Fredagspulla

Och du som trodde att det här skulle handla om snusk...

Nä du, första gången jag plitar ner ett recept på denna blogg.
Även om man är rätt så talanglös i köket så fixar du det här!


FREDAGSPULLA (typ 4 "normala" portioner / 2 "skogshuggar" portioner)

1 grillad kyckling1 brk salsa (mild, medium eller hot)
Tacokrydda
Cräm Fräsh
Sallad
Riven ost

Skala kycklingen och skär upp i små bitar. Hiva ner allt i en skål å gucka runt kycklingen med salsan och tacokryddan.
Sleva ner allt i en ungsform och in i ugnen 224,4´ typ 15-20 min eller tills de e skitvarmt.

På med den rivna osten, Cräm Fräshen och salladen i något schysst mönster.
Servera med Nachochips och en kall öl (antalet öl står i relation till vilken styrka du väljer på salsan).

Smaklig måltid!


//Hundvaktaren

McDonalds - Världens viktigaste kalas - En doft av... pissgubbe...

I helgen är det stort kalas på McDonalds. 10% av försäljningen går till byggandet av ännu ett Ronald McDonaldhus. Vacker tanke och med på ett hörn är jag och mina söner. Vår lunch inmundigades på McDonalds Stäket. Happy Meal stod på menyn. Den ena med hamburgare, den andra med nuggets. Fantasilös som jag är så blev det en Big Mac. Nåväl, man vet vad man får, man vet hur den smakar och man vet hur den ser ut. Lovar att det INTE är som på bilderna i reklamen!

Utanför restaurangen den sedvanliga rutchkanan och intill stod en brandbil som barnen (ja, och pappa åxå) fick titta närmare på.
Allt som bäddat för en kanonlunch, eller hur!

Mätta och nöjda efter rutchkaneåkning klättrar grabbarna in i bilen. Bilbälte på! Då känner jag en allt för bekant doft ikring mina barn. Det stank som från det värsta pundartillhållet om dem. Sur, frän pisslukt... Odören spåras till barnens kläder OCH händer.
Rutchkanan består av stora plaströr som barnen klättrar in och upp i för att sedan åka igenom. Verkar som om inte bara barn håller till i dessa väderskyddade utrymmen.

Påtalar det hela för en ur personalen som tittar frågande på mig och svarar "-Nä, där är det städat!"

Med all säkerhet är det städat där någon gång, men jag lovar att de har då inte städat i barnens rutchkana inför den här familjedagen.
Att försöka ta till diskussion med den stressade personalen kändes föga framgångsrik, så vad gör man?
UPP PÅ BARRIKADERNA!
Skickade mail till McDonalds Sverige och frågade lite försiktigt hur de hade tänkt lösa det hela då personalen på restaurangen i Stäket inte va speciellt intresserade.

Väntar med spänning på deras svar!

To be continjudd.

//Hundvaktaren, mätt och äcklad

Officiell 3-barnspappa!

Våra söner är födda -05, -06 & -09. Känns som om man har fått en del rutin på att vara pappa. Det är utom allt rimligt tvivel vem som är mamman. Jag va där när grabbarna kom ut! Men den som är far till barnen är, nu med risk att bli missförstådd, något som en karl aldrig kan vara helt säker på. Vi karlar får ju förlita oss på trohet i förhållandet och i de fall inte det räcker så finns ju alltid DNA.
För mig räcker trohet i förhållandet.

Idag har vi vart till familjerätten och där blev jag officiellt far till lille Oscar.

När William, vår förstfödde, såg dagens ljus så krävdes åxå ett besök. Där försäkrade vi på heder och samvete att vi var ett par 9 månader innan barnets födelse, att vi inte ägnat oss åt partnerbyte och HSB fick inför mig och socialtanten försäkra att hon inte vart otrogen.

När Isac, vår andre son kom till världen så behövdes bara våra namnteckningar på diverse papper till skattemyndigheten (säkert andra myndigheter åxå) sedan va allt klart.

