Dunk på ryggen.

Svetten formligen forsade utför min rygg samtidigt som jag stretade mig sakta uppför fjällbranten. Min bror hade tagit täten tätt följt av Linda, så jag borde ju inte klaga. Brorsan gjorde hundjobbet eftersom han fick spåra i den meterdjupa snön.
Både han och Linda hade sk. stighudar på sina skidor. (Ett sorts band man spänner fast under skidorna för att de inte ska vara bakhala). Klockrent när man ska uppför branter som denna.
Jag saknade sådana. Fanns bara två uppsättningar och eftersom jag ansåg mig bäst lämpad och mest vältränad att skida uppför fjällsidan utan stighudar så lät jag brorsan och Linda ta dem.

Att sedan brorsan är 10 år yngre, har fjället som arbetsplats och hmmm, faktiskt är aningen mer fit än jag hade jag då inte en tanke på.
Att Linda är uppvuxen någon mil från denna fjällbrant var heller inget som mitt då så självsäkra ego bekymrade sig över.

-Du tar väl med vatten, sa han när vi gjorde upp planerna för turen.
-Självklart! Jag fixar.

I ryggsäcken fanns oömma overaller för vår grottklättring, ombyte till både jag och Linda eftersom vi med all säkerhet skulle bli helt genomvåta av de underjordiska forsarna som vi skulle passera.
I ryggsäcken fanns även en 10 liters dunk med kallt friskt vatten.
Nog hade jag tagit med vatten alltid.

Fullständigt utpumpad slängde jag av min tunga ryggsäck när vi kom fram till "basecamp". Tältet var uppslaget och brorsans bekanta som redan var på plats hade ordnat med kaffe.

-Sliten?
-Nä, för fanken. Vi kan fortsätta när som helst, svarade jag med ett ansträngt leende.
-Du ser faktiskt lite sliten ut.
-Ja, lite sliten är jag kanske. Men ni hade ju stighudar, jag fick lita på rå armstyrka och tjurighet undet den här j***a timmen det tog för oss att ta oss upp hit. Och ja, jag är lite sliten, men jag va den enda som bar ryggsäck åxå.
Förressten, jag slet upp vattendunken, här har ni vatten för att göra påtår.

Min bror tittade först tyst på mig, växlade några ögonkast med sina goretexklädda polare, och sedan började han att gapskratta.
Nästan lite irriterat frågade jag vad som va så himla roligt.

-Tyst! Lyssna!

Skratten ekade ut och tystnaden lade sig över den snöklädda fjällsidan. Långt i fjärran kunde man höra en skoter. En fågel, säkert en läskig örn, skrek högt uppe i skyn.
Strax intill oss hördes porlandet av en bäck som trots vinterns kyla, inte fått ett skyddande istäcke över sig.

-Du skulle ha med dig vatten för att dricka under färden upp hit. HÄR finns vatten i överflöd, så de 10 liter kommunalvatten som du släpat upp hit kan vi lixom hälla ut.


//Hundvaktaren, med dunkande hjärta och tyngande ryggdunk.

Genusneutral uppfostran (igen).

Bara att ge upp och inse att mina söner uppfostras som pojkar. Mer eller mindre omedvetet från oss så kallat vuxna föräldrar.
De leker med pojkleksaker, leker pojklekar och klär sig som pojkar.
Och de gillar pojkfärger.
Vid köksbordet förde William på tal om sånt han önskade och tyckte om. Då sattes allt lite på sin spets. Sagt på en 5-årings enkla sätt.

4-årigen Isak är familjens stora tekniker. På både gott och ont. Allt som har en motor är intressant. Allt som går på elström är även det intressant. Inte att förglömma allt som man kan skruva i är intressant. Skulle man sedan inte kunna skruva ihop det hela igen, ja, det är ett mindre problem. Flygplan är inte helt fel att kika på. Både hemifrån på gården där flygplanen sveper över himlen men även på lite närmare håll. På Arlanda. Jag som pappa har givetvis inte påverkat honom på något sätt att bli intresserad av flygplan. Tycker nästan att det är lite nördigt att vara "flightspotter". Men av någon anledning så ramlade jag över en sk. APP till Iphonen som heter Flightradar24. Klockren för alla som funderar på vart flygplanet som mullrar iväg mot fjärran horisont är på väg. Klockren för alla utom jag då, eftersom sånt inte intresserar mig det minsta. Men vad gör man inte för sina söner...

//Hundvaktaren

Barnkära förbannade hund!

Minstingen Oscar spänns fast i barnvagnen och cykelhjälmarna spänns fast på William & Isaks huvuden. Hundpromenad väntar.
Ingen tycker egentligen att det är en belastning eller jobbigt på något sätt.

