssel.

Ungdomens, vishetens och kunskapens källa.

2009-06-05T22:44:00.010+02:00

Gjorde ett besök vid gymnasiet här hemma idag. Sonen i grannhuset tog studenten.

Vår framtid, vårt hopp, våra blivande läkare, sophämtare, bilmekaniker, politiker, väktare(?) och piloter. Alla gick de omkring mer eller mindre berusade och tårögda.

Ett av de största steg man tar i livet är när man går ut på skolgården för sista gången i sitt liv. Att fylla systembolag, ta körkort eller ens flytten hemifrån är en jämförelsevis liten grej mot att ta studenten.

I 12 år har de packat livets ryggsäck full av kunskap och nu ska de vidare i livet.

Nu skiljs kamraternas vägar åt.

Efter alla kramar och blixtrande kameror styrde vi kosan hemåt där det bjöds på underbar smörgåstårta med kaffe och kaka.

Vid fikat så smygtittades det på betygen och resonerades ikring hur han skulle gå klädd på sista festen med gänget.

Kostym, skjorta och slips såklart!

När den oknutna slipsen åker fram upptäcker vi att skolväsendet har begått ett fasansfullt misstag.

12 år i skola och killen har ingen aning om hur en slips ska knytas.

Slutet gott, allting gott. Brevid grannsonen sitter en 80 årig familjemedlem som tar sig an slipsen. Med van hand, utan att ens titta, formades en totalt felfri och symetrisk knut värdig en nykläckt student.

Av alla ämnen som barn och ungdomar läser i skolan så missas tydligen konsten i att knyta en slipsknut. Vad mer missar man att lära ut? Ska nog kontakta utbildningsminister Jan Björklund och diskutera ett och annat.

//Hundvaktaren, som tog studenten för 20 år sedan och som även kan knyta sin egen slipsknut...

Ja, hur va det nu... aka felsägning.

2009-06-04T11:02:00.002+02:00

Förra veckan va jag förbi ett bevakningsobjekt som jag tjänstgjort på under många år. Objektets (ja, det heter så på "väktarspråk") nu mera pensionerade säkerhetschef skulle avtackas. Både nya och gamla vakter dök upp och minglade med objektets egen personal.
Ett okänt ansikte dök upp och nyfiken som jag är så tar jag i hand och presenterar mig samtidigt som jag frågar killen vem han är. Han presenterar sig och säger även:
-De e jag som är Karinas fru.
Eftersom vi inte känner varandra så bet jag ihop och försökte att inte spä på det aningen pinsamma i felsägningen, men övriga kollegor runt om oss som känner honom bättre skrattade så tårarna rann och jag misstänker att sista ordet inte är sagt i ärendet.
Ja, vem är det som är vem där hemma...

//Hundvaktaren, som är karl nog att veta att när HSB talar så är jag tyst.

Bara en hund.

2009-05-28T20:50:00.005+02:00

I dag är det ett år sedan Rex dog. ETT HELT ÅR har gått.
Tiden går och vi med den.

http://hundvaktaren.spaces.live.com/blog/cns!7A8A5A4733479B74!921.entry

Verkligen märkligt hur man räknar tid.
En dag, en vecka, en månad. Därefter ett halvår och sedan ett år.
Idag är det ett år sedan.
Nästa gång det blir till att gråta och stirra i väggen, är det när det gått 5 år?
Sen då? Glömmer man då?

Det är klart, det går ju inte å gråta över en hund i all evighet. Det är ju bara en hund och jag har ju haft fler hundar än Rex.
Uhlan min första tjänstehund till exempel. Har massor med minnen men kommer inte ihåg ens vilket år han dog. Samma sak med Engelska Settern Pripps, som blev min första hund och som gjorde att jag fick upp intresset ikring dessa varelser.

Nä, det går nog över med tiden. Tiden gör att man glömmer. Tiden för med sig nya minnen att vårda. Tiden.
Rex var ju bara en hund.

Jeg stryker over din gylne pels, men halen din slår ikke mer.
Øynene dine er lukket igjen
Over øyne som ikke ser.
Ditt gylne hjerte har sluttet å slå, aldri mer løpe, hopp og gå.
Alt er slutt, det er over nå.
Jeg legger hodet mitt ned mot ditt, og tårene drypper som blod.
Aldri mer skal det bli som før, aldri mer "oss to".
Som isende kulde inni meg kjenner jeg noe dør med deg.
Jeg må reise meg, sier de, jeg går mot en dør.
Der ute går livet videre som før.
Jeg snur meg, du ligger så livløs og stille.
Du kan ikke komme, selv om du ville.
Skriket vil ut, men jeg lukker min munn.
Hvem var det som sa " Bare en hund".

Ikväll när jag stängt av datorn, rastat Center och bytt en sista gång på grabbarna så ska jag hälla upp en allt för stor stänkare och sedan inte göra mkt annat än att gråta och titta in i väggen.
Gråta och minnas.

//Hundvaktaren

En (ögonblicks)bild säger mer än tusen ord...

2009-05-27T22:49:00.009+02:00

Sommaräng.
Doften av blommor.
Humlornas avlägsna surrande.
Beröring.
Närhet.
Värme.

Kunde ha vart ingredienserna för ett blogginlägg av det mer romantiska slaget. Men tyvärr, jag ska bespara er läsare från taffliga försök.
Sanningen bakom dessa ord är en helt annan.
Hade med mig kameran på dagens hundträning och det fotograferades flitigt, både av mig och av andra.
När vi sedan tittar igenom bilderna och nedanstående foto kom fram så väcktes genast livliga diskussioner om VAD vi egentligen gjorde ute på träningsplanen.

Till mitt försvar så måste jag få säga att jag sekunderna innan blivit biten och att det som visas är en del i momentet "VISITERING" där jag utanför bild har en stor svart schäfer skällande emot mig.
Lovar, det är precis så det hände!
Snälla, tro mig!
Men taget ur sitt sammanhang så kan tolkningarna bli något helt annat.

//Hundvaktaren, berörd,skakad och biten.

Genusneutral uppfostran.

2009-05-26T23:20:00.007+02:00

Finns vissa saker som fortfarande är och kommer alltid att förbli rena killgrejjer.
Jag har inga problem med att våra grabbar kör dockvagn hos dagmamman (för här hemma finns inga sådana), så länge de låter mmmmm mmmm bruuuuummm...

Våra söner får gärna ha rosa kläder. En rosa pikétröja är ju aldrig fel och kan även vara riktigt snyggt, så länge den ligger kvar i garderoben vill säga... (HSB är dock av en annan åsikt).

Idag lärde jag Isak allt jag kan om det näst manligaste av saker. Kissa ute. STÅENDE!

Till vintern blir det till att lära ut det allra manligaste. Att skriva i snön.

Kära kvinnor/tjejjer/damer/tanter/flickor, att skriva i snön är VÅRT revir!

Snälla, låt oss ha det ifred!

//Hundvaktaren, totalt genusneutral i sin uppfostran.

Varken jultomten eller storken finns.

2009-05-07T20:47:00.006+02:00

Att vänta barn är för en man på många sätt totalt värdelöst! Det enda som händer är att man ser en växande mage på kvinnan i sitt liv. Kvinnan i sitt liv kan även under tiden som magen växer anta skepnader som man inte trodde fanns, och inte skulle ha fastnat för ifall de visades under de första dejterna. Ska kanske inte måla upp "HSB" som en tusen skepnaders kvinna eftersom jag både är rädd för represalier (om hon skulle läsa detta) och för att jag faktiskt inte har märkt av speciellt mkt den här gången.

Sedan förstår inte män allt. Kvinnor har trots allt 9 månader på sig att förstå att något är på gång. Kvinnor får hormoner till hjälp att förstå och knyta känslomässiga band till det kommande barnet allt medan vi män vackert får vänta tills förlossningen innan vi börjar förstå ett och annat. Då ska vi även knyta band till barnet, stötta kvinnan, gråta (jo, män SKA gråta en skvätt första gången man håller i sitt barn, och jag lovar, man gör det åxå). Vi ska även under förlossningsarbetet akta oss för att stötta för grabbigt.
-Ja men kom igen nu då! Man har väl vart hård i magen förr juh!
Kära manliga läsare. AKTA DIN TUNGA!

Ett av livets stora lotterier är vilket kön det blir på barnet. För den oinvigde kan jag berätta att det finns två kön att välja på. Flicka eller pojke.
Känsliga läsare ska nu hoppa över närmaste raderna då jag kommer att citera en polare.
När nyheten om vår förstfödde son nått honom så utbrast han som bara han kan göra:
-SKÖÖÖÖÖNT! DÅ HAR DU BARA EN KUK ATT HÅLLA REDA PÅ!
Trots det aningen opolerade i hans sätt att grattulera oss så går det inte att komma ifrån att det ligger något i det han sa.

Att innan barnet ens är fött ta reda på vilket kön barnet har, är lite som att tjuvöppna julklapparna innan julafton och sedan försöka se förvånad och överraskad ut inför den givmilda släkten när man väl får presenten på julafton, meeeen va fanken. Vem tror på jultomten nu förtiden...

Nu är vi inne på vårt 4´e barn (jag räknar då med vår änglason). Tre söner hittills. På önskelistan till storken har vi båda skrivit "frisk och kry", sedan spelar könet ingen roll.
Men det är att ljuga. Vi önskar även båda en dotter. Att påstå något annat vore löjligt. Men som vi alla vet så spelar det ingen roll vad man skriver på önskelistan till tomten. Han finns ju inte. Kan tala om att storken, han finns inte heller! Så sluta önska. Det blir vad det blir.
För oss blir det en fjärde son.

Lika tydligt som anletsdragen syns på denna bild, så såg man även att det är en grabb där inne.

//Hundvaktaren, Fotbollslag? Nä, inte än, men snart?

"De va på håret!"