När Oscar, vår tredje son gjorde entré så borde väl myndigheterna ha förstått att vi verkar ha lite mer än en fnurra på tråden emellan oss. Sedan damp det ner papper från familjerätten som kallade oss till ett möte. De hade visst slagit ihop Bro & Järfälla socialdistrikt (ja, eller va hon nu sa) och vi va nya för handläggaren så hon ville därför träffa oss.

Så 4 namnteckningar senare så är jag äntligen OFFICIELLT far till Oscar!


//Hundvaktaren

Ursäkta, men kom jag för tidigt?

För något år sedan så skulle en "hundbekant" gifta sig. Eftersom vi egentligen inte umgås annat än att vi träffats lite då och då i hundsammanhang så var jag inte bjuden på bröllopet. Hade heller inte väntat mig något annat, men va fanken, någon gång ska man väl gå i kyrkan och här hade jag ett ypperligt tillfälle att få några gudaktiga ord lästa för mig.
Ytterliggare en bekant som e en riktig fena på trumpet skulle spela, så där hade jag åxå ett (svep)skäl att gå.

Likt bruden och brudgummen va även jag uppe i ottan för att göra mig redo inför den stora dagen. Min finaste kostym, ja min enda kostym hade hängt ute under natten på vädring och luktade som ny.
Bröllopet skulle äga rum i en kyrka söder om stan och själv bodde jag norr om stan. Det här var på tiden innan GPS´en gjort sitt inträde i var mans bil så det blev till att åka i god tid innan för att hinna med en och annan felkörning.

Väl framme vid kyrkan så upptäcker jag att jag lyckats hålla min tidsplan med råge. Skulle till och med ha hunnit med ytterliggare felkörning och ändå vara i tid.
Men vad är det jag ser?
På parkeringen utanför kyrkan står fullt med bilar. De stora kyrkportarna är stängda och inte en själ syns till.
Det här är inte sant! Hur fanken hade jag lyckats komma för sent trots min minutiösa planering!?!?
Jag smög runt och kikade in via några fönster och får se att där inne är fullt med folk.

Sakta öppnar jag den stora porten som givetvis gnisslade som stora kyrkportar ska göra.
Både en och två ansikten vänds emot mig när jag smyger in emot första bästa lediga plats utefter altargången.
Brudparet står på plats längst fram och är i full färd att säga "ja" till varandra samtidigt som jag ursäktande sätter mig ner brevid några fullständigt obekanta människor.

När vigselringen sitter på plats och den obligatoriska kyssen levererad så vänder sig brudparet emot församlingen och kamerorna smattrar ivrigt.
Alla kameror förutom min.

Till min fasa så upptäcker jag att brudparet inte alls är det brudpar som jag hade tänkt få se äkta sig. Brudparet är totala främlingar och där sitter jag och undrar om jag tagit fel på datumet.

Så snart det gavs möjlighet så smet jag diskret ut och marcherade raskt till bilen för att kolla den fusklapp jag hade under solskyddet. Datumet stämde, men jag hade kommit till kyrkan alldeles för tidig. Ungefär ett halvt bröllop för tidigt.

Strax började ett och annat bekant ansikte dyka upp och sedan kom det "rätta" brudparet.


//Hundvaktaren, som ibland kommer alldeles för tidigt.

Könsidentitet

Jag fotograferar ofta och gärna. Familjemedlemmarna är de som oftast hamnar i sökaren. Hundar, katter, ungar och en å annan bild på HSB. Vill inte ens tänka på hur många foton det finns lgrade på den externa hårddisken, backup-skivor och inte att förglömma den stoooora lådan med "riktiga" fotografier.
Kommer ni ihåg dom? Det var en gång i tiden som man bara kunde fota som mest 36 bilder. Sedan fick man lägga dåtidens minneskort som kallades filmrulle, i en påse, skicka iväg den för att sedan få tillbaka bilderna i brevlådan en vecka senare.
Svindlande tanke, men så har det gått till en gång i tiden.

Nu förtiden är det ganska enkelt att titta på foton. Bara till att starta bärbara datorn och genast har man tillgång till tusentals fotografier och filmsnuttar. Tittar ofta på dem. Både ensam och tillsammans med övriga familjen. Tittar och minns.
Ett sätt att hjälpa sönerna att minnas. Inte minst släkten uppe i norrland som vi tyvärr träffar allt för sällan.

