Kommer ni ihåg dom? Det var en gång i tiden som man bara kunde fota som mest 36 bilder. Sedan fick man lägga dåtidens minneskort som kallades filmrulle, i en påse, skicka iväg den för att sedan få tillbaka bilderna i brevlådan en vecka senare.
Svindlande tanke, men så har det gått till en gång i tiden.
Nu förtiden är det ganska enkelt att titta på foton. Bara till att starta bärbara datorn och genast har man tillgång till tusentals fotografier och filmsnuttar. Tittar ofta på dem. Både ensam och tillsammans med övriga familjen. Tittar och minns.
Ett sätt att hjälpa sönerna att minnas. Inte minst släkten uppe i norrland som vi tyvärr träffar allt för sällan.
Ibland kanske man planterar minnen hos grabbarna. Sådant som de egentligen inte kommer ihåg berättas så ofta att de lär sig själva händelsen men kanske inte själva riktigt minns.
Och där det saknas berättelser eller minnen så frågar de.
Som här nedan...
-Va jag tjej där? frågar William när han ser sig själv på detta foto.
-Hur menar du nu?
-Rosa tröja. Rosa har ju tjejjer.
//Hundvaktaren, genusneutral uppfostran??
Måste påminna dig om att systemet med att posta filmen och få bilderna hem i brevlådan är en modernare variant! Förr fick man ju snällt ta sig till en fotobutik där filmen lämnades in över disk och sedan hämtades på samma ställe - för någon delivery service fanns inte. :o)
SvaraRadera