Å vart har du din brandsläckare då?

Tidningsnotiser läser vi ofta med en axelryckning. 10 döda i självmordsdåd i Irak, Svältdöden i fjärran U-land och två döda i trafikolycka någonstans i Sverige. Jag varken kan eller vill ta åt mig av allt som händer i världen. En omöjlighet att bära all sorg, olycka, tragik eller glädje åxå för den delen, som männniskor runt om i världen drabbas av. Hur nära ska det få komma innan man berörs? Villabrand - Familj hemlös. Även det är värt en axelryckning så länge det håller sig på behörigt avstånd


Men när branden blossar upp 4 hus längre ner på gatan och både rök och askflagor gör sig påminnda i det egna hemmet så blir allt plötsligt påtagligt nära. Så nära att man faktiskt börjar tänka till en aning.

Efter att på sista kvällspromenaden med hunden, ha passerat resterna av det som en gång var grannarnas hem, så fick jag en riktig tankeställare.

Nu ska backupskivor fixas på alla foto´n. Batterierna i samtliga brandvarnare ska bytas och brandsläckaren ska jag nog ta och leta fram. Den är nog någonstans i tvättstugan, under en bal med toapapper, bredvid stora IKEA-påsen som fungerar som pantflaskeupplag.



//Hundvaktaren, med nyhetsrubriken 4 hus bort och brandsläckaren monterad i hallen.

Första veckan med CENTER som tjänstehund.

Då va oskulden som tjänstehund tagen, eller det kanske var att ta i. Ett första hångel med jobbet som tjänstehund kanske man hellre ska säga.
Har nämligen mest ägnat oss åt att träna nätterna igenom. Sådana självklara saker som att:
-Gå emot dörrar, tvingas stanna en meter innan medan husse rycker i dörrhandtaget och sedan gå vidare till nästa.
-Vara inne på byggarbetsplatser nattetid och balansera i smala rangliga gallertrappor.
-Besöka skolgårdar i hemska förorter och kolla vad 25 gapiga och uppstudsiga hundrädda ungdomar av fjärran härkomst pysslar med.
-Kolla igenom lokalerna där det strax innan kilat omkring en stressad inbrottstjuv.

Några egentliga hundjobb har vi inte stött på och det är lika bra det. Center är väl närmast att jämföra med en ung kille som precis fått på sig uniformen där pressvecken fortfarande syns och inga kaffefläckar går att spåra på jackan. Krävs många långa nattpass innan rutinen sitter. Innan pressvecken tvättats ur och kaffefläckarna torkat in. Innan han slutar stressa över alla nya intryck och vänjer sig vid allt knasigt som yrket trots allt bär med sig. Efter mina 14 år i yrket så har jag nämligen lärt mig att man aldrig ska sluta förvånas över folk, företeelser, platser eller händelser.

Center är min tredje tjänstehund. Blir så påminnd av hur REX var som ny. Trodde till en början att han var knäpp eller totalt olämplig som tjänstehund. Han var nämligen alltid ivägen. ALLTID. Min gamle UHLAN som jag då fortfarande hade i tjänst gick vid min sida utan att märkas, föll in bakom mig när vi gick i trappor och när vi i förortscentrumet stod och pratade med ungdomar så satt han alltid lutad emot mig och kom någon för nära så snarare kände jag morrningarna än att någon hörde dem. De va hans sätt.
Rex däremot hade en förmåga att alltid vara ivägen, men sakta sakta föll han in i sin roll som tjänstehund. Han hittade sitt sätt.

Lika sakta som Center nu har börjat falla in i sin roll som arbetande tjänstehund. Center är nämligen lika ivägen, lika oerfaren och lika "spattig" som Rex en gång var. Allt sker inte över en natt. Alla nya händelser och upplevelser läggs i bagaget som erfarenheter att bära med sig i livet. Center måste också få tid att hitta sitt sätt.

Finns alltid en första gång för allt.

To be continued!