Ibland kanske man planterar minnen hos grabbarna. Sådant som de egentligen inte kommer ihåg berättas så ofta att de lär sig själva händelsen men kanske inte själva riktigt minns.

Och där det saknas berättelser eller minnen så frågar de.
Som här nedan...

-Va jag tjej där? frågar William när han ser sig själv på detta foto.
-Hur menar du nu?
-Rosa tröja. Rosa har ju tjejjer.


//Hundvaktaren, genusneutral uppfostran??

Några bruna i kön.

På onsdagar kommer glassbilen på vår gata. Grabbarna ser fram emot den nästan lika mycket som jultomtens besök på julafton. Under högsommaren så kunde kön vara riktigt lång vid "vår" hållplats och jag gissar att den kunde vara lika lång även på andras hållplatser. Detta ledde till att glassbilen kom allt senare och senare. Ibland så sent att grabbarna redan fått på sig pyjamasen. Men att undgå den bekanta och högljudda melodin är som bekant svårt, så både en och två gånger kastade vi oss ut i pyjamas och foppatofflor för att göra våra inköp.

Nu håller hösten på att göra sig allt mer påminnd. Temperaturen kryper allt lägre och kön till glassbilen blir kortare. Samtalen med grannarna ikring vilken glass som är godast blir kortare och kvällsglassen åtnjuts nu inne vid köksbordet och inte ute på farstukvisten.

Häromdagen kom HSB* in med grabbarna efter att ha shoppat loss en mix av olika glass-sorter.
-Det gick fort, sa jag. Va ni ensamma vid glassbilen?
-Nää, de va några små bruna där och en stoooor brun, svarade kloka 4-årige William
Jag tittade lite frågande på HSB och emellan skratten fick jag förklaringen.
På gatan bor en familj av afrikanskt ursprung...
Mamman i familjen är något "volymiös" och rätt så brun...

Tänk vad enkelt allt vore om man lite oftare kunde se på varandra ur en 4-årings ögon.


//Hundvaktaren.

*HSB = Hon Som Bestämmer

Arrrrrtikuleeeeera!

Tänk om man själv kunde bli lika glad som en 4-åring över att ha lärt sig uttala ett nytt ord!
Deeeet äärrr viiiiktiiigt aatt taaala tyyyydliigt.

Resten av kvällen gick William omkring och sa "MELODIFESTIVALEN" överdrivet artikulerande.
Nästa vecka blir det att plugga det svåra ordet "VÄDERLEKSRAPPORT".

//Hundvaktaren, som fortfarande efter 14 år i hufvudstaden pratar norrlänska.

Facebook

Den nya tidens problem.
Vem ska man adda till vän-listan. Vem ska man inte adda.
Är man då "ovän" med den man väljer att inte adda?

Å alla dessa applikationer...
Det är Maffia, Farmville och tusentals olika Quiz. Ja, undersökningar som är högst (o)vetenskapligt utformade.

Inte att förglömma alla grupper man borde gå med i.
Genom dessa visar man ju sin ståndpunkt och tillhörighet. Tänk då alla som man INTE går med i.
Va det inte Bush som sa "Är ni inte med oss så är ni emot oss"...

Den nya tidens problem!

Ett besök i stresskonen a.k.a. fredagsmys.

Fredag eftermiddag.

Sov alldeles för länge efter mina 4 arbetsnätter men känner mig ändå lite sliten.
Grabbarna har precis kommit hem från dagmamman och även de är slitna efter sin "arbetsvecka".

Grillen är startad.
Blir ingen avancerad grillning utan en färdigmarinerad flintastek hamnar på grillgallret.
HSB hoppar in i bilen för att snabbhandla lite. Den minste, Oscar, sover gott i barnvagnen.
-"Jag har telefonen med mig ifall det skulle bli nått".
Hon säger alltid så när hon åker någonstans utan att ta med bebisen. Ty bebisar tyr sig till mamman. Mammans bröst. Mammans lukt. Mammans rörelser. Något som vi karlar / pappor aldrig kan konkurera med. Låter min egna erfarenhet tala.

