Here we go again!

Våra söner har kommit på fötter, de går att snacka med och man har faktiskt riktigt roligt tillsammans med dem (nåja, oftast i alla fall). Känns skönt att bebistiden är över och att man nu har två någorlunda självgående individer här hemma.


Meeeen nu börjas det igen. Bajsfyllda blöjor, kräk på kläderna och borttappade nappar.
Hur fanken tänkte vi igentligen?

Lär man sig aldrig?

Nåväl, grabben va planerad och grabben är nu levererad så färden emot hans 18-årsdag har startat.

Måndagen den 3 augusti 2009, strax efter 11 landade vi på Danderyds Sjukhus för ett planerat igångsättande.

När 42 graviditetsveckor gått så säger fosterfacket stopp till ytterliggare övertid i magen, så även medicinska regler. Den gravida mamman brukar även tycka att "nu räcker det".

Själv ser jag bara fördelar i att HSB äntligen får känna vilken börda jag får bära på dagarna i ända. Det är nämligen hon som lagar all den goda maten som jag sedan måste stoppa i mig.

Sätten att starta upp det hela är säkert många, men här blev det dropp med nått magiskt i, sedan blev det åka av.

Allt mellan någon timme till sisådär två dygn kunde det ta. Hur förbereder man sig inför en sådan ansträngning? Kolhydratladdar kanske? Hur gör marathonlöpare och fysfenomenet Gunde, kanske han skulle kunna ge några tips?

Själv så kilade jag förbi pressbyrån och tankade en korv med bröd.
"En korv, är ju som bekant, alltid en korv!"

Kurvorna till vänster visar hjärtfrekvensen på barnet och kurvan till höger visar verkarna hos mamman (den kurvan går även hand i hand med behovet av korv hos blivande pappan).

Sedan hände allting fort. Allt för fort kanske.

Värkar, krystvärkar, allmänt jäkla ont och lustgas som inte alls gjorde att HSB drog roliga historier.

Kurvan till vänster började peka åt fel håll. Helt fel håll. Hjärtverksamheten hos barnet gick ner och allt stod inte rätt till. Larmklockorna ljöd och plötsligt blev rummet fullt av folk och innan jag visste ordet av så hade grabben kommit ut till vår värld.

Ja, inte riktigt så enkelt. Väl ute så var han askgrå och i dåligt skick så efter att ha mellanlandat någon sekund hos HSB så bar det av till förlossningens akutrum. Förklaringen låg i att han virat in sig i navelsträngen och alla ni som brukar hänga er i tid och otid vet hur illa man mår. Ni som inte provat, lyd mitt råd att låta bli!

Snart så började han skrika och färgen återvände. Kommer aldrig att klaga på att han skriker!

Slutet gott, allting gott!

Mätning och vägning visade på en riktigt biffig kille.

55 lång och 4985 bred.

//Hundvaktaren, som nu är åter i blöjstadiet.