2009-05-06T22:03:00.011+02:00

Teoretiska utbildningar i all ära, men utan praktiska utbildningar och yrken så stannar Sverige. Hur tidigt i livet man ska börja skolan tvistar de lärde om, men idag påbörjade 3,5-årige William frisörlinjen. Huruvida jag som förälder och Obehörig lärare ska anses som Olämplig i att lära ut frisöryrket återstår att se nästa gång vi ska visa oss bland folk.
Själv är jag riktigt stolt över mitt resultat samtidigt som William är MER än stolt över sitt resultat.

Med högsta koncentration går William loss med klippmaskinen. Isak håller sig i bakgrunden, rädd att bli nästa "offer"!

Slutresultatet!

//Hundvaktaren, inte bara vakt, undersköterska, hundtämjare, far & C-skådis. Nu även frisör och EXTREMT korthårig...!

Våga vägra reklam!

2009-05-06T21:43:00.005+02:00

För en tid sedan så skrev jag om hur bra TV-kanalen Playhouse Disney var i inlägget: En smygande doft av direktreklam.

Tycker fortfarande att den "reklamfria" kanalen är bra, eftersom reklam riktad till barn inte känns helt OK. Favoriten just nu är Nalle Puh och hans vänner.

I dag kom glassbilen. William pekade raskt ut vad han ville ha från sortimentet som exponeras på baksidan av glassbilen.

Nalle Puh-glass.

Vilken tur att Playhouse Disney inte har en massa tråkiga reklamavbrott...

Den "reklamfria" glassen smakade verkligen gott!

//Hundvaktaren, som alltid köper mazariner av glassbilen.

Å vart har du din brandsläckare då?

2009-04-28T21:45:00.006+02:00

Tidningsnotiser läser vi ofta med en axelryckning. 10 döda i självmordsdåd i Irak, Svältdöden i fjärran U-land och två döda i trafikolycka någonstans i Sverige. Jag varken kan eller vill ta åt mig av allt som händer i världen. En omöjlighet att bära all sorg, olycka, tragik eller glädje åxå för den delen, som männniskor runt om i världen drabbas av. Hur nära ska det få komma innan man berörs? Villabrand - Familj hemlös. Även det är värt en axelryckning så länge det håller sig på behörigt avstånd

Men när branden blossar upp 4 hus längre ner på gatan och både rök och askflagor gör sig påminnda i det egna hemmet så blir allt plötsligt påtagligt nära. Så nära att man faktiskt börjar tänka till en aning.

Efter att på sista kvällspromenaden med hunden, ha passerat resterna av det som en gång var grannarnas hem, så fick jag en riktig tankeställare.

Nu ska backupskivor fixas på alla foto´n. Batterierna i samtliga brandvarnare ska bytas och brandsläckaren ska jag nog ta och leta fram. Den är nog någonstans i tvättstugan, under en bal med toapapper, bredvid stora IKEA-påsen som fungerar som pantflaskeupplag.

//Hundvaktaren, med nyhetsrubriken 4 hus bort och brandsläckaren monterad i hallen.

Första veckan med CENTER som tjänstehund.

2009-04-27T23:17:00.005+02:00

Då va oskulden som tjänstehund tagen, eller det kanske var att ta i. Ett första hångel med jobbet som tjänstehund kanske man hellre ska säga.
Har nämligen mest ägnat oss åt att träna nätterna igenom. Sådana självklara saker som att:
-Gå emot dörrar, tvingas stanna en meter innan medan husse rycker i dörrhandtaget och sedan gå vidare till nästa.
-Vara inne på byggarbetsplatser nattetid och balansera i smala rangliga gallertrappor.
-Besöka skolgårdar i hemska förorter och kolla vad 25 gapiga och uppstudsiga hundrädda ungdomar av fjärran härkomst pysslar med.
-Kolla igenom lokalerna där det strax innan kilat omkring en stressad inbrottstjuv.

Några egentliga hundjobb har vi inte stött på och det är lika bra det. Center är väl närmast att jämföra med en ung kille som precis fått på sig uniformen där pressvecken fortfarande syns och inga kaffefläckar går att spåra på jackan. Krävs många långa nattpass innan rutinen sitter. Innan pressvecken tvättats ur och kaffefläckarna torkat in. Innan han slutar stressa över alla nya intryck och vänjer sig vid allt knasigt som yrket trots allt bär med sig. Efter mina 14 år i yrket så har jag nämligen lärt mig att man aldrig ska sluta förvånas över folk, företeelser, platser eller händelser.

Center är min tredje tjänstehund. Blir så påminnd av hur REX var som ny. Trodde till en början att han var knäpp eller totalt olämplig som tjänstehund. Han var nämligen alltid ivägen. ALLTID. Min gamle UHLAN som jag då fortfarande hade i tjänst gick vid min sida utan att märkas, föll in bakom mig när vi gick i trappor och när vi i förortscentrumet stod och pratade med ungdomar så satt han alltid lutad emot mig och kom någon för nära så snarare kände jag morrningarna än att någon hörde dem. De va hans sätt.
Rex däremot hade en förmåga att alltid vara ivägen, men sakta sakta föll han in i sin roll som tjänstehund. Han hittade sitt sätt.

Lika sakta som Center nu har börjat falla in i sin roll som arbetande tjänstehund. Center är nämligen lika ivägen, lika oerfaren och lika "spattig" som Rex en gång var. Allt sker inte över en natt. Alla nya händelser och upplevelser läggs i bagaget som erfarenheter att bära med sig i livet. Center måste också få tid att hitta sitt sätt.

Finns alltid en första gång för allt.

To be continued!

//Hundvaktaren

Jantelagen

2009-04-21T22:35:00.003+02:00

Har läst på lite om JANTELAGEN. Alla har väl hört talas om den och vet att det betyder nått i stil med att:
-Hörrö, tro för fanken inte att du är något, tro inte att du begriper något eller för den delen att någon bryr sig ifall du skulle göra det.
Jantelagen har sin grund i hur Sverige såg ut för läääänge sedan då EN snubbe styrde och ställde över ortens gruva, stålverk, såg eller vad det nu kunde vara.
"-JAG har fixat jobb till dig här på verket, passar inte galoscherna så e de bara att söka sig någon annanstans, men jag kommer att skvallra till alla brukspatroner i socknen så de vår veta vilken sopa du är."
Om jag ber dig som läsare att lista fem negativa saker om dig själv så kommer du genast att hitta tio negativa saker.
För du är nämligen *Överviktig *Snål *Ger inte tillräckligt av dig själv *Tar inte in tillräckligt av andra *Dålig på att laga mat.
Ska jag fortsätta? Nä, du behöver nog ingen hjälp att fylla i listan. Det klarar du helt själv.

Om jag ber dig lista fem positiva saker om dig själv så kommer du snabbt på en enda. För kommer du på tio så är du verkligen en minoritet. En skrytsam liten minoritet som inte vet att hålla sig på mattan. Eller en blivande brukspatron...
Du är nämligen en jäkel på att hitta fel på dig själv (och andra).

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Å varför har jag snöat in på just JANTELAGEN.
Jo, kom på det när jag bjöd in min ena brorsa (a.k.a. Norgebrorsan) hit till Sthlm för att hjälpa mig med altanen. Trodde inte för ett ögonblick att han skulle kunna det här med att snickra och fixa. Fick ganska snart svar att det kunde han minsan visst.
Jösses, karln erkänner att han kan något! Snacka om fräck! Att påstå att man kan något, och dessutom påstå att man är rätt så duktig...
Själv så är jag nämligen så himla snabb på att basunera ut hur jäkla dålig jag är på att snickra. Min hammare är endast till för att slå naglarna gula och blå. Mitt måttband visar ständigt fel samtidigt som sågen är alltför slö.
När jag tänker efter så blev ju ungarnas sandlåda rätt så bra. Bänken i förrådet som jag spikade ihop skäms jag inte heller för. Trots att den blev överdrivet stabil. Vem vet, det sista som står kvar efter domedagen...

//Hundvaktaren, som faktiskt åxå är en jäkel på att dressera bitska och galna hundar.

Du skola behandla ditt staket...

2009-04-21T15:13:00.010+02:00

...som du själv vill bli behandlad.

Räcket runt vår altan har nog aldrig fått smaka på färg sedan det byggdes, så var och varannan bräda är genomrutten.

Även altanen känns en aning liten. Skulle inte sitta fel med lite större! När man ändå är i farten så kanske det skulle va trevligt med tak över åxå...

Projekt "NY ALTAN" har dragit igång. Jag måste dock erkänna att jag är totalt ointresserad och obegåvad vad gäller att bygga och fixa. Men nu ska här byggas ny altan.

En hejjare på att riva och ha sönder...

Riva den befintliga lär jag klara med glans, men när det kommer till att bygga ny så lär jag nog ta till en livlina iform av svärfar.

"Före"

Men eftersom rivningen påbörjats så finns nu ingen återvändo.

Återkommer i ärendet!

//Hundvaktaren a.k.a. byggar´n.

Tiden går och vi med den.

2009-04-18T22:54:00.005+02:00

Tick tack, tick tack...

Så lät klockorna tidigare. Tidigare som i 1989 till exempel. Jo, det är sant! Knappt att jag själv kommer ihåg det.
Vad jag däremot kommer ihåg var låten Ängeln i rummet med Eva Dahlgren, eller Madonnas Like a prayer! Fortsätter den musikaliska nostalgitrippen med att nynna på Bring me Edelweiss och den där Lambada-låten. Oj oj oj va de nötte på radion...
Christer Pettersson va på ropet som tusan åxå. Hade han eller hade han inte skjutit Olof Palme. Snubben blev både fälld å friad samma år. Refat el Sayed gick det sämre för. Han fick krypa in 5 år för nått knas han gjort. Ingen kommer väl ihåg vad, men Refat och Fermenta kommer man ju ihåg.
Globen öppnade sina portar och hårlöse Dalai Lama rodde hem fredspriset. På den tiden så hade jag hår. Så pass att jag kunde raka å trixa. Man va riktigt vass då... De ni! Känns som igår.
Tuppkam. Riktig svärmorsdröm!