Samtidigt som bilen lämnar gården så vaknar Oscar och blir genast otröstlig. Skriker och skriker. Testar med napp. Vaggar, vyschar, pyschar och pysslar. Inget funkar.

Köttet behöver vändas så jag kilar in och lägger bebisen i sin säng och tänker att han får vackert skrika medan jag snabbt vänder köttet.
Jäklar, potatisen skulle ju in i ugnen åxå.
Såsen... Fasen, ähhh, den får vänta.

-Pappa! Pappa!
Grabbarna har gått upp på övervåningen för att leka med Briotåget.
-Kan du lämpa määjj!
De pockar på uppmärksamhet och behöver säkert hjälp att montera någon vital del till tågbanan.
-Nja, ni får vänta, de e lite mycket nu, svarar jag.
-Men paaaappaaaaa, får jag till svar.

Fasen åxå, köttet...
Måste nog kila in till bebisen lite snabbt igen bara.

Vänder på köttet som tyvärr fått en aning välgrillad sida.
-Pappaaaaaa, kooooom! hör jag återigen från övervåningen.
-Skriiiiik, grååååååt! från sovrummet.

Passerar köket och sniffar återigen på flintastekens plastförpackning.
Jo, banne mig luktar det inte en aning surt om den.
När jag först öppnade förpackningen så slog jag bort tanken på doften med att det säkert bara var marinaden som luktade.

Då händer det som inte får hända. Jag får en låt på hjärnan. En låt som bara vägrar försvinna.
"Nu är det slut på veckan, de är dax för freeeedagsmyyyys"

Jag förbannar OLW! Jag förbannar alla smarta reklam-makare! Jag förbannar min dåliga simultankapacitet!

http://www.youtube.com/watch?v=y2qjjoA2N_g

När väl HSB återvänder och tar sig an bebisen så tystnar han omgående.
Efter att ha hjälpt grabbarna på övervåningen med en trilskande brio-järnvägs-bro så byter jag ut flintasteken mot grillkorv.
Sedan ställer jag mig vid grillen, ägnar hela min hjärnkapacitet till att inte bränna korvarna samtidigt som jag nynnar på... ja, ni vet vad...


//Hundvaktaren, som gjort ett besök i stresskonen och överlevt.

Hundträning - "Tänd och släck"

Arbetet med så kallade "Tänd och släck" övningar går vidare.
Går ut på att hunden ska tända igång på mina kommandon och förhoppningsvis även släcka/bli tyst när jag säger säger till.
Det minsta problemet är att få Center att bli sur på figuranten. Men bromsar är som bekant viktigt...

Och jo, HSB kan känna sig rätt lugn och trygg på kvällspromenaden :)

//Hundvaktaren

Bland grodor och gummi

Chicka caféer i innerstan kan aldrig mäta sig emot fika utomhus i skogen! Visst, i stan finns massor att se på. Folk, byggnader, bilar.
Men se, i skogen finns ännu mer att se!
Några bilder säger mer än tusen ord.

En drake? Ödla? Monster?

Fika vid stranden.

Tsunami?

Hatten på.

"Skit(iga) ungar!"

Tio snabba varv runt denna och världen blev en aning annorlunda...

"HSB" med Oscar.

Det här är en groda,

och det här är... Hmmm, jag förklarar om några år...

//Hundvaktaren

Hundträning

Att träna en tjänste/skyddshund består av en massa lydnadsträning. Timme ut och timme in spenderas åt att träna lydnad. Inte bara på träningsplanen utan även i alla tänkbara och otänkbara miljöer. Allt går ut på att hunden, när den väl är ute i tjänst, aldrig ska känna sig ovan och otrygg i de miljöer som vi jobbar i.

Men hur kul är det att träna lydnad...

Nu har vi börjat "gasa" en hel del med Center. DET är kul! Nu kommer även kvittot på all tråkig lydnadsträning. För när man väl börjat gasa jycken så är det ganska fiffit att ha bra bromsar åxå. Bromsar i form av en lydig hund.

"PASS PÅ!"

"REVIR!"

Helt om "FOT!"

//Hundvaktaren

Flightspotting

Vad gör man när man vill slå ihjäl några timmar med ungarna?
Jo, packar fikaväskan och beger sig till Arlanda och kikar på flygplan. Hur ballt som helst!