Center får allt gå kopplad första 100 metrarna tills det är dax att få rusa runt som en galning tillsammans med grabbarna. Vallhunden i honom sätter fysiken på prov. Grabbarna cyklar iväg från mig och jycken ska försöka hålla koll på alla. Gärna samtidigt.

Uppletande, eller som vi kallar det "Gömma pinne" är skitkul. Grabbarna kivas om vem som ska bli den förste att få gömma en pinne och sedan skicka Center att leta.
På senare tid så har William istället kommit på hur kul det är att själv gömma sig ibland buskar och högt gräs för att sedan snabbt bli hittad av sin håriga kamrat.
Center tycker åxå om den leken. Så till den milda grad att han gärna belönar sig själv med att kampa med både det ena och det andra.

På dagens promenad möter vi en äldre kvinna samtidigt som Center ryar runt i ett buskage där William omsorgsfullt gömt sig.
Kvinnan är mormor till en av grabbarnas kompisar och som vi står och småpratar om ditten och datten med tonvikt på hur kul det måste vara för barn att växa upp med hund så hör jag från buskaget:
-Men slääääpp pinnen Center! Ahhhh, släääpp! Loss! LOOOOSS! FÖRBANNADE HUND!

Kvinnan (ja, eller tanten) verkar ha förmånen att höra en aning illa och hörde inte riktigt det sista utan fortsatte att bedyra hur fina våra söner är och vilken otroligt vacker och uppfostrad hund vi har.


//Hundvaktaren, omgiven av fina, vältaliga barn och vackra, lydiga hundar

Med handen i kakburken / Med handen under kjolen.

Observerar man och kvinna inne på "mitt" område som ser ut att pyssla med något. För ett ögonblick försvinner de iväg bärandes på en mindre stege men återvänder strax.
Adrenalinet rusar! Pågående inbrott? Sabotage? Spioneri? Grov kriminalitet?
Beredskapsläge 4 (av 5 möjliga) inträder!
Kontaktar larmcentralen och kort meddelar jag dem min position samt att jag eventuellt har något i görningen och att jag kommer att ingripa med kraft och sällan skådad beslutsamhet.

När jag och Center smygit oss på dem så ser de ut som oskyldigt skyldiga barn, tagna med handen i kakburken.
Mina nyfikna frågor i kring deras förehavanden ökar i takt med deras undflyende svar. Visade sig att de klistrat upp en kjol på en ”Herr Gårman” skylt som något sorts internt skämt.

Skrattande skildes vi åt, övertygade av att min inblandning i skämtet endast kryddat dess historia ytterliggare. (Tilläggas bör att de va i 50-års åldern, samtalet fördes på fransk/engelska blandat med min norrlandsengelska...)
Nu återstår bara att försöka skriva något seriöst av detta i nattrapporten till kunden.

Fru Gårman


//Hundvaktaren, med rätt att smyga.

Min mamma är som en pizza.

Ja, hur ska jag klara mig undan en sådan titel utan att gå arvslös?

Jag verkligen älskar pizza. Vi äter det någon gång då och då. Kebabpizza är min favorit.
Kanske just för att vi inte äter det var dag som det är så gott. Hade det stått på menyn var dag så skulle man tröttna rätt så fort.
Men de gånger pizza står på vår meny så verkligen njuter jag.

Pizzan klipper jag alltid upp i fjärdedelar. Den första försvinner i ett nafs och är gudomligt god. När andra biten äts så börjar man ta in smaken och kanske kan anmärka på en något bränd kant, en lite för stor lökbit eller att tomatsåsen denna gång var särdeles välsmakande.
Tredje biten. Underbara tredje bit. Då är man lagom mätt. Det börjar ta emot och man undrar om man verkligen kommer att orka sista fjärdedelen.
Sista biten brukar jag käka lite från mitten, sedan hamnar den på en assiette i väntan på att få ätas kall dagen efter eller till en eventuell kvällsöl.

Jag älskar verkligen min mamma. Kanske mer än hon vet om. Men efter att ha bott hemifrån massor med år så har hemmet, hembyn och föräldrarna blivit lite som en pizza.
Längtar verkligen efter att få komma hem till föräldrarna ibland, men efter någon dag så blir jag nöjd och längtar efter mitt eget igen.


//Hundvaktaren, arvslös pizzaälskare

Stresstålig och stabil

Klockan är strax efter 19.
En son i badet, en annan mumsar kvällsfika och en tredje kryper omkring och gör mest det 8 månaders söner gör. Stoppar saker i munnen... HSB är på jobbet.
Plötsligt ringer det på dörren.