Igår gick jag ut gymnasiet.
Känns i alla fall som det, men när jag inser att det i år var 20 år sedan så önskar jag att man kunde bromsa tiden en aning.
Ibland önskar jag även att man kunde åka tillbaka i tiden. Både för att återuppleva ett och annat, men även ställa en del till rätta.

//Hundvaktaren, i tiden, i nuet!

Jag lyckades!

2009-04-18T14:21:00.010+02:00

Veckans tema har vart "TILLSAMMANS".

Vi har ältat hur roligt det är att göra saker tillsammans. Ibland är det till och med viktigt att man är tillsammans. Som i skogen till exempel. Förra veckans rymmning ute i skogen va ett exempel på hur man INTE ska göra.

Verkar som om veckans tjat har fungerat för under dagens walkabout så höll vi oss intill varandra hela tiden. Enda undantaget va Center. Efter ett kort rådslag så kom vi överens om att han fick springa som en galning i skogen.

"TILLSAMMANS!"
Lekparker är inte vad de en gång varit. Tror att det har att göra med EU. Allt ska vara godkänt av EU nu. Det som under min uppväxt på 70-talet var helt naturligt, anses idag som livsfarligt. Klätterställningar och rutschbanor är inte vad det en gång varit.

Tur att skogen ännu inte passerat EU-byrokraternas nålsöga. Tänk alla livsfarliga klätterträd som fortfarande finns. Alla galet branta stenhällar med hal mossa på som funkar perfekt som rutschbanor. Och den skit man hittar i skogen kan man faktiskt kosta på sig att kika lite närmare på.

Bajs är ingen skitsak!

Sedan kan man som förälder heller inte klandras för att man låter sina barn styrketräna när man är i skogen. Ifall jag tog barnen till gymmet (ja, inte för att jag någonsin besöker sådana tempel) och där lät dem bära omkring på lagom tunga vikter, då skulle ett och annat ögonbryn höjas samtidigt som socialen blev uppringd. Tänk, i skogen kan man bära på supertunga saker som sedan blir superbra ved!

Styrketräning?

När vi väl är inne på ämnet träning så får jag väl försvara nästa bild med att kalla det någon sorts träning. Även om Center nog helst såg det som ren och skär tortyr...

Träning eller tortyr?

//Hundvaktaren, med rätt att vara tillsammans!

När katten är borta...

2009-04-17T21:43:00.004+02:00

Dansar råttorna på bordet.
Nja, så illa är det inte, men HSB har åkt till jobbet, grabbarna sover och hunden är rastad.
Efter fyra arbetsnätter är jag nu ledig i fem. Så min fredagkväll består av en underbar och rökig Laphroaig, dator, lite jordnötter och JAG får bestämma över fjärrkontrollen som jag har på bekvämt avstånd bredvid mig.
Man kan ha det sämre!

I morgon står återigen äventyret för dörren. Medan HSB sover efter nattpasset ska vi ut i skogen med samma ryggsäck, samma innehåll, samma barn som tidigare och förhoppningsvis samma antal barn med mig hem som jag åker ut med.

//Hundvaktaren, aka. ledighetskommitén

Bortsprungna barn och saftspill.

2009-04-13T21:30:00.011+02:00

Inte för att jag är någon skogsmulle direkt, men jag gillar att knata ut i skogen någon gång då och då. Mest för att det ges möjlighet att elda. I mitt tidigare liv måste jag ha vart pyroman, annars lär jag bli det i nästa.

Vi har haft turen att få världens bästa dagmamma till våra barn. Ngn sorts "I ur och skur"-tänk ligger bakom hela hennes verksamhet. För att förklara mycket kort så: De är ute jämt. Äter ute, sover ute, leker ute.
-Huvva va de regnar idag, sa jag en morgon.
-Ja visst e de kanon! Fatta vilka schyssta vattenpölar det blir, fick jag till svar.
Ingen idé att klaga på uselt väder inför henne direkt...

Så våra barn har fått lära sig att vara ute i skog och mark från första början. I dag fick jag smaka på frukten av skogsvana barn. Ty skogsvana barn rör sig fort och vant i skogen!

Ryggsäcken packad med det viktigaste. KORV så klart, men sedan även kakor, kaffe och saft. Från bilen till vår glänta i skogen tar det si så där 15 minuter effektiv tid, för en 2,5-åring Isak att gå. Under den promenaden har hunden säkert tillryggalagt 1 mil i planlös galopp och 3,5-årige William ungefär hälften av detta. Samtidigt som han även hinner testa alla stora klättervänliga stenar, fånga spindlar och ägna sig åt fågelskådning med den medhavda kikaren.
Fågelskådning med ihoptejpade muggrullar... Billigt alternativ till riktig kikare.

ALLA stora stenar ska bestigas!

Och pappa som avskyr spindlar. Bara att bita ihop och låtsas som man gillar dom...

Elden fixade vi ihop i ett naft, sedan bjöds det på saft och kakor iväntan på den perfekta grillglöden. Lustigt hur allt kan smaka så gott ute i skogen. Till och med torra kakor av billigaste sort är gudomliga när man får doppa dem i saft och spilla som man vill ute i det fria.

Saft och kak-gegga går att spola av galonbyxorna.

Borde inte finnas något negativt med skogsvana barn, eller hur?
Andas frisk luft, röra sig i det fria, snubbla på rötter och käka korv.
När vi mätta och belåtna bröt upp så hade William inga planer på att vänta in varken Pappa eller Isak. Vi tar nämligen alldeles för lång tid på oss. Den enda som kunde hålla jämna steg med honom var Center. Innan jag visste ordet av så har William försvunnit i skogen. Hur jag än ropar så får jag inget svar. Hunden försvinner även han, men dyker snart upp igen, bara för att återigen försvinna. Verkar som om vallhunden i honom får jobba hårt alltmedan han kilar emellan mig och den nu mer bortsprungne William.

För att raska på tempot lite så slänger jag upp Isak på axlarna och börjar springa åt det håll som hunden dragit åt. För William ser jag inte ett spår av.
När vi nästan är framme vid bilen så skymtar jag plötsligt den osnutne sonen. Med händerna tryckt mot byxorna kommer han emot oss med en bekymmrad min.
-Nu är jag verkligen kissnödig!
Samtidigt som jag mässar över hur viktigt det är att gå tillsammans i skogen och att man faktiskt MÅSTE ropa tillbaka så tar jag av honom kläderna för att han ska kunna uträtta sina trängande behov.
Mitt mässandet tar tyvärr för lång tid så allt hamnar i brallorna...
Vilken tur dock att han blev akut kissnödig, annars hade han väl fortfarande vart ute i skogen.

Så dagens lärdom är följande:

*Lär aldrig era barn att uppskatta skogen ifall ni inte vill leta efter dem -i skogen-.
*Har ni lärt dem att uppskatta skogen, lär dem då åxå att göra det tillsammans med er och inte på egen hand.

//Hundvaktaren, aka Mulle.

Grill. Säsongens första!

2009-04-10T21:39:00.006+02:00

Så va det gjort.
Säsongens första grillning.

Efter att ha borstat och putsat det allt för skitiga grillgallret (glömmer nämligen alltid att rengöra det) så tändes grillen. Solen sken och värmen från glöden gjorde att det nästan kändes som en varm sommardag!

När väl allt låg på plats så blev gallret som vanligt aningen för litet. Önskar att vi hade en större grill... Nåväl, får bjuda in Ernst, Roomservice & Äntligen hemma och se vad de kan hitta på. Tills de dykt upp så får jag nöja mig med att leta ett extra grillgaller.

Hickory och honungsmarinerad fläskkarre, falska sniglar (champinjoner med vitlökssmör), grillad grön sparris, hemmagjord tzatziki & bearniesesås. Till det rostade rotfrukter (potatis, kålrot, lök, vitlök morötter).Så gott att intet öga är torrt!

Nu ser jag fram emot sommarens "riktiga" grillningar! Återkommer i ärendet.

//Hundvaktaren, mätt och belåten.

Riktig skitläsning

2009-04-09T10:03:00.005+02:00

Min blogg är verkligen skitläsning!
Jo, jag har faktiskt via mail fått mina farhågor bekräftade. För vad är det som gör att just jag ska sitta och skriva något som intresserar just dig. Vem tror jag att jag är egentligen... Det jag skriver om handlar ju om mig och det som händer i min närhet. Varför sitter man då och lägger ut något sådant skit för allmän beskådan?

Mailet skickades av min Abiskoboende bror, a.k.a. "Goretex-brorsan":
Hej! Mycket jobb, lr? Det händer inte så mycket på bloggen vilket leder till allvarliga problem för mig då din blogg är bästa dasslitteraturen...

Se där! Ren och skär skitläsning!

//Hundvaktaren

Stora våffeldagen

2009-03-30T23:24:00.006+02:00

Missade totalt våffeldagen, trots att jag va ledig. Så vad gör man? Slänger ner våffeljärnet och elvispen i jobbarväskan, åker till Prisextra emellan larmutryckningarna och tömmer hylla med våffelmix. 2 liter grädde och några "korvar" sylt hamnade åxå i varukorgen. Sedan iväg till vårt lilla kök i lunchrummet.

Måste kolla med chefen om inte han kan handla in ett sött förkläde.

Drygt 3 liter våffelsmet är äntligen slut...

En bild säger mer än tusen ord!

//Hundvaktaren, föreståndare till CAFÉ SBT

Jobb, jobb, jobb.

