Könsidentitet

Jag fotograferar ofta och gärna. Familjemedlemmarna är de som oftast hamnar i sökaren. Hundar, katter, ungar och en å annan bild på HSB. Vill inte ens tänka på hur många foton det finns lgrade på den externa hårddisken, backup-skivor och inte att förglömma den stoooora lådan med "riktiga" fotografier.
Kommer ni ihåg dom? Det var en gång i tiden som man bara kunde fota som mest 36 bilder. Sedan fick man lägga dåtidens minneskort som kallades filmrulle, i en påse, skicka iväg den för att sedan få tillbaka bilderna i brevlådan en vecka senare.
Svindlande tanke, men så har det gått till en gång i tiden.

Nu förtiden är det ganska enkelt att titta på foton. Bara till att starta bärbara datorn och genast har man tillgång till tusentals fotografier och filmsnuttar. Tittar ofta på dem. Både ensam och tillsammans med övriga familjen. Tittar och minns.
Ett sätt att hjälpa sönerna att minnas. Inte minst släkten uppe i norrland som vi tyvärr träffar allt för sällan.

Ibland kanske man planterar minnen hos grabbarna. Sådant som de egentligen inte kommer ihåg berättas så ofta att de lär sig själva händelsen men kanske inte själva riktigt minns.

Och där det saknas berättelser eller minnen så frågar de.
Som här nedan...

-Va jag tjej där? frågar William när han ser sig själv på detta foto.
-Hur menar du nu?
-Rosa tröja. Rosa har ju tjejjer.


//Hundvaktaren, genusneutral uppfostran??

Några bruna i kön.

På onsdagar kommer glassbilen på vår gata. Grabbarna ser fram emot den nästan lika mycket som jultomtens besök på julafton. Under högsommaren så kunde kön vara riktigt lång vid "vår" hållplats och jag gissar att den kunde vara lika lång även på andras hållplatser. Detta ledde till att glassbilen kom allt senare och senare. Ibland så sent att grabbarna redan fått på sig pyjamasen. Men att undgå den bekanta och högljudda melodin är som bekant svårt, så både en och två gånger kastade vi oss ut i pyjamas och foppatofflor för att göra våra inköp.

Nu håller hösten på att göra sig allt mer påminnd. Temperaturen kryper allt lägre och kön till glassbilen blir kortare. Samtalen med grannarna ikring vilken glass som är godast blir kortare och kvällsglassen åtnjuts nu inne vid köksbordet och inte ute på farstukvisten.

Häromdagen kom HSB* in med grabbarna efter att ha shoppat loss en mix av olika glass-sorter.
-Det gick fort, sa jag. Va ni ensamma vid glassbilen?
-Nää, de va några små bruna där och en stoooor brun, svarade kloka 4-årige William
Jag tittade lite frågande på HSB och emellan skratten fick jag förklaringen.
På gatan bor en familj av afrikanskt ursprung...
Mamman i familjen är något "volymiös" och rätt så brun...

Tänk vad enkelt allt vore om man lite oftare kunde se på varandra ur en 4-årings ögon.


//Hundvaktaren.

*HSB = Hon Som Bestämmer

Arrrrrtikuleeeeera!

Tänk om man själv kunde bli lika glad som en 4-åring över att ha lärt sig uttala ett nytt ord!
Deeeet äärrr viiiiktiiigt aatt taaala tyyyydliigt.

Resten av kvällen gick William omkring och sa "MELODIFESTIVALEN" överdrivet artikulerande.
Nästa vecka blir det att plugga det svåra ordet "VÄDERLEKSRAPPORT".

//Hundvaktaren, som fortfarande efter 14 år i hufvudstaden pratar norrlänska.

Facebook

Den nya tidens problem.
Vem ska man adda till vän-listan. Vem ska man inte adda.
Är man då "ovän" med den man väljer att inte adda?

Å alla dessa applikationer...
Det är Maffia, Farmville och tusentals olika Quiz. Ja, undersökningar som är högst (o)vetenskapligt utformade.