//Hundvaktaren

Jantelagen

Har läst på lite om JANTELAGEN. Alla har väl hört talas om den och vet att det betyder nått i stil med att:
-Hörrö, tro för fanken inte att du är något, tro inte att du begriper något eller för den delen att någon bryr sig ifall du skulle göra det.
Jantelagen har sin grund i hur Sverige såg ut för läääänge sedan då EN snubbe styrde och ställde över ortens gruva, stålverk, såg eller vad det nu kunde vara.
"-JAG har fixat jobb till dig här på verket, passar inte galoscherna så e de bara att söka sig någon annanstans, men jag kommer att skvallra till alla brukspatroner i socknen så de vår veta vilken sopa du är."
Om jag ber dig som läsare att lista fem negativa saker om dig själv så kommer du genast att hitta tio negativa saker.
För du är nämligen *Överviktig *Snål *Ger inte tillräckligt av dig själv *Tar inte in tillräckligt av andra *Dålig på att laga mat.
Ska jag fortsätta? Nä, du behöver nog ingen hjälp att fylla i listan. Det klarar du helt själv.

Om jag ber dig lista fem positiva saker om dig själv så kommer du snabbt på en enda. För kommer du på tio så är du verkligen en minoritet. En skrytsam liten minoritet som inte vet att hålla sig på mattan. Eller en blivande brukspatron...
Du är nämligen en jäkel på att hitta fel på dig själv (och andra).

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

Å varför har jag snöat in på just JANTELAGEN.
Jo, kom på det när jag bjöd in min ena brorsa (a.k.a. Norgebrorsan) hit till Sthlm för att hjälpa mig med altanen. Trodde inte för ett ögonblick att han skulle kunna det här med att snickra och fixa. Fick ganska snart svar att det kunde han minsan visst.
Jösses, karln erkänner att han kan något! Snacka om fräck! Att påstå att man kan något, och dessutom påstå att man är rätt så duktig...
Själv så är jag nämligen så himla snabb på att basunera ut hur jäkla dålig jag är på att snickra. Min hammare är endast till för att slå naglarna gula och blå. Mitt måttband visar ständigt fel samtidigt som sågen är alltför slö.
När jag tänker efter så blev ju ungarnas sandlåda rätt så bra. Bänken i förrådet som jag spikade ihop skäms jag inte heller för. Trots att den blev överdrivet stabil. Vem vet, det sista som står kvar efter domedagen...

//Hundvaktaren, som faktiskt åxå är en jäkel på att dressera bitska och galna hundar.

Du skola behandla ditt staket...

...som du själv vill bli behandlad.

Räcket runt vår altan har nog aldrig fått smaka på färg sedan det byggdes, så var och varannan bräda är genomrutten.

Även altanen känns en aning liten. Skulle inte sitta fel med lite större! När man ändå är i farten så kanske det skulle va trevligt med tak över åxå...

Projekt "NY ALTAN" har dragit igång. Jag måste dock erkänna att jag är totalt ointresserad och obegåvad vad gäller att bygga och fixa. Men nu ska här byggas ny altan.

En hejjare på att riva och ha sönder...

Riva den befintliga lär jag klara med glans, men när det kommer till att bygga ny så lär jag nog ta till en livlina iform av svärfar.

"Före"

Men eftersom rivningen påbörjats så finns nu ingen återvändo.

Återkommer i ärendet!

//Hundvaktaren a.k.a. byggar´n.

Tiden går och vi med den.

Tick tack, tick tack...

Så lät klockorna tidigare. Tidigare som i 1989 till exempel. Jo, det är sant! Knappt att jag själv kommer ihåg det.
Vad jag däremot kommer ihåg var låten Ängeln i rummet med Eva Dahlgren, eller Madonnas Like a prayer! Fortsätter den musikaliska nostalgitrippen med att nynna på Bring me Edelweiss och den där Lambada-låten. Oj oj oj va de nötte på radion...
Christer Pettersson va på ropet som tusan åxå. Hade han eller hade han inte skjutit Olof Palme. Snubben blev både fälld å friad samma år. Refat el Sayed gick det sämre för. Han fick krypa in 5 år för nått knas han gjort. Ingen kommer väl ihåg vad, men Refat och Fermenta kommer man ju ihåg.
Globen öppnade sina portar och hårlöse Dalai Lama rodde hem fredspriset. På den tiden så hade jag hår. Så pass att jag kunde raka å trixa. Man va riktigt vass då... De ni! Känns som igår.
Tuppkam. Riktig svärmorsdröm!