Blivande piloter???

//Hundvaktaren, som faktiskt hade lika kul som mina söner!

Dofter, smaker och förnimmelser

Doftminnet är tydligen det starkaste minnet vi har. Själv kan jag fortfarande känna igen vissa parfymer och få en kittlande känsla i själen. Inte alltid som jag kommer ihåg vem som burit parfymen eller vilket tillfälle som jag doftat på den, men den kittlande känslan finns där tillsamans med doften.

Samma sak är det med dofter av mat och dryck. En rökig Whiskey, en god cigarr tillammans med en doft och smakrik öl.

Doften av mammas matlagning är åxå något som länge finns kvar.

Ett besök hos föräldrarna och bara ta in lukterna gör att man genast känner igen sig.

När man sedan återvänter till egna hemmet så är det första man möter just doften. Doften av det egna hemmet.

Doften av ett nyfött barn är för mamman något som etsas fast i minnet och själen. Hormoner och känslor inför det nyfödda barnet gör nog sitt till för att knyta det livslånga bandet som förbinder mamman och barnet.

-Åhh, känn va gott han luktar! får jag ofta höra av HSB.

Jo då, jag luktar och... Tja, han luktar bebis.

När väl bebisen kommer hem så börjar det lukta annat om dem åxå.

Navelsträngen som pappan har äran att klippa till exempel. Den snutt som blir kvar består av kött. Kött ruttnar i rumstemperatur. Ruttet kött luktar allt annat än gott...

Sedan har vi det här med innehållet i blöjorna åxå.

//Hundvaktaren, med näsa för dofter.

Here we go again!

Våra söner har kommit på fötter, de går att snacka med och man har faktiskt riktigt roligt tillsammans med dem (nåja, oftast i alla fall). Känns skönt att bebistiden är över och att man nu har två någorlunda självgående individer här hemma.


Meeeen nu börjas det igen. Bajsfyllda blöjor, kräk på kläderna och borttappade nappar.
Hur fanken tänkte vi igentligen?

Lär man sig aldrig?

Nåväl, grabben va planerad och grabben är nu levererad så färden emot hans 18-årsdag har startat.

Måndagen den 3 augusti 2009, strax efter 11 landade vi på Danderyds Sjukhus för ett planerat igångsättande.

När 42 graviditetsveckor gått så säger fosterfacket stopp till ytterliggare övertid i magen, så även medicinska regler. Den gravida mamman brukar även tycka att "nu räcker det".

Själv ser jag bara fördelar i att HSB äntligen får känna vilken börda jag får bära på dagarna i ända. Det är nämligen hon som lagar all den goda maten som jag sedan måste stoppa i mig.

Sätten att starta upp det hela är säkert många, men här blev det dropp med nått magiskt i, sedan blev det åka av.

Allt mellan någon timme till sisådär två dygn kunde det ta. Hur förbereder man sig inför en sådan ansträngning? Kolhydratladdar kanske? Hur gör marathonlöpare och fysfenomenet Gunde, kanske han skulle kunna ge några tips?

Själv så kilade jag förbi pressbyrån och tankade en korv med bröd.
"En korv, är ju som bekant, alltid en korv!"

Kurvorna till vänster visar hjärtfrekvensen på barnet och kurvan till höger visar verkarna hos mamman (den kurvan går även hand i hand med behovet av korv hos blivande pappan).

Sedan hände allting fort. Allt för fort kanske.

Värkar, krystvärkar, allmänt jäkla ont och lustgas som inte alls gjorde att HSB drog roliga historier.

Kurvan till vänster började peka åt fel håll. Helt fel håll. Hjärtverksamheten hos barnet gick ner och allt stod inte rätt till. Larmklockorna ljöd och plötsligt blev rummet fullt av folk och innan jag visste ordet av så hade grabben kommit ut till vår värld.

Ja, inte riktigt så enkelt. Väl ute så var han askgrå och i dåligt skick så efter att ha mellanlandat någon sekund hos HSB så bar det av till förlossningens akutrum. Förklaringen låg i att han virat in sig i navelsträngen och alla ni som brukar hänga er i tid och otid vet hur illa man mår. Ni som inte provat, lyd mitt råd att låta bli!