2009-03-30T02:38:00.008+02:00

Sitter och kollar runt på lite bilder och va fanken, har jag inget å skriva om så kan jag alltid slänga upp lite "annorlunda" bilder från jobbet.
Under min tid som sjukhusvakt så ingick i våra arbetsuppgifter att "ta ned" helikoptrarna på taket. Sjukhusets HKP-landningsplats låg på taket av ett 6 våningshus. Larmen om inkommande helikopter fick vi på våra sökare. "INOM 9 MINUTER" & "ÖVER 9 MINUTER" var det enda vi fick veta när de va på ingående. När det förstnämda larmet kom så va det bara att sätta fart!

Sthlm´s ambulanshelikopter SE-JFN aka "998"

Vid landning så skulle vi ha skyddsutrustning och beredskap för brand/räddningstjänst. Lite osäkert ifall det även gällde REX, men han fick ibland härda ut. Allt för en bild...

SE-HAV / Sjöräddningen lämnar patient.

En "Banan" på besök.

//Hundvaktaren

Läsa + Förstå = Läsförståelse

2009-03-29T03:18:00.001+02:00

Jobbade under en tid med åldringsvård, eller geriatrik som det så fint heter. På denna geriatriska vårdavdelning fanns ett separat duschrum. "AVTVÄTTNING" stod det på skylten. En lagom senil åldring rullades in i duschrummet, men när hon passerade skylten så läste hon "AVRÄTTNING" och fick total panik!

//Hundvaktaren, som inte bara är vakt, utan även undersköterska.

Smittskyddsinstitutet rekommenderar...

2009-03-20T22:19:00.008+01:00

Under hundpromenaden både luktar och slickar vår hund på allt som, i en hundnos, kan tänkas vara intressant. Döda möss, hundkiss och harbajs hör till vanligheterna.
-Givetvis så ska INTE hunden slicka/pussa varken vuxna eller barn i ansiktet.

Vår katt är en utekatt. Han äter möss och fåglar. Färska nyfångade är en höjdare, men en "nyss död" eller "halv-länge sedan död" kan fungera i brist på annat. Om inte annat som aptitretare innan han kommer in för kvällsmålet bestående av illaluktande kattburkmat och lika illaluktande torrfoder.
-Katter ska INTE slicka på någon av oss. Inte ens på händerna.

Barn gräver med händerna i sandlådor som katter kissar i. Smakar på maskar, för om det kittlas i handen så måste det ju även kittlas i munnen. Barn bollar förkylningsbakterier emellan varandra hos dagmamman och lika glatt som de fått dem bär de med dessa odjur hem.
-Barn får kärleksfulla pussar och kramar av sina föräldrar. Både i ansiktet och på händerna.

Innan jag åker till jobbet har vi en procedur. Grabbarna går igenom så att jag har med mig allt och givetvis så "glömmer" jag massor allt medan sönerna förtjust får påminna mig.
Plånbok, nycklar, radio, telefon, bälte, skyddsväst, väska, matlåda. Ramsan har blivit till ett mantra som vi repeterar kväll efter kväll. Sedan kommer vi till det sista. Puss och kram, som jag givetvis också måste påminnas om.

William snart ett år gammal och inne på sin 4´e förkylning.
En grönaktig "11" från näsan är smittsammare än en klar och vätskande "1´a"!

Inte bara katten som intresserar sig för döda möss...

Ibland nöjer jag mig med att utdela en kärleksfull puss på pannan.

//Hundvaktaren, med ett imunförsvar värdigt en asätare.

Porrens inträde i barnfamiljen

2009-03-19T00:42:00.003+01:00

Vi går emot ett samhälle där dåtidens moral och etik alltmer suddas ut. Det som igår ansågs som fult och snuskigt tar vi idag till oss som det mest naturliga sak i världen.
Ibland även utan att ens tänka oss för.

Vet dock inte om MELKERS falukorv är ytterliggare ett av alla tecken på moralens förfall, eller helt enkelt bara ett bevis på att dess marknadsavdelning inte är helt uppdaterad på titeln till sveriges mest kända porrfilm -Fäbodjäntan-. Huvudrollsinnehavarinnan gick nämligen loss på en falukorv i filmen.
Filmen kan jag inte sätta betyg på eftersom jag inte sett den, men jag lovar att återkomma i ärendet.
Korven däremot får 4 hundar av 5 i betyg!

//Hundvaktaren, vars valspråk är "En korv är alltid en korv!"

Premiärprimadonnan

2009-03-15T23:32:00.004+01:00

Biografen SAGA, Kungsgatan Sthlm.

Röda mattan hälsade oss välkomna, men innan vi skulle göra entré blev vi beordrad till en halvhalt. Framför oss hade vi visst någon som veckotidningarna skulle plåta. Då går det inte att ha vilket löst folk som helst springande i bakgrunden. Fotoblixtarna flashade och när vi tillslut fick göra vår entré kisade jag med ögonen eftersom jag åxå väntade mig blixtar, men förgäves. Måste nog synas lite mer på the big screen än mina totalt 10 sekunder. Väl inne bjöds på vin, småkakor och ngn sorts renklämma med tacotouch. Börje Ahlstedt & jag lät oss väl smaka på godsakerna. Trängdes med Michael Nyqvist när det var dags för nästa glas vin och mitt i mitt glufsande gled Pernilla August upp för att växla några ord. Ja, inte med mig i alla fall...

En trappa upp med utsikt över entrén och alla minglande a, b & c-kändisar.

Filmfolk är kulturella varelser. Kulturella varelser klär sig kulturellt. Som jag våndades för att klä mig rätt. Min skjorta, manchesterkavaj och jeans visade sig vara alldeles lagom för att inte synas. Ifall jag spetsat det hela med palestinasjal och pälsmössa(!) så hade det heller inte gjort något. Såg till och med en fjällrävenjacka, och jag som för ett litet ögonblick lekte med tanken om att ha mina fjällrävenbrallor på mig.

Dagens outfit gjorde att jag knappt syntes. Va dock för dagen egenhändigt nyklippt!

Filmens handling tänker jag inte säga ett ord om förutom att den gör sig nog så bra på DVD hemma. Förvisso säger det kanske mer om mitt intresse för bio. Sitter hellre hemma ifall det ska ses på film, vilket jag sällan gör. Brukar allt som oftast smita iväg till datorn. Min älskade REX var däremot fenomenal! Hans rolltolkning gjordes med sådan säkerhet och utstrålning. Har säkert ett tusental fotografier på honom, men att sedan se honom på film var något alldeles speciellt. Önskar bara att jag filmat honom själv lite oftare.

//Hundvaktaren, som faktiskt åxå finns. I alla fall om man ska lita på InternetMovieDataBase. (Fick under kvällen faktiskt en förfrågan ifall jag var intresserad att spela polis i en kommande film. Återkommer i ärendet!)

Att synas utan att någon sett mig...

2009-03-13T21:38:00.000+01:00

Gullapan aka Dagny aka...
This one is for U!

Har hållit mig i skymundan så gott det går, men här fastnade jag på film... Vem vet, det kanske finns fler klipp, men dom spar jag på :)

//Hundvaktaren alias C-skådisen...

Premiärnerver - Att se men inte synas.

2009-03-13T10:07:00.000+01:00

Förra året hade jag min kära hund REX utlånad till ett filmbolag. De behövde en vältränad hund som skulle spela väktarhund i en film. Rex va både vältränad OCH väktarhund. Kunde inte bli bättre. Filmen, I SKUGGAN AV VÄRMEN, har sverigepremiär 20 mars, men innan det så ska det fina folket få visa upp sig på filmens premiärfest. Där ska även fina jag vara!

Jag har aldrig någonsin vart på premiärfest. Det närmaste premiärfest jag kommit är det jag läst om i skvallertidningar. Sådana tidningar som ingen köper, men alla läser.
På söndag ska jag på premiärfest PÅ RIKTIGT!
På näthinnan har jag målat upp en bild av hur jag minglar runt med ett champagneglas och något tilltugg. Alla är där. Alla som räknas. Åsså jag!
Det jag inte lyckats måla upp på näthinnan är vad fanken jag ska ha på mig. Jösses, det brukar vara det minsta problemet i mitt liv.

På jobbet har jag uniform, så där är det enkelt. Finns lixom inga alternativ.
På begravningar har jag min gamla vanliga kostym. Ja, det är förövrigt samma kostym som jag hänger på mig på bröllop och dop.
På fritiden drar jag på mig några lagom nötta fjällrävenbrallor och en lagom utnött fleecetröja.

Som ni förstår brukar inte "klä upp mig" så värst ofta. Är när det kommer till kritan rätt så ointresserad av mode och kläder. Huvudsaken att de är bekväma, slitstarka och står emot väta. Har ju allt som oftast en och annan hund vid min sida, antingen som promenadkompis eller som biter mig under något träningspass med galna vakthundar. Är det inte en hund som skitar ner mig så är det någon av mina två osnytna grabbar som brottar ner mig precis efter att de har djupdykt i den, för årstiden leriga gräsmattan.

Premiärfest... Om någon mot förmodan skulle undra vem jag är så kommer jag väl att presentera mig som hunddressör eller nått liknande. Har lixom inte något annat att komma med bland alla kändisar. Bland alla som räknas. Bland alla som syns.
Och för att inte synas allt för mycket bland alla som syns så måste jag klä mig som dom. För mina slitna fjällrävenbrallor lär med all säkerhet synas.

Måste nog iväg till närmsta frisör eller för all del, till väntrummet på vårdcentralen för att kolla in lite veckotidningar.

Vad fanken ska jag ha på mig för att inte synas?

//Hundvaktaren, aka Modelejonet

Kärlek till äldre kvinnor, Streck(gubbe) & Per Morberg.

2009-03-04T20:43:00.000+01:00

I veckan har det hänt. Kärleken har slagit ner i familjen som en blixt från en klarblå himmel.

Dagmamman besökte en gård där det fanns höns, allt för att barnen skulle få klappa och hälsa. Där fanns också en stor klappvänlig Leonberger som imponerade på vissa av barnen. William och Isak lät sig dock inte imponeras av hunden. Kan ha att göra med deras uppväxt med hundar (William var blott 12 dagar gammal då han besökte sin första hundträning).