Inte att förglömma alla grupper man borde gå med i.
Genom dessa visar man ju sin ståndpunkt och tillhörighet. Tänk då alla som man INTE går med i.
Va det inte Bush som sa "Är ni inte med oss så är ni emot oss"...

Den nya tidens problem!

Ett besök i stresskonen a.k.a. fredagsmys.

Fredag eftermiddag.

Sov alldeles för länge efter mina 4 arbetsnätter men känner mig ändå lite sliten.
Grabbarna har precis kommit hem från dagmamman och även de är slitna efter sin "arbetsvecka".

Grillen är startad.
Blir ingen avancerad grillning utan en färdigmarinerad flintastek hamnar på grillgallret.
HSB hoppar in i bilen för att snabbhandla lite. Den minste, Oscar, sover gott i barnvagnen.
-"Jag har telefonen med mig ifall det skulle bli nått".
Hon säger alltid så när hon åker någonstans utan att ta med bebisen. Ty bebisar tyr sig till mamman. Mammans bröst. Mammans lukt. Mammans rörelser. Något som vi karlar / pappor aldrig kan konkurera med. Låter min egna erfarenhet tala.

Samtidigt som bilen lämnar gården så vaknar Oscar och blir genast otröstlig. Skriker och skriker. Testar med napp. Vaggar, vyschar, pyschar och pysslar. Inget funkar.

Köttet behöver vändas så jag kilar in och lägger bebisen i sin säng och tänker att han får vackert skrika medan jag snabbt vänder köttet.
Jäklar, potatisen skulle ju in i ugnen åxå.
Såsen... Fasen, ähhh, den får vänta.

-Pappa! Pappa!
Grabbarna har gått upp på övervåningen för att leka med Briotåget.
-Kan du lämpa määjj!
De pockar på uppmärksamhet och behöver säkert hjälp att montera någon vital del till tågbanan.
-Nja, ni får vänta, de e lite mycket nu, svarar jag.
-Men paaaappaaaaa, får jag till svar.

Fasen åxå, köttet...
Måste nog kila in till bebisen lite snabbt igen bara.

Vänder på köttet som tyvärr fått en aning välgrillad sida.
-Pappaaaaaa, kooooom! hör jag återigen från övervåningen.
-Skriiiiik, grååååååt! från sovrummet.

Passerar köket och sniffar återigen på flintastekens plastförpackning.
Jo, banne mig luktar det inte en aning surt om den.
När jag först öppnade förpackningen så slog jag bort tanken på doften med att det säkert bara var marinaden som luktade.

Då händer det som inte får hända. Jag får en låt på hjärnan. En låt som bara vägrar försvinna.
"Nu är det slut på veckan, de är dax för freeeedagsmyyyys"

Jag förbannar OLW! Jag förbannar alla smarta reklam-makare! Jag förbannar min dåliga simultankapacitet!

http://www.youtube.com/watch?v=y2qjjoA2N_g

När väl HSB återvänder och tar sig an bebisen så tystnar han omgående.
Efter att ha hjälpt grabbarna på övervåningen med en trilskande brio-järnvägs-bro så byter jag ut flintasteken mot grillkorv.
Sedan ställer jag mig vid grillen, ägnar hela min hjärnkapacitet till att inte bränna korvarna samtidigt som jag nynnar på... ja, ni vet vad...


//Hundvaktaren, som gjort ett besök i stresskonen och överlevt.

Hundträning - "Tänd och släck"

Arbetet med så kallade "Tänd och släck" övningar går vidare.
Går ut på att hunden ska tända igång på mina kommandon och förhoppningsvis även släcka/bli tyst när jag säger säger till.
Det minsta problemet är att få Center att bli sur på figuranten. Men bromsar är som bekant viktigt...

Och jo, HSB kan känna sig rätt lugn och trygg på kvällspromenaden :)

//Hundvaktaren