De va de värsta!

Efter närmare 14 år som vakt i Sthlmsnatten så har man givetvis hunnit vara med om ett och annat. Ibland får jag frågan av yngre vakter:
"-Vad är det värsta du vart med om?"
Misstänker att de förväntar sig en riktigt ball och smaskig historia där hunden biter, blodet sprutar och batongen far som en väderkvarn.

Nej, det värsta jag vart med om i jobbet handlar inte om de snytingar jag fått eller för den delen gett, inte heller de gånger jag använt hunden fullt ut emot gärningsmän som på ett eller annat sätt gjort sig förtjänt av att bli bitna.
Det värsta jag vart med om i jobbet har varit en trafikolycka.

Regnet stod som spön i backen när jag precis påbörjat mitt nattpass. En helt galen regnskur som upphörde lika hastigt som den började.
Jag åker ut på motorvägen vid Upplandsväsby och gasar på in mot Sthlm. I höjd med Rotebro ser jag att något verkar ha hänt. Fan, en jäkla trafikolycka. Jag har verkligen inte tid med att sitta i köer nu. Mer hinner jag inte tänka förrän jag är framme vid en hyffsat tillknöglad bil. Jag slår på varningsblinkersen, ställer mig blockerande tvärs över en av motorvägens två filer. I bagaget brevid hundburen har jag en hel del utrustning som kan behövas i jobbet. Även förstaförbandskudden (som fram tills nu endast tjänstgjort som kudde... Schhhh, berätta inget för chefen *Ler*)
I mittremsan mellan norr och södergående filer rör det sig en del folk så jag kilar iväg dit med min kudde i högsta hugg. Här ska minsann läggas tryckförband, här ska jag göra allt man lärt sig på alla dessa kurser man gått!
Det första jag ser är, vad jag tror, en ung tjej med ett ansikte förvridet och blodigt. Hon ligger där helt livlös och huvudet håller en minst sagt märklig vinkel i förhållande till kroppen. Intill henne sitter en man på huk.
-Vem är du? Har du vart med i olyckan? Andas hon? Jag bränner av några snabba frågor.
-Ehhh, ja, alltså, jag är läkare. Såg olyckan. Jag såg när det hände...
-Bra! Kolla så att hon kan andas. (Huruvida han va läkare eller inte har jag ingen aning om).
Vänder mig om och ser en äldre kvinna oroligt gå omkring i mittremsan och ta sig för bröstet, men intill henne så ligger ytterliggare en ung kvinna.
När jag ser henne så glider jag in i någon form av drömlikt tillstånd.
"Det här är inte sant. Det här händer inte! Det här ska ju inte hända mig! Jag ska ju bara iväg å jobba."
Den unga kvinnan ligger helt tyst i gräset.

På alla förstahjälpenkurser som en vakt sover sig igenom så lär man sig att lägga tryckförband, HLR och framåtstupa-sidoläge. Man kanske snubblar över ämnet "Avsnörande förband", men det är ju ändå aldrig något som inträffar...

Kvinnan är vid medvetande, men hennes BÅDA ben är avslitna.

-Fan, den här har jag ingen nytta av, tänker jag och kastar förbandskudden samtidigt som jag springer upp till bilen. Jag har alltid kopplet hängande på hundbursdörren och det lär behövas nu. På väg tillbaka stannar jag plötsligt upp...
Herrejösses, de va ju två ben som va avslitna ju!
Tillbaka i bilen. River runt i min väska och bland matlådor och extra sockar hittar jag det reservkoppel som jag alltid har med mig, men fram tills nu aldrig behövt använda.

Åter ner till diket. Nu verkar kvinnan ha börjat kvickna till frågar hela tiden varför det gör så ont i benen. Och vart är mina fötter, frågar hon...
När jag knyter åt de båda benstumparna för allt jag är värd vrålade kvinnan av smärta. Att kvinnan vrålade av smärta kunde jag inte kosta på mig att bry mig om.
På avstånd hörs sirener. De lät så långt borta men när jag tittar upp har redan räddningstjänsten anlänt. Märkligt att jag inte hört eller sett att de redan va på plats. Finns säkert någon förklaring på det. Själv så jämför jag det med att det kändes som att jag såg och hörde allt genom ett sugrör.

Jag hade kanonfina kollegor runt om mig som jag snackade av mig inför och som stod ut med mitt babblande och malande. Vilket behov man har att snacka när man vart med om något "onormalt".
Någon vecka senare bjöd polisen in mig och ytterliggare ett vittne till olyckan på debriefing. Då hade man fått lite distans till det hela och kunde se på händelsen på ett rätt så objektivt sätt.
Det andra vittnet, en man i 50-års åldern berättade vilket stök han hade haft för att ta reda på ett av benen som han hittat uppe på motorvägen. Ingen ville nämligen hjälpa honom att få ner benet i en platspåse...
Han berättade även hur han sett mig komma springande med ett snöre (hundkopplet) och sedan stanna till och nästan skrattande, med en svordom konstatera att:
-"Fan, de va ju TVÅ ben".
Märkligt hur man fungerar... Situationen va ju allt annat än lustig...

Med facit på hand så visar det sig att i olycksbilen färdas 5 personer. I framsätet sitter två män bältade, i baksätet tre obältade kvinnor. Bilen får vattenplaning och studsar emellan vägräckena. Isamband med detta flyger samtliga kvinnor ut genom bakluckan som i smällen åkt upp.
De båda männen i framsätet klarar sig helt oskadda.
En äldre kvinna klarar sig hyffsat oskadd. Kvinnan som jag fixade med överlevde, men benen gick inte att rädda. Den tredje kvinnan avled troligen omedelbart.
Hela sällskapet är av polskt påbrå och kvinnan som avlider och en av männen är i Sverige på bröllopsresa.

Kära läsare, använd bilbälte!


Någon månad efter olyckan dimper ett stort vykort ner i brevlådan. Det är kvinnan med (hmmm, utan) benen som skickade ett tack-kort. Har fortfarande kvar det!

//Hundvaktaren