12 dagar och sover sött instoppad i en skyddsärm!

Hönsen imponerade dess mer på William & Isak. De jagade, klappade, fångade och bar dem. Ända tills kvinnan med stort "A" uppenbarade sig. ALVA 9 år bor på gården och kom ut för att hjälpa pappa att visa hönsen för alla småungarna.
William, blott 3,5 år, tappade konceptet totalt och glömde helt vad höns var. Han glömde totalt bort tid och rum, för där stod ALVA.
Vacker som en morgonsol, drömsk som en älva, ljuv som musik.
Så nu när vi sitter och ritar på kvällarna så verkar grävmaskiner och dumprar vara ett avslutat kapitel. Nu ritas hjärtan. Nu ritas Alva. Nu ritas hjärtan TILL Alva.

Grävmaskiner har fått ge vika för hjärtan till Alva.

Isak verkar fortfarande nöjd med livet trots avsaknad av kärlek till äldre kvinnor och kör på med sina streck. För mamma alias HSB kvalar ju av rena överlevnads-skäl inte in som äldre. Måste komma ihåg att kolla i "Den stora boken om allting" vad en 2,5 åring egentligen ska rita. Räcker det med streck och cirklar eller ska han ha gått vidare in i en mer konstnärlig fas? Då ska jag även läsa på hur man förhåller sig till en kärlekskrank 3,5 åring.

Liten gubbe ritar streck.

Från äldre kvinnor via streck(gubbar) till Per Moberg.

Han med matlagningsprogramet "Vad blir det för mat?".

Ett av de få matlagningsprogram där någon lagar mat som vanligt folk gör. Nja, allt är väl relativt, men nästan i alla fall. I en normal familj så plockar man upp korven som hamnat på golvet, så även i vår familj.

I vår (hmm, normala?) barnfamilj så provsmakas det glatt vid spisen. Antingen med fingret som doppats i grytan eller direkt från sleven.

Korv + saliv = sant!

Och de gånger en 2,5 åring hjälper till att skära korv så kan det ibland hända att en korvbit råkar bitas loss och sedan hamnar i stekpannan.

//Hundvaktaren, som nu riskerar att sakna framtida middagsgäster...

Ibland går det fort. Lite väl fort!

2009-03-03T21:49:00.000+01:00

I jobbet kör vi Skoda Octavia. Klockrena och "förnuftiga" på alla sätt och vis.

Lagom storlek, bekväma och verkar gå riktigt billigt åxå.

Jag kör larmutryckning i hela länet och då vill det till att man är grym på att hitta, eller har GPS...

Jag har GPS!

Den är min bästa vän i natten. Hur klarade man sig tidigare.

Jo, man använde kartor och lärde sig att hitta. Nu knappar man in en adress och dundrar iväg. När man väl är klar och ska vända åter så har man ingen aning om hur man tagit sig dit. Tur att det då finns en "HEM"knapp och vips är man på gång igen.

Observera maxfarten... Inte illa!

//Hundvaktaren

Fångstfällor, eller "Konsten att fånga ett barn".

2009-02-24T22:36:00.000+01:00

För att framgångsrikt fånga barn krävs kännedom om dessa väsen. Detta får man bäst genom tålmodiga fältstudier. Barns beteenden beskrivs även ingående i flertalet tidningar och böcker. På senare tid har även barns beteenden uppmärksammats i många tv-program såsom "Supernanny" och "SOS Familj".

Man kan fånga barn året om och på vilken tid på dygnet som helst. Bästa tidpunkten är emellertid på morgonen. Beakta dock att då kan ofta jägarens tankeverksamheten vara en aning långsammare än dagtid, men då är ändå chansen att ta barnet med fällan som störst.

En tidig morgon kan ett barn på några minuter utan problem producera flertalet förödelser i ett hem. Därför är det mycket viktigt att börja infångandet så snart som möjligt för att begränsa skadorna.

Lockbeten i fällorna är inte alltid nödvändiga, ty barnen finner själva intresse och stundtals även faschination i det förbjudna och farliga.

Vid arbete med fällan rekommenderas handskar och tjocka yllestrumpor (för att smyga bättre), dock är inte detta bevisat att vara utslagsgivande för fångstresultatet.

Barninfångande är en ständigt återkommande sysselsättning men bör även vara föremål för nytänkande och kreativitet hos jägaren då barnen snabbt anpassar sig efter fångstsystemen. I de fall föryngring sker i familjen kan de äldre barnen även lära de yngre att undkomma de mest komplicerade och genomtänkta fångstfällorna.

Här visas hur användandet av en helt vanlig väktarbatong kan framkalla skramlande då den faller ner i en liten plåthink och på så sätt larma jägaren om att ett barn gått i fällan.

Ovan demonstreras hur jägaren använder barnens egna föremål till hjälp för infångandet.

Efter infångandet kan man som här med fördel förvara barnen i en hundbur i avvaktan på vårdnadshavare.

//Hundvaktaren

Jag är ett tekniskt (o)begåvat underverk!

2009-02-23T23:22:00.000+01:00

Då mina föräldrar valde vilka egenskaper och begåvningar deras barn skulle få så vet jag inte hur de tänkte angående undertecknad. Jag saknar nämligen helt estetiska egenskaper. Sjunger gör jag gärna och de gånger jag hittar ett piano så klinkar jag hjälpligt fram "The Rose" (som förövrigt är den enda låten jag kan på piano). Kombinationen av min sång och mitt klinkande kan ni kanske redan nu räkna ut hur det låter...

Samma gäller tekniska saker. Datorn är jag en mästare på, så länge det bara är att trycka på "on"knappen. Strular det så får svärfar rycka ut.

Men ibland glimrar det till!

På väg till dagens hundträning köpte jag ett minneskort till kameran (Konica Minolta Z3). Har under något år slitit på ett 512Mb kort som allt för ofta visar sig vara en aning för litet. Speciellt om jag filmar något. Så idag slog jag på stort. 2 Gb blev det och 99:- kostade det. Jösses va priserna sjunker på såna här prylar!

Väl framme på träningen tänkte jag att nu jäklar ska här fotograferas, men så snart jag stoppat in kortet och startat kameran får jag ett felmeddelande i stil med "Hörrö, glöm det där!" i kameradisplayen. Ingen av kollegorna visste råd så jag gav upp och tänkte att det kortet kan säkert någon annan bli glad av att få.

Men skam den som ger sig. Google är ett underbart verktyg. Inte konstigt att ordet "att googla" håller på att befästas som ett "riktigt" ord. Så efter lite googlingar hittade jag förklaringen. Eftersom min kamera har några år på nacken är den inte helt kompis med stora minneskort. Tydligen så kan man uppdatera kamerans "ettor och nollor" på något sorts magiskt sätt så att den klarar av större minneskort än det jag nu har. Nu återstår bara att hämta hem detta och sedan uppdatera.
Jag är inte i hamn ännu, men jag ser i alla fall land!

By the way:

Är det här ett kort på ett minneskort,

eller helt enkelt: ett "minnes-kort"?
På korrekt svenska då? Kan det då kanske heta minneskortkort?

//Hundvaktaren, som även kan lära gamla hundar att sitta.

Födelsedagskalas - en besvikelse!

2009-02-22T23:52:00.000+01:00

Någonstans försöker jag inbilla mig att våra barn är rätt så väluppfostrade och idag fick jag faktiskt ett litet kvitto på detta. Har vart på födelsedagskalas där våra gossar minglade omkring, hälsade på alla, lekte med alla, åt av allt, spillde inget (hmm, sanning med modifikation) och när det väl var dax att bryta upp så tackade 3-årige William för smörgåstårtan och godiset, utan att vi som föräldrar behövde påminna honom. 2-årige Isak han nickade instämmande och la av en hardang något som bara en annan 2-åring skulle ha förstått.
Det stora kvitton på hur väluppfostrade våra barn är kom när vi väl hade klätt av oss i hemmets lugna vrå. (Man får ju nämligen inte "klaga" på upplägget av andras födelsedagskalas).
Då tar en besviken William ton och säger uppgivet:
-Inga ballonger och ingen riktig tårta med grädde.
Förgäves försökte jag förklara för honom att Bengt, som idag fyller 50 år, måste ha glömt att blåsa upp ballongerna och att 50-årige Bengt hellre nog ville ha smörgåstårta på sitt kalas istället för gräddtårta med godis.

Kära läsare.
Ett födelsedagskalas är ingenting utan BALLONGER och RIKTIG tårta!
Även om man nu skulle råka fylla 50 år och bjuder en 3-åring.

//Hundvaktaren

Dagens ord: DAGSMEJA och KOTKOMPRESSION!

2009-02-21T13:15:00.000+01:00

Idag styrde vi kosan till en friluftsgård inte långt hemifrån som heter Hällkana invid Lejondalssjön. Ryggsäcken var med och i den fanns givetvis en termos med varm choklad. Idag hade vi dock bytt ut skinksmörgåsarna emot kanelbullar (och nej tyvärr, inte hembakta...).
Vet inte vem av oss som njöt mest av förmiddagen. Ungarna eller jag? Finns inte något som slår fika utomhus. Och vilket väder! -2´ och dagsmeja . Vårkänslorna spirar i kropp och själ. Solen värmer en aning så att det droppar från taken samtidigt som det fortfarande är minusgrader i luften. Fåglarna börjar som smått kvittra som en föraning om den "riktiga" våren.
Vart kommer då dagens andra ord "KOTKOMPRESSION" in?
Jo, jag börjar närma mig 40, vare sig jag vill det eller inte. Stjärtlappar är till för barn i aningen yngre ålder med en aningen yngre kropp. Att då med totalt dödsförakt sätta av efter en osnyten 3-åring utför en knölig pulkabacke är som att be om kotkompression. Nåväl, om och om åkte vi vilt tjutande som galningar utför backen alltmedan andra "vuxna" förläget tittade på oss. Hade nästan lust att låna ut min stjärtlapp till dessa (avundsjuka?) åskådare.
I morgon ska vi dit igen. Då utrustade med snowracer!