Snart så började han skrika och färgen återvände. Kommer aldrig att klaga på att han skriker!

Slutet gott, allting gott!

Mätning och vägning visade på en riktigt biffig kille.

55 lång och 4985 bred.

//Hundvaktaren, som nu är åter i blöjstadiet.

Födelsedag, övertidsstopp och blåskatarr.

"TIDEN GÅR OCH VI MED DEN".

En gammal man sa så till sin egen spegelbild på den långvårdsavdelning som jag jobbade på i begynnelsen av mitt yrkesliv. Han va för övrigt otäckt lik "SkallePer" i Ronja Rövardotter. Tänk så rätt han hade.

För precis fyra sedan så satt jag och höll ett litet litet spädbarn i min famn. Livrädd att tappa honom. Livrädd för hur jag skulle klara av rollen som far. Livrädd för att inte kunna skydda min son från allt det onda i världen.

Det lilla spädbarnet är nu fyra år "gammal".

Nästa gång han fyller år så lär han väl vara 15 och vill ha en moped.

Idag så räckte det med en Byggare Bob tårta och simglasögon.

Och Nalle Puh målarbok.

Och pussel.

Och fotboll.
Och ytterliggare en tårta ifall det inte skulle räcka med en...

Och vattenpistoler till alla inbjudna barnen.

Och, och, och...

Kanske skulle vart billigare med en begagnad moped ändå?

På hans femtonårsdag kanske jag slipper blåsa upp 40 ballonger.

Då kanske jag slipper drabbas av yrsel och "blås"katarr.

Idag söndag inträder även övertidsstopp för vår ofödda sons huserande i HSB´s mage.

En normal graviditet är mellan 38 & 42 veckor och i dag har det gått 42 veckor.

Så om inget händer under denna natt så kommer vi att infinna oss på Danderyds sjukhus imorgon för igångsättning.

Jag skriver "vi" för att jag tror att det är mest politiskt korrekt. Även om vi är ogifta så ska jag visst ha något med den här graviditeten att göra. Vad vet jag inte riktigt.

Nåväl, man kan hjälpa naturen på traven med att sätta in värkstimulerande medikament. Naturen verkar behöva lite hjälp här!

Återkommer i ärendet!

//Hundvaktaren

Tid att stilla sig.

Listan över läkemedel med syfte att få vårt psyke att komma i balans kan göras hur lång som helst. Otäckt lång och bakom alla läkemedelsnamn finns en historia, en människa och ett liv.

Valium, Atarax, Stesolid, Heminevrin är bara några av dem.

Ingredienserna till min egen huskur finns i de flesta hem. Man behöver heller inte må speciellt dåligt i själen för att bruka min alldeles egen psykofarmaka. Behovet av att stilla sig kan räcka. Inga biverkningar finns där heller förutom risken att utveckla ett beroende.

Plåthink och vedklabbar.

Skulle vilja se den läkare som skrev ut något sådant!

//Hundvaktaren, som ibland tar sig tid att stilla sig.

Manlighet.

Det kostar på att vara pojke och/eller man.
Kvinnor har det förhållandevis lätt i livet. Ni behöver inte visa sig på styva linan som vi män.

Ni kan fejka ja-ni-vet-vad, ifall ni inte riktigt är helt sugna. Vi män, vi måste prestera...
Utan mannens ja-ni-vet-vad, så blir det inget ja-ni-vet-vad.

En liten liten sprätt på rätt ställer under pungen kan få oss ur spel i några timmar.
Jo jo jo, kvinnor föder barn, och det känns minsann.
Men vänta nu... Om det är så illa, varför väljer då kvinnor att skaffa syskon till sitt förstfödda barn? Med andra ord, så jäkla farligt kan det väl inte vara med en förlossning.

Vi män ska även göra lumpen.
Om man av en eller annan anledning inte vill så blir det till en utvärdering huruvida vi är störda psykiskt, är fysiskt okapabla eller helt enkelt inte kan tänka oss att döda andra. Då blir det till att göra civilplikt. Man blir alltså klassad som lösplugg.