Igår gick jag ut gymnasiet.
Känns i alla fall som det, men när jag inser att det i år var 20 år sedan så önskar jag att man kunde bromsa tiden en aning.
Ibland önskar jag även att man kunde åka tillbaka i tiden. Både för att återuppleva ett och annat, men även ställa en del till rätta.

//Hundvaktaren, i tiden, i nuet!

Jag lyckades!

Veckans tema har vart "TILLSAMMANS".

Vi har ältat hur roligt det är att göra saker tillsammans. Ibland är det till och med viktigt att man är tillsammans. Som i skogen till exempel. Förra veckans rymmning ute i skogen va ett exempel på hur man INTE ska göra.

Verkar som om veckans tjat har fungerat för under dagens walkabout så höll vi oss intill varandra hela tiden. Enda undantaget va Center. Efter ett kort rådslag så kom vi överens om att han fick springa som en galning i skogen.

"TILLSAMMANS!"
Lekparker är inte vad de en gång varit. Tror att det har att göra med EU. Allt ska vara godkänt av EU nu. Det som under min uppväxt på 70-talet var helt naturligt, anses idag som livsfarligt. Klätterställningar och rutschbanor är inte vad det en gång varit.

Tur att skogen ännu inte passerat EU-byrokraternas nålsöga. Tänk alla livsfarliga klätterträd som fortfarande finns. Alla galet branta stenhällar med hal mossa på som funkar perfekt som rutschbanor. Och den skit man hittar i skogen kan man faktiskt kosta på sig att kika lite närmare på.

Bajs är ingen skitsak!

Sedan kan man som förälder heller inte klandras för att man låter sina barn styrketräna när man är i skogen. Ifall jag tog barnen till gymmet (ja, inte för att jag någonsin besöker sådana tempel) och där lät dem bära omkring på lagom tunga vikter, då skulle ett och annat ögonbryn höjas samtidigt som socialen blev uppringd. Tänk, i skogen kan man bära på supertunga saker som sedan blir superbra ved!

Styrketräning?

När vi väl är inne på ämnet träning så får jag väl försvara nästa bild med att kalla det någon sorts träning. Även om Center nog helst såg det som ren och skär tortyr...

Träning eller tortyr?

//Hundvaktaren, med rätt att vara tillsammans!

När katten är borta...

Dansar råttorna på bordet.
Nja, så illa är det inte, men HSB har åkt till jobbet, grabbarna sover och hunden är rastad.
Efter fyra arbetsnätter är jag nu ledig i fem. Så min fredagkväll består av en underbar och rökig Laphroaig, dator, lite jordnötter och JAG får bestämma över fjärrkontrollen som jag har på bekvämt avstånd bredvid mig.
Man kan ha det sämre!

I morgon står återigen äventyret för dörren. Medan HSB sover efter nattpasset ska vi ut i skogen med samma ryggsäck, samma innehåll, samma barn som tidigare och förhoppningsvis samma antal barn med mig hem som jag åker ut med.

//Hundvaktaren, aka. ledighetskommitén

Bortsprungna barn och saftspill.

Inte för att jag är någon skogsmulle direkt, men jag gillar att knata ut i skogen någon gång då och då. Mest för att det ges möjlighet att elda. I mitt tidigare liv måste jag ha vart pyroman, annars lär jag bli det i nästa.

Vi har haft turen att få världens bästa dagmamma till våra barn. Ngn sorts "I ur och skur"-tänk ligger bakom hela hennes verksamhet. För att förklara mycket kort så: De är ute jämt. Äter ute, sover ute, leker ute.
-Huvva va de regnar idag, sa jag en morgon.
-Ja visst e de kanon! Fatta vilka schyssta vattenpölar det blir, fick jag till svar.
Ingen idé att klaga på uselt väder inför henne direkt...

Så våra barn har fått lära sig att vara ute i skog och mark från första början. I dag fick jag smaka på frukten av skogsvana barn. Ty skogsvana barn rör sig fort och vant i skogen!

Ryggsäcken packad med det viktigaste. KORV så klart, men sedan även kakor, kaffe och saft. Från bilen till vår glänta i skogen tar det si så där 15 minuter effektiv tid, för en 2,5-åring Isak att gå. Under den promenaden har hunden säkert tillryggalagt 1 mil i planlös galopp och 3,5-årige William ungefär hälften av detta. Samtidigt som han även hinner testa alla stora klättervänliga stenar, fånga spindlar och ägna sig åt fågelskådning med den medhavda kikaren.
Fågelskådning med ihoptejpade muggrullar... Billigt alternativ till riktig kikare.