//Hundvaktaren, idag 2cm kortare p.g.a. kotkompression...

Topptur på Berbertjåkkta - En reseskildring

2009-02-15T00:16:00.000+01:00

Ett visst planerande föregår de flesta fjällvandringar. Så även min. Min resa mot det svenska vinterfjället. Sveriges kanske sista riktiga vildmark. SAREK! Kallt, ödsligt, vindpinat, vackert och vilt.
Själv har jag spenderat många timmar till att planera resan in i minsta detalj. Allt ifrån olika rutter till den utrustning som kan behövas.
Till min hjälp har jag haft en sedvanlig brusfotölj från Gustavsberg, några nummer av UTEMAGASINET samt senaste katalogen från NATURKOMPANIET.

Interiörbild från basecamp, där expeditionerna planeras minutiöst.
Kan packlistan utantill vid det här laget. Snart kan jag även priserna...
En hel del träning och övning föregår de flesta fjällvandringar. Så även min.
Till min hjälp har jag mina två söner och vår hund Center. Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli!
Idag begav vi oss ut på vår första topptur. Siktet var inställt på Berbertjåkkamassivet och planen var att hinna med en topptur ifall vädret och solljuset tillät.
Utrustade och taggade begav vi oss av efter att ha sovit middag. Hunden hoppade ivrigt tjutande i kopplet till akompanjemang av vinden som ven över vidderna.
Vår nyinköpta utrustning skulle få bekänna färg i ett första fältmässigt test.

Sällan har en topptur gått så fort och lika sällan har en fika smakat så gott. Kan ha varit sällskapet som gjorde det eller den nya utrustningen, iform av liggunderlag, termos och stjärtlappar från COOP FORUM...

Bild från toppen av Berbertjåkka, 3 m.ö.h. (Beläget mittemot vårt hus på Berberisvägen)

Efter lite termosvarm choklad och polarkaka med ost och skinka bjöds det på underbar offpiståkning med stjärtlapparna.
Beträffande Sarek och andra exotiska platser så får det vänta något år.
Efter att, än en gång ha läst igenom Naturkompaniets närmare 60 dyra och mer eller mindre nödvändiga prylar i utrustningslistan så inser jag att äventyret får stanna vid en packe tidningar, kataloger och drömmar på brusfotöljen ett tag till.

//Hundvaktaren, dreamtraveller

Lokförare, busar och ordningsvakter är som hundar!

2009-02-05T21:52:00.001+01:00

Bara titeln gör att jag trampar dom som sitter längst fram på tårna. Att jag skulle trampa några kollegor på tårna är jag däremot inte ett dugg orolig för.

Under närmare ett år så jobbade jag för ett bevakningsföretag med inriktning på kollektivtrafik. De hade beslutat att börja använda hundar i sin bevakning. Främst som ett hjälpmedel för att träffa nya människor. Främst klottrare och andra skadegörare. Tänk så många färgglada konstnärer som vi stötte på under nätterna.

Det året så skulle det hållas en större säkerhetskonferans här i Sthlm med folk från hela europa. Ämnet var säkerhet i kollektivtrafiken. Givetvis skulle vår hundgrupp finnas med på ett hörn med uppvisning och informationstält.

Våra förberedelser började månader innan. Vi tränade och tränade. Excersis varvades med publikfriande skyddsövningar. Jösses vilka applåder vi fick!
I informationstältet hade vi lagt upp all sköns utrustning som vi använder både i jobbet och under träning. Där fanns även en "klappvänlig" hund för den som ville komma hem och skryta med att "Jag har minsann klappat en riktig vakthund!".
I tältet hade vi även satt upp en vikvägg fullkomligt tapetserad med bilder. Bilder från tjänsten, från träningar men även lite lustiga bilder som vi plåtat under vår långa förberedelsetid.

Några applåder fick vi dock inte av ett fackligt ombud som värnade om lokförarna. Hon fick nämligen se att på en av bilderna satt en hund på förarplatsen (heter det så i tåg?). Upprört och med gäll stämma skäller hon ut första bästa uniformerade kollega och frågar honom:
-VAD ÄR DET HÄR? LIKNAR NI MINA LOKFÖRARE MED HUNDAR?

Att ens försöka svara på hennes fråga krävde en ängels tålamod. Kvinnan tog nog sin uppgift på lite för stort allvar. Hade hon bemödat sig att titta ordentligt bland alla bilder hade hon upptäckt fler yrkesgrupper som skulle kunna liknas vid hundar.

Diskussionerna ikring denna bild på min kära Rex har vart många och livliga, men tvärt emot det stackars humorbefriade fackombudet så har ingen vakt har känt sig trampad på tårna utan det har istället vart idel leenden.

Ingen buse har heller känt sig utpekad till att vara hund efter säkerhetskonferensen, även om en och annan buse befunnit sig i den här situationen.
Vem vet, kan förvisso bero på att där inte fanns så många busar representerade på just den här konferensen.

//Hundvaktaren, med humor som vapen!

090519 - Inlägget redigerat / bilder borttagna på begäran.

Utomhusarbete = Workout?

2009-02-04T22:44:00.000+01:00

Slänger in lite bilder från dagens hundträning.

En SÖT!

En SUR!

En (nästan) AVKLÄDD!

//Hundvaktaren

Ont, det gör ont, men det går...

2009-02-03T21:59:00.000+01:00

Förra veckan spenderade jag mestadels i skolbänken.
Efter sisådär 14 års nattarbete kan det ibland vara lite svårt att ställa om dygnsrytmen. Att sedan sitta stilla i en skolbänk, hålla sig vaken och visa sig intresserad var inte helt lätt!
Pluggade lagar och paragrafer på löpande band samt läste på nyheterna i senaste "FAP´en" (kort uttryckt det regelverk som styr bevakningsbranchen).
Sjukvård och självskydd stod också på schemat. I den ordningen dessutom. Borde kanske ha vart tvärtom.
Utbildningen avslutades med ett prov. Nu går jag emot jantelagen när jag blygt och nästan rodnande meddelar att jag prickade in ALLA RÄTT på provet. Sedan ska vi inte gå in på antalet frågor eller provets utformning...
Kunskapens börda är lätt att bära när man väl fått in dem i huvudet.
En annan börda som inte är helt angenäm är sviterna jag bär efter självskyddet.

Blockerade några "rallarsvingar" lite galet. Man lär av sina misstag heter det visst...

Nåväl, skitkul men skitömt.

//Hundvaktaren, feeling a little bluu

Mora träsk lever! Och jag kan somna tryggt.

2009-02-02T20:48:00.000+01:00

Jösses, jag trodde att tiden gått och jag med den blivit äldre, men här kommer nyheter!
Mora träsk lever! Jag är inte äldre och tiden har stått stilla sedan tidigt 80-tal.

Som uppvuxen i Västerbottens inland så nöjde man sig med det lilla som ung. Vi hade ingen lokal och vi hade heller "inget att göra" på vår fritid. Bara för det så brände vi inte ner skolor eller rånade kamrater på deras mobiltelefoner och plånböcker. Ja, mobiltelefoner fanns ju för övrigt inte på den tiden.
Vi byggde kojor i skogen, drack stulet hemvin och rökte morsans cigg. I vår sporthall kunde det hända att clownen Manne (han som övertydligt artikulerade "BAAANAAAN") kom på besök och inte att förglömma Mora träsk.
(Mer i ämnet stulet hemvin och cigg finns att läsa här: http://hundvaktaren.spaces.live.com/blog/cns!7A8A5A4733479B74!1041.entry )

Med mina söners ankomst till världen har generationsväxlingen påbörjats, men en sak verkar kunna överleva dessa växlingar. Det är Mora träsk.
Va med grabbarna och såg dessa herrar idag.
Samma låtar, samma stil, samma shorts, samma knähöga strumpor...
Ikväll kommer jag att somna tryggt med vetskapen att vissa saker aldrig förändras.

//Hundvaktaren

Räkna med besök!

2009-01-31T15:14:00.000+01:00

Ja int´ ä man då nån raketfårskare int´!

Försöker få till en besöksräknare efter tips från Diamantbruden men tidsoptismist som jag är så sprack planerna innan ens det börjat fungera.
Sånt kan ju inte va så jäkla svårt...
Nu har grabbarna vaknat efter sin allt för långa lunchlur och mellanmålet hägrar, så besöksräknaren får vänta!
Men SUSNET kan i allafall räkna med besök av Hundvaktaren i framtiden. På nått sätt så ska jag väl ändå få till det!

20:35 Inte ett larm att åka på. Vad gör man... Sätter sig vid datorn och trixar lite. Egenkär som jag är så addade jag mig till BLOGGTOPPEN. Vem vet, man kanske får någon ny läsare?!?

De va de värsta!

2009-01-30T14:05:00.000+01:00

Efter närmare 14 år som vakt i Sthlmsnatten så har man givetvis hunnit vara med om ett och annat. Ibland får jag frågan av yngre vakter:
"-Vad är det värsta du vart med om?"
Misstänker att de förväntar sig en riktigt ball och smaskig historia där hunden biter, blodet sprutar och batongen far som en väderkvarn.

Nej, det värsta jag vart med om i jobbet handlar inte om de snytingar jag fått eller för den delen gett, inte heller de gånger jag använt hunden fullt ut emot gärningsmän som på ett eller annat sätt gjort sig förtjänt av att bli bitna.
Det värsta jag vart med om i jobbet har varit en trafikolycka.