Senaste "flugan", som så tragiskt krävde två unga mäns liv alldeles nyligen, är att våga stå på taket på en bil i full fart. Ingen ung kvinna behöver ens tänka tanken att behöva göra något sådant.

Kära läsare, i dag har jag vinglat högt upp på en stege, hamrat spik, svurit och sågat med cirkelsåg. Lägg där till att jag har luktat svett, låtit snusen rinna och släckt törsten med öl. Som om inte det var nog så har jag även backat in bil med släp på gården, UTAN att behöva ta om en enda gång (ja, innan jag blev törstig alltså).

Hur manligt är inte det!


Iklädd svettluktande tröja på en vinglig stege med hammare å såg i näven.

//Hundvaktaren, som idag låtit hormonerna flöda.

Hundtricket vs. Barntricket

Det så kallade "hundtricket" går ut på att man med hjälp av en söt valp lättare kan få kvinnor på fall. Problemet är ifall man är allergiker eller av annan anledning inte vill ta sig an en valp. Att låna en valp är heller inte helt lätt.

Att däremot sno åt sig polarens barn (om man inte har egna förstås) någon timme kan för polaren vara rena välsignelsen.

Är du singel och har egna knoddar så kan du köra "barntricket" så ofta du vill och har samvete till.

Idag tog vi pendeln in till stan. Käkade underbar thaimat på Narknoi, därefter besökte vi Vasaparken, mitt i stan (Sthlm alltså). Rutschkanor, klätterställningar, trehjulingar och studsmattor. Där fanns även en hel drös ungar och tillhörande mammor och/eller pappor.

Jag och William nötte en av de större rutschbanorna allt medan "HSB" och Isak testade studsmattor.

Det va då jag fick upp ögonen på vad barntricket går ut på. Vid rutschbanan var en mamma med sin son som inte riktigt ville åka själv. Mamman manade på sonen med undanflykten att hon inte vågade samtidigt som sonen fortsatte att vägra åka själv.

-Om du åker med din son så lovar jag att jag åker med min, sa jag.

Innan vi båda visste ordet av så hade vi, gapskrattande, åkt både två och tre gånger.

Singlar utan barn - Se till att erbjuda era barnvaktstjänster till era närmaste och bege er till närmsta parklek.

Singelföräldrar - Bege er till närmsta parklek.

Där skördar ni sedan frukten av "Barntricket".

Själv så sökte jag upp min höggravida HSB och nöjda av all lek begav vi oss till ett av Vasaparkens många fik och köpte varsin dyr glass innan det var dax för pendeltågsresa hemåt.

Narknoi är helt klart värt ett besök om du gillar thaimat. Deras glasnudelsallad är en "het" upplevelse!

Vasaparken, med fik och enorm lekpark .

//Hundvaktaren, Familjefar och ickesingel.

Tralla laaaaa!

Bygget av vår altan går sakta men säkert vidare.

Jag är tyvärr totalt obegåvad när det kommer till att snickra, men att lägga golvtrall och sedan skruva fast dem kan till och med jag.

Nja, det är väl en sanning med modifikation. Även raka plankor kan bli sneda. Tro mig!

Reglarna på halva altanen är på plats. Dax att lägga de första golvplankorna.

Barnarbete?

När grabbarna äntligen gått och lagt sig så kan man till och med få något gjort. Ibland är de lite väl hjälpsamma...

Av lite överblivna plankor så blev det en gungställning.

//Hundvaktaren

Inte VARGe dag man...

...klappar en varg!

De flesta dagar kommer och går, men om tio år så kommer jag att minnas vad jag gjorde den 24/6 -09.

Sommarens första äventyr är avklarat. En eftermiddag i Kolmårdens varghägn kom att fylla själ och hjärta med minnen för livet.

Kamerorna och känslorna gick varma!

"Kärleksnyp"?

Softar

Guiden hävdade att vargar var renare i munnen än våra tamhundar. Förvisso, men de tvättar sig i skrevet lika ofta...

Fan va manligt att kunna skryta om en rispa av en varg. Måtte det bara bli ett schysst ärr av det här!!!

Återkommer med mer bilder när jag väl knyckt av övriga "fotografer".

