torsdag 1 april 2010

Min mamma är som en pizza.

Ja, hur ska jag klara mig undan en sådan titel utan att gå arvslös?

Jag verkligen älskar pizza. Vi äter det någon gång då och då. Kebabpizza är min favorit.
Kanske just för att vi inte äter det var dag som det är så gott. Hade det stått på menyn var dag så skulle man tröttna rätt så fort.
Men de gånger pizza står på vår meny så verkligen njuter jag.

Pizzan klipper jag alltid upp i fjärdedelar. Den första försvinner i ett nafs och är gudomligt god. När andra biten äts så börjar man ta in smaken och kanske kan anmärka på en något bränd kant, en lite för stor lökbit eller att tomatsåsen denna gång var särdeles välsmakande.
Tredje biten. Underbara tredje bit. Då är man lagom mätt. Det börjar ta emot och man undrar om man verkligen kommer att orka sista fjärdedelen.
Sista biten brukar jag käka lite från mitten, sedan hamnar den på en assiette i väntan på att få ätas kall dagen efter eller till en eventuell kvällsöl.

Jag älskar verkligen min mamma. Kanske mer än hon vet om. Men efter att ha bott hemifrån massor med år så har hemmet, hembyn och föräldrarna blivit lite som en pizza.
Längtar verkligen efter att få komma hem till föräldrarna ibland, men efter någon dag så blir jag nöjd och längtar efter mitt eget igen.


//Hundvaktaren, arvslös pizzaälskare