Regnet stod som spön i backen när jag precis påbörjat mitt nattpass. En helt galen regnskur som upphörde lika hastigt som den började.
Jag åker ut på motorvägen vid Upplandsväsby och gasar på in mot Sthlm. I höjd med Rotebro ser jag att något verkar ha hänt. Fan, en jäkla trafikolycka. Jag har verkligen inte tid med att sitta i köer nu. Mer hinner jag inte tänka förrän jag är framme vid en hyffsat tillknöglad bil. Jag slår på varningsblinkersen, ställer mig blockerande tvärs över en av motorvägens två filer. I bagaget brevid hundburen har jag en hel del utrustning som kan behövas i jobbet. Även förstaförbandskudden (som fram tills nu endast tjänstgjort som kudde... Schhhh, berätta inget för chefen *Ler*)
I mittremsan mellan norr och södergående filer rör det sig en del folk så jag kilar iväg dit med min kudde i högsta hugg. Här ska minsann läggas tryckförband, här ska jag göra allt man lärt sig på alla dessa kurser man gått!
Det första jag ser är, vad jag tror, en ung tjej med ett ansikte förvridet och blodigt. Hon ligger där helt livlös och huvudet håller en minst sagt märklig vinkel i förhållande till kroppen. Intill henne sitter en man på huk.
-Vem är du? Har du vart med i olyckan? Andas hon? Jag bränner av några snabba frågor.
-Ehhh, ja, alltså, jag är läkare. Såg olyckan. Jag såg när det hände...
-Bra! Kolla så att hon kan andas. (Huruvida han va läkare eller inte har jag ingen aning om).
Vänder mig om och ser en äldre kvinna oroligt gå omkring i mittremsan och ta sig för bröstet, men intill henne så ligger ytterliggare en ung kvinna.
När jag ser henne så glider jag in i någon form av drömlikt tillstånd.
"Det här är inte sant. Det här händer inte! Det här ska ju inte hända mig! Jag ska ju bara iväg å jobba."
Den unga kvinnan ligger helt tyst i gräset.

På alla förstahjälpenkurser som en vakt sover sig igenom så lär man sig att lägga tryckförband, HLR och framåtstupa-sidoläge. Man kanske snubblar över ämnet "Avsnörande förband", men det är ju ändå aldrig något som inträffar...

Kvinnan är vid medvetande, men hennes BÅDA ben är avslitna.

-Fan, den här har jag ingen nytta av, tänker jag och kastar förbandskudden samtidigt som jag springer upp till bilen. Jag har alltid kopplet hängande på hundbursdörren och det lär behövas nu. På väg tillbaka stannar jag plötsligt upp...
Herrejösses, de va ju två ben som va avslitna ju!
Tillbaka i bilen. River runt i min väska och bland matlådor och extra sockar hittar jag det reservkoppel som jag alltid har med mig, men fram tills nu aldrig behövt använda.

Åter ner till diket. Nu verkar kvinnan ha börjat kvickna till frågar hela tiden varför det gör så ont i benen. Och vart är mina fötter, frågar hon...
När jag knyter åt de båda benstumparna för allt jag är värd vrålade kvinnan av smärta. Att kvinnan vrålade av smärta kunde jag inte kosta på mig att bry mig om.
På avstånd hörs sirener. De lät så långt borta men när jag tittar upp har redan räddningstjänsten anlänt. Märkligt att jag inte hört eller sett att de redan va på plats. Finns säkert någon förklaring på det. Själv så jämför jag det med att det kändes som att jag såg och hörde allt genom ett sugrör.

Jag hade kanonfina kollegor runt om mig som jag snackade av mig inför och som stod ut med mitt babblande och malande. Vilket behov man har att snacka när man vart med om något "onormalt".
Någon vecka senare bjöd polisen in mig och ytterliggare ett vittne till olyckan på debriefing. Då hade man fått lite distans till det hela och kunde se på händelsen på ett rätt så objektivt sätt.
Det andra vittnet, en man i 50-års åldern berättade vilket stök han hade haft för att ta reda på ett av benen som han hittat uppe på motorvägen. Ingen ville nämligen hjälpa honom att få ner benet i en platspåse...
Han berättade även hur han sett mig komma springande med ett snöre (hundkopplet) och sedan stanna till och nästan skrattande, med en svordom konstatera att:
-"Fan, de va ju TVÅ ben".
Märkligt hur man fungerar... Situationen va ju allt annat än lustig...

Med facit på hand så visar det sig att i olycksbilen färdas 5 personer. I framsätet sitter två män bältade, i baksätet tre obältade kvinnor. Bilen får vattenplaning och studsar emellan vägräckena. Isamband med detta flyger samtliga kvinnor ut genom bakluckan som i smällen åkt upp.
De båda männen i framsätet klarar sig helt oskadda.
En äldre kvinna klarar sig hyffsat oskadd. Kvinnan som jag fixade med överlevde, men benen gick inte att rädda. Den tredje kvinnan avled troligen omedelbart.
Hela sällskapet är av polskt påbrå och kvinnan som avlider och en av männen är i Sverige på bröllopsresa.

Kära läsare, använd bilbälte!

Någon månad efter olyckan dimper ett stort vykort ner i brevlådan. Det är kvinnan med (hmmm, utan) benen som skickade ett tack-kort. Har fortfarande kvar det!

//Hundvaktaren

Träning, träning och åter träning.

2009-01-17T23:00:00.000+01:00

I brist på annat slänger jag iväg några bilder från dagens aktiviteter.

Med tanke på det stundande testet där Centers varande eller icke varande som tjänstehund ska avgöras så är träning något som ofta står på schemat.
Vi är några som träffas lite då och då för att träna. Ett riktigt bra och motiverat gäng där vi alla har lite olika bakgrund och kunnande. Verkligen givande då alla ger och tar idéer av varandra.
Vår eftermiddag spenderades i Ågesta, söder om Sthlm där vi plöjde en hel del lydnad och spår. Himla trevlig dag! Center kommer nog att bli en fin-fin hund att jobba med vartefter.

"FOT" (Lägg märke till hur han räcker ut tungan åt mig...)

Här har Center precis hittat riktningen efter ett spårupptag på slät asfalt.

//Hundvaktaren

Den lilla sorgen

2009-01-17T00:00:00.000+01:00

-Grattis! Åh, va kul! Ni har väl två grabbar sedan tidigare, eller hur?

Har precis berättat för ännu en bekant att vi väntar barn.
Visst, vi har två grabbar. Två underbara söner. Det är så jag oftast presenterar mig ialla fall. Tvåbarnsfar. På gång att bli trebarnsfar.
Det ligger inte lika naturligt i munnen att säga "-Nä, det blir vårt 4´e barn!"
I tanken säger jag alltid något annat.

2004. Fortfarande nykär. Vi bor i en liten tvåa i Bromma. Funderar på hur fanken vi ska göra med barnvagnen i vår trånga hall. Hur ska vi rymmas i vår VW Golf. Två vuxna, två hundar och PYRET. Jag läser allt man kan komma över om graviditeter. Man ska visst sjunga för det ofödda barnet, då kan barnet, när det väl kommit ut känna igen sångerna och för den delen även sångaren. Oj va jag sjöng. Inte alltid så vackert, men vilken känsla. Kunde inte sluta se på den växande magen.
Kunde förnimma hur man som liten grabb kände det inför julafton då man försiktigt skakade och vägde paketen för att försöka gissa sig till vad det kunde tänkas vara under presentpapperen.
Vad kunde det tänkas vara i magen? Pojke? Flicka? En, två stycken? Vem kommer PYRET att likna? Hur blir JAG som förälder? Tiotusen frågor, inga självklara svar. Allt akompanjerat av min skönsång där jag ofta hittade på egna texter.
Att PYRET skulle kunna vara sjukt fanns inte på min karta. I min mentala förberedelse hade allt en rosaskimmrande aura ikring sig.

I vecka 18 ska vi få en första titt på vår skapelse. Det är då vi gör det sedvanliga ultraljudet.
Bilden av vårt älskade barn syns lite otydligt på skärmen. Sköterskan ser samanbiten ut, men det är klart. Kan ju inte vara lätt att få ordning på alla vred och inställningar på apparaten.
-DÄR! Tydligt ser jag den lilla skapelsen. Lilla PYRET. Så abstrakt, så knasigt, så ballt.
Så sorgligt.

-Jag ser inga hjärtslag, säger sköterskan. Ska hämta läkaren så får vi ett andra utlåtande åxå.
Det tog ett mansliv för läkaren att komma in i rummet. Ännu ett mansliv innan även hon säger:
-Det finns inga hjärtslag. Ert barn lever inte.

Vi fick en tid till sjukhuset en vecka senare. Vårt barn, vårt nu mer döda barn måste ju ändå ut. Dagarna kom och gick. Tankarna och tårarna lika så. Alla dessa tårar.
Tidigt en morgon hände det. Det som vi skulle få hjälp med på sjukhuset två dagar senare.
Vårt döda barn, vår son, föddes hemma. Jag svepte in honom i handdukar och ringde till sjukhuset.

Nu när vi väntar vårt 4´e barn är inte allt rosaskimmrande.
Det sjungs inte lika mycket som det gjorde för PYRET. Det skakas inte lika många paket och frågorna är inte lika många.
För i min mentala förberedelse finns nu även plats för "Den lilla sorgen".

//Hundvaktaren, snart fyrabarnsfar.

(Titeln "DEN LILLA SORGEN" är även titel på en bok som vart till stor hjälp. DEN LILLA SORGEN - En bok om missfall av Olle Bergman & Anna Normelli)

Totalt medveten, totalt opåverkad

2009-01-16T18:54:00.000+01:00

Idag behövdes plåster.
I medicinskåpet hittades dessa...

Nalle Puh & Tiger...

Men jag tycker fortfarande att Playhouse Disney är en kanonbra "reklamfri" kanal!

//Hundvaktaren, medveten och opåverkad!

En smygande doft av direktreklam.

2009-01-15T21:32:00.000+01:00

Eller kanske man hellre skulle uttrycka sig:
-En direkt doft av smygreklam?
Som om det nu skulle vara någon skillnad.