Cirkusen i full gång. Hunden skäller precis som hundar brukar göra. Sonen i badet ropar med gäll röst: "Paaaappaaaaa, veeeem äääär deeeet?!?".
Sonen i köket hoppar ivrigt ner från stolen för att se vem som tänker hälsa på. På väg ner från stolen river han ut mjölkglaset. Familjens yngsta kryper iväg och... Ja, stoppar saker i munnen.

-Hej, jag kommer från Delikatessexpressen.

Jag anser mig inte vara speciellt lättstressad, men just då körde stresshormonerna igång i högsta fart.
Tänkte att jag klipper av honom direkt så slipper han påbörja sitt säljsnack och ödsla både min och hans tid.

-Men du, de e så här att jag är ensam hemma med tre osnytna söner, en som du hör galen hund och bortsprungen katt. Jag tror nog vi får ta kontakt med varandra någon annan gång.

Lämnade trots allt en öppning om att inte vara helt ointresserad men med all tydlighet så framgick det att jag verkligen verkligen verkligen inte hade tid just då.

-Men du kanske ska ta å kika lite här, får jag till svar samtidigt som säljaren leende började bläddra i en lunta papper.

Då rök jordfelsbrytaren i min hjärna. Något okristligt slinker ur mig samtidigt som jag slänger igen dörren och mumlar "knäppskalle".

-Men paaaaappa! Vem är det? hörs från badrummet. Vem är knäppskalle?
Mjölken droppar från köksbordet och yngsta framtidshoppet...
- Ja, vart fanken har han krypit iväg någonstans??

//Hundvaktaren, stresstålig och stabil!

Kissgubbe, förtroliga samtal och manlighet.

Vid läggdax ikväll hade William 4,5 år ett högst upplysande samtal med mig.

Det är nämligen så här att på snoppen finns en boll. I den bollen finns ett hål och där kommer det kiss ifrån.

Så ni som ännu inte har kläm på vart kisset kommer ifrån, nu vet ni!

Detta samtal kunde inte ha kommit lämpligare.
Ty idag gjorde jag något som torde höja ett och annat ögonbryn om jag blivit upptäckt av någon. Jag gjorde det mest manliga en människa kan göra. Nu snackar jag inte om att lyfta tunga saker. Inte heller erövra fjärran land till häst eller göra lumpen på det ballaste och mest krävande regemente.

Jag pratar om något som ni kvinnor ALDRIG kommer att klara av. Något som jag så småningom ska lära mina söner.



Jag ska lära mina söner att rita kissgubbar i snön.

Mer tankar ikring detta finns här: http://hundvaktaren.blogspot.com/2009/05/genusneutral-uppfostran.html


//Hundvaktaren, bland kissgubbar och bollar.

MC Donalds. Fortfarande en doft av... pissgubbe!

Lovade att återkomma till vårt besök på Mc´Donalds.

Mailade som bekant till Mc´Donalds Sverige. Inte så att jag drog av en klagan, utan mer i informativt syfte. Nja, jo, eller... Nog klagade jag alltid. Men jag är ju egentligen inte sån. Nja, jo, eller...
På hemsidan stod att de besvarar frågor på vardagar, och eftersom mailet skickades en helg så la jag det hela till handlingarna.

Inom en timme hade jag fått svar! Efter ytterliggare en timme hade även restaurangchefen mailat och ville komma i kontakt med mig per telefon för att reda ut eventuella oklarheter.

Vårt samtal var både givande och på en trevlig nivå där han beklagade sig, jag beklagade mig och han undrade hur han skulle kunna kompensera mig. Det överlät jag till honom och hans samvete.
Hans samvete bestod i fyra stycken gratismål + en kaffe och bulle som kom hem till oss i form av gratiskuponger.

Nu har vi spenderat dessa. Maten var precis som man förväntar sig på Mc´Donalds. Varken mer eller mindre.
Strips serverades snabbt medan burgarna fick man vänta på. "Vi kommer ut med dem" hette det. När stripsen kallnat, barnen skruvat på sig och första juiceförpackningen landat på golvet gick jag och hämtade burgarna som "vi kommer ut med".

Därefter åt barnen och dippade strips i vanlig ordning. Barnen blev sedan kissnödiga av all juice, helt i vanlig ordning. I vanlig ordning så kilar vi iväg till toaletten eftersom det då ofta är rätt så bråttom.
Toaletten var i vanlig ordning något alldeles extra. Nedkissad, toalettpapper och pappershanddukar låg slängda på golvet och handfatet var något som...

4 årige William fäller kommentaren "Huvva, nu luktar jag pissgubbe utan att ha åkt rutchkana".

Väl hemma satt jag för ett ögonblick vid datorn och Mc´Donald Sveriges hemsida framme.
Nu skulle det minsann klagas. Eller, jo, nja...
Ingen av oss var speciellt intresserade av ytterliggare besök på "Den gyllene måsen".

//Hundvaktaren, Sibylla for ever!