ALLA stora stenar ska bestigas!


Och pappa som avskyr spindlar. Bara att bita ihop och låtsas som man gillar dom...

Elden fixade vi ihop i ett naft, sedan bjöds det på saft och kakor iväntan på den perfekta grillglöden. Lustigt hur allt kan smaka så gott ute i skogen. Till och med torra kakor av billigaste sort är gudomliga när man får doppa dem i saft och spilla som man vill ute i det fria.

Saft och kak-gegga går att spola av galonbyxorna.


Borde inte finnas något negativt med skogsvana barn, eller hur?
Andas frisk luft, röra sig i det fria, snubbla på rötter och käka korv.
När vi mätta och belåtna bröt upp så hade William inga planer på att vänta in varken Pappa eller Isak. Vi tar nämligen alldeles för lång tid på oss. Den enda som kunde hålla jämna steg med honom var Center. Innan jag visste ordet av så har William försvunnit i skogen. Hur jag än ropar så får jag inget svar. Hunden försvinner även han, men dyker snart upp igen, bara för att återigen försvinna. Verkar som om vallhunden i honom får jobba hårt alltmedan han kilar emellan mig och den nu mer bortsprungne William.

För att raska på tempot lite så slänger jag upp Isak på axlarna och börjar springa åt det håll som hunden dragit åt. För William ser jag inte ett spår av.
När vi nästan är framme vid bilen så skymtar jag plötsligt den osnutne sonen. Med händerna tryckt mot byxorna kommer han emot oss med en bekymmrad min.
-Nu är jag verkligen kissnödig!
Samtidigt som jag mässar över hur viktigt det är att gå tillsammans i skogen och att man faktiskt MÅSTE ropa tillbaka så tar jag av honom kläderna för att han ska kunna uträtta sina trängande behov.
Mitt mässandet tar tyvärr för lång tid så allt hamnar i brallorna...
Vilken tur dock att han blev akut kissnödig, annars hade han väl fortfarande vart ute i skogen.

Så dagens lärdom är följande:

*Lär aldrig era barn att uppskatta skogen ifall ni inte vill leta efter dem -i skogen-.
*Har ni lärt dem att uppskatta skogen, lär dem då åxå att göra det tillsammans med er och inte på egen hand.


//Hundvaktaren, aka Mulle.

Grill. Säsongens första!

Så va det gjort.
Säsongens första grillning.

Efter att ha borstat och putsat det allt för skitiga grillgallret (glömmer nämligen alltid att rengöra det) så tändes grillen. Solen sken och värmen från glöden gjorde att det nästan kändes som en varm sommardag!

När väl allt låg på plats så blev gallret som vanligt aningen för litet. Önskar att vi hade en större grill... Nåväl, får bjuda in Ernst, Roomservice & Äntligen hemma och se vad de kan hitta på. Tills de dykt upp så får jag nöja mig med att leta ett extra grillgaller.

Hickory och honungsmarinerad fläskkarre, falska sniglar (champinjoner med vitlökssmör), grillad grön sparris, hemmagjord tzatziki & bearniesesås. Till det rostade rotfrukter (potatis, kålrot, lök, vitlök morötter).Så gott att intet öga är torrt!

Nu ser jag fram emot sommarens "riktiga" grillningar! Återkommer i ärendet.

//Hundvaktaren, mätt och belåten.

Riktig skitläsning

Min blogg är verkligen skitläsning!
Jo, jag har faktiskt via mail fått mina farhågor bekräftade. För vad är det som gör att just jag ska sitta och skriva något som intresserar just dig. Vem tror jag att jag är egentligen... Det jag skriver om handlar ju om mig och det som händer i min närhet. Varför sitter man då och lägger ut något sådant skit för allmän beskådan?

Mailet skickades av min Abiskoboende bror, a.k.a. "Goretex-brorsan":
Hej! Mycket jobb, lr? Det händer inte så mycket på bloggen vilket leder till allvarliga problem för mig då din blogg är bästa dasslitteraturen...

Se där! Ren och skär skitläsning!

//Hundvaktaren