Här hemma så kikar grabbarna (för)ofta på Playhouse Disney. En pedagogisk tv-kanal med inriktning på barn mellan 2 till 5 år. Det bästa med kanalen är att den är helt utan tråkiga reklamavbrott. För sånt kan verkligen irritera mig. Speciellt när reklamen riktar sig till barn. Ja, det blir ju indirekt riktat direkt till mig som förälder eftersom det är jag som håller i plånboken och även tålamodet i affären.
Musse Piggs klubbhus, Händige Manny, Små Einsteins och inte att förglömma, Tiger och Nalle Puh. Klockrena program.

Väl ute i verkligheten.
Vi handlar ofta på Coop Forum. Brett sortiment och hyffsade priser. Här finns nästan allt. Leksaker, mat, brädor, fågelmat, U name it, they got it!

Grabbarna gillar verkligen att hänga med och handla. Vet inte varför, men att springa ärenden, hjälpa till att hitta mjölken och leta efter kaviar lockar.
Dock inte lika mycket som kvarteret med leksaker. Där dignar hyllorna av Disneyprylar. Nalle Puh-mjukisar i olika storlekar, Mussepigg-spel, tröjor med Små Einsteins och Händige Mannys verktygsset. Till och med "doftgranar" med disneyfigurer. Snabbt kilar de in bland dessa hyllor. De kan namnen på alla figurerna, vet exakt vilka som är med vilka i vilket program...

Det dom inte vet, är att jag vet vad som står på prislapparna.

Jag vet även att Playhouse Disney är en reklamfri kanal...

//Hundvaktaren, som även vet vem som betalade för doftgranarna som hamnade i varuvagnen.

Hostmedicin, endast vid hosta!

2009-01-15T20:17:00.000+01:00

Både jag och grabbarna har vart på en resa emot ljuset. Vi bestämde oss dock alla tre att vända åter till jordelivet. Vi har fortfarande en hel del att uträtta.

Många kvinnor anser att karlar inte är sjuka utan bara klagar. Jag hävdar bestämt att jag aldrig klagar. Möjligtvis informerar jag om rådande hälsoläge, men klagar, det gör jag minsann aldrig!!
Har även stolt lyckats överföra detta till mina söner. De klagar heller aldrig, men med tiden har de blivit riktigt duktiga på att informera. Och information mina vänner, det ligger i tiden! Vi lever ju som bekant i ett informationssamhälle.

HSB* va till vårdcentralen idag med 3-årige William eftersom han informerat om sitt hälsoläge under en vecka nu utan att det blivit bättre.
Doktorn (kvinnlig sådan) tog honom på allvar och efter att ha kikat i öronen, petat i halsen, kännt på magen och lyssnat på hjärta/lungor, skrev hon ut hostmedicin och något annat penicillinaktigt.

På apoteket emottog HSB* de båda medicinflaskorna men även information om hur, var, när och varför man ska ta dessa mediciner. Men ett visst mått av överinformation kom när den vänliga kvinnan bakom apoteksdisken meddelade att hostmedicinen skulle man endast ta om man hade hosta.

Mollipect - Hostmedicin, endast vid hosta!

//Hundvaktaren

*HSB = Hon Som Bestämmer

Härliga helg!

2009-01-10T20:25:00.000+01:00

Istället för att jobba spenderar jag helgen hemma med magsjuk 2-åring och febrig 3-åring. Hypokondriker som jag är så har jag givetvis drabbats av båda åkommorna... Tyvärr saknas teknisk bevisning på dessa åkommor. Febertermometern vägrar gå över 37,4´ och min spyhink ekar tom.
Värre är det för grabbarna. 2-årige Isak matas nu endast med saft och buljong. En klunk sedan vänta en bra stund innan det är dax för nästa. Annars vänder det... Och det har vänt så pass ofta nu att han håller på att vara en hejjare på att sikta rätt i hinken! Ja, inget ont som har något gott med sig.
3-årige William ramlar in på 40´ så snart alvedonen slutar verka. Även här har något gott kommit med eländet. Han får ligga och dåsa vid TV´n hur mkt han vill. Favoritkanalen är Playhouse Disney.
Men stackars stackars lilla jag då?
Pojkarna ska servas med saft, blöjor ska bytas, nedspydda sängkläder ska bytas, byte av svettindränkta pyjamaser, hunden ska ut, tvättmaskinen ska fyllas/tömmas. Mitt uppe i allt detta står sjuka jag. Gör mitt bästa för att framkalla en hostning inför HSB* men som bekant funkar det inte. Hon går tyvärr inte på mina fruktlösa försök att visa mig sjuk.

Innerst inne är jag dock riktigt riktigt sjuk!

//Hundvaktaren

(Ska kanske tilläggas att HSB tagit ledigt i helgen för att avlasta stackars mig en aning...)

Vecka 13 av 42...

2009-01-09T19:35:00.000+01:00

En kväll i november.

Är precis klar med ett larm norr om Märsta.

Det piper till i telefonen. Ett SMS, eller rättare sagt ett MMS från HSB* landar i telefonen. En enda bild, ingen förklarande text utan bara en bild.

Vi har under en tid "kört skarpt" mellan lakanen. Det finns hjälpmedel till allt, och som bekant finns det även hjälp att ta till emellan lakanen. Nu tänker jag främst på ngn sorts test för att kolla när det är business som gäller och inte bara pleasure.
Blev lite osäker på bildens budskap så jag ringde genast hem.

-Ska jag ta ledigt resten av natten och komma hem? Eller är det dax att kika på minibuss?
-Minibuss, fick jag till svar.

En dag i januari.

Ett första ultraljud. Ett andra bevis på att något är på gång i magen.

Våra erfarenheter säger oss att vi ännu inte kan andas ut, men vi är en bit på väg.

Vecka 13 av 42...

//Hundvaktaren

Rex, the movie.

2009-01-07T00:13:00.002+01:00

I skrivande stund är klockan snett efter midnatt. Borde sova för länge sedan då morgondagen inte låter sig dröja. Väcklarklockan, iform av en 3-årig son, är ställd på 07:03. Jo, så exakt är han! Det är då han ropar "FÄÄÄÄRDIG!" från toaletten.

Men eftersom jag är ny här så måste det undersökas, fixas och trixas.

Kul att kunna lägga upp filmsnuttar! Men ett varningens finger kanske vore på sin plats.
Om fotografier är utlämnande, vad är då inte filmer...

Här har jag klippt och klistrat med det lilla jag har i filmväg från träningar med min förra tjänstehund Rex. Kanske inte allt för utlämnande.

Håll till godo!

090519 - Filmklippet är på begäran bortplockat.

//Hundvaktaren

Pengar är som luft.

2009-01-06T15:05:00.000+01:00

Husdjursmässa i Kista.
Som tvåbarnsförälder ska man infinna sig. Som den kunskapens källa jag är överöste jag mina söner med sånt som är bra att veta om husdjur. Som när vi klappade fåren och ett av dem sket precis framför näsan på två-årige Isak (en två-årings näsa finns på exakt samma höjd över marken som en får-rumpa).
-Men titta Isak. Får kan åxå bajsa!
-Mmmm, fick jag till svar när Isak förvånat och imponerat tittade på mig.
Sedan fick min son lära sig att får även kan knuffas. Turen var dock på vår sida och Isak ramlade INTE på ni-vet-vad.
När man är på husdjursmässa får man även rita på armen. Något som förbryllade grabbarna eftersom det annars inte är tillåtet. I det här fallet så skrevs mobilnumret upp på barnens underarmar med vattenfast, otvättbar spritpenna. Jo, pappa tänker till ibland...

Gratis var det inte. 120:- per vuxen. Barn upp till sex år gratis.
Fika skulle vi göra åxå. Negerboll, mandelbiskvi, Fanta och kaffe. 100:-
Tuggben till vår hund Center, någon sorts mjukisdjur till grabbarna. Även detta till extralåga rödmärkta mässpriser.
-Det här kan vi åxå köpa! Pappa! Kolla! William skriker exalterat ut över mässhallen. Han hade hittat en liten, liten plasthaj.

När vi jobbat oss igenom alla godisförsäljare, kaninklapp, hästridning och otäcka ormar så återstod bara att ta sig ut via entrén. Förbi ballongförsäljaren.
-Snälla William, vi kan inte betala 50:- för luft ju...
-Men pappa, du har ju pengar å de e ju jättemycke luft i den där elefantballongen.

Jag är absolut inte snål av mig. Inte rik, men heller inte direkt fattig. Men tänk om jag ändå va lika rik som mina söner tror.
Då skulle jag åxå köpa luft för mina pengar!

Bodils minicirkus

Ögonkontakt

//Hundvaktaren

Blogg blogg blogg blogg

2009-01-05T23:04:00.000+01:00

Oj vad jag är modern. Alla bloggar ju, så även jag. Men jag har inte riktigt haft någon "riktig" blogg ännu. Har huserat något år på http://hundvaktaren.spaces.live.com men tänkte försöka gå vidare i mitt bloggande.
Inte så att jag kan påstå att mitt bloggande är varken kontinuerligt eller ens verklighetsförankrat. Kanske inte ens spännande eller intressant.

Nåväl, det är upp till dig som läsare att bedömma.

Vad kan jag ha som är värt att delge den anonyma skara som eventuellt hittar hit? Vad kan jag skriva om så att du kära läsare väljer att leta dig tillbaka hit.

Livet som nattarbetande vakt, som 37-årig tvåbarnspappa. Livet som hundägare. Livet som villaägare. Livet som pojkvän, sambo, exsambo, granne, kollega. Livet som bitter, glad, upprymd, innesluten, ledsen.
Jo, jag kan ofta vara ledsen. Över sådant som livet gett, som livet kommer att ge och som livet inte givit mig. Men även glädje över det samma.

//Hundvaktaren