//Hundvaktaren, aka. vargmannen

Begravning

I veckan va sönerna på sin första begravning.

Måste säga att allt gick kanonbra. Vi har sedan tidigare pratat lite om döden och med min syn på livet har jag försökt förklara vad skillnaden mellan liv och död är. Inte helt lätt att förklara sånt för små barn. Eller rättare sagt, de e skitenkelt, bara man lägger nivån efter barns simpla och nyfikna syn på saker och ting.

Vår begravning var lite av ett gör det själv projekt där alla var involverade i hela skeendet.
Från svepning, transport, grävning till ett sista farväl vid jordfästningen.
Jo då, sönerna hängde på i allt och med stort intresse la de allt på minnet som deras kloka far sa. Ty i deras ögon är jag källan till en aldrig sinande flod av kunskap!


Kroppen görs klar för avtransport.

Två spadtag djupt, i ena hörnet på tomten ägde begravningen rum.



Av jord är du kommen, av jord skall du åter varda.



//Hundvaktaren, tillförordnad begravningsförrättare.

Konsten att lägga en riktig rökare + Ett rullande konstverk.

KONSTEN ATT LÄGGA EN RIKTIG RÖKARE

Utan att bli allt för teknisk eller heller för den delen ge ljusskygga individer hjälp i sin gärning, så tänkte jag berätta lite ikring inbrottslarm.

Jag kör larmutryckning i hela storstockholm och med åren så har man stött på det ena larmsystemet värre än det andra. På gott och ont.

Larm består av några få men vitala delar:

-Rörelsedetektor (en mojäng som känner av rörelse/värme i rummet den är satt att bevaka).

-Kabel (eller i kategorin "värre" så är det trådlösa instalationer).

-Manöverpanel (den man trycker en kod för att larma av/på larmet med).

För att utlösa ett larm behövs:

-En bandit.

-Städare.

-Klantig personal

-Vakt med fel kod

Sedan bör alla företag som har larm även ha en kontaktperson.

Det är en sådan som känner sig manad att bli väckt mitt i natten av en vakt som antingen berättar att det vart inbrott, eller att koden inte fungerar, eller att larmet (det värre/dyrare larmet) har ballat ur.

Det är även en sådan som förstår det mest grundläggande i hur ett larm fungerar.

Allt utöver detta kan krångla till det hela.

Under senaste arbetsveckan hade jag att göra med ett "värre" larmsystem och kontaktperson som kunde krångla till det hela.

Företagets larm har av någon anledning utlöst. En väktarkollega åker fram som "första bil" och jag kommer strax efter med nycklar och instruktioner. Allt är helt från utsidan så något inbrott lär det knappast handla om.

Vi går in, hittar genast manöverpanelen och slår in den kod som kunden tillhandahållit oss.

"Fel kod, försök igen" meddelas i displayen (jag måste ha halkat på knapparna eller helt enkelt slagit fel...)

Efter försök två så lämnas samma budskap

Tredje försöket ger samma resultat, och i avvaktan på att larmsirenen ska sätta igång försöker jag frenetiskt få in propparna i öronen.

Då hörs istället ett pysande ljud som strax akompanjeras av larmets ilskna tjut.

Sedan blir allt dimmigt....

Ingen rök utan............................................................... rökmaskin!

Företaget har till sin larmanläggning kopplat en rökmaskin som på någon sekund rökfyller samtliga kontorsytor.

Efter att ha bett larmcentralen meddelat brandförsvaret att det INTE brinner utan blott står en vakt med fel kod på adressen så slår jag sedan en signal till företagets kontaktperson.

Presenterar mig och meddelar att vi verkar ha fel kod till larmet och även följderna av detta.

Till svar får jag:

-Men varför går ni in när ni har fel kod...

Nivån på resten av samtalet sänktes så att den oinsatte kontaktpersonen skulle förstå det mest grundläggande i vårt arbete och att vi inte vet förrän det är försent att koden inte stämmer.

ETT RULLANDE KONSTVERK

Eftersom jag emottar lön av mitt företag såsom "Teknisk utryckningsväktare" så ligger det på min och mina ryckarkollegors lott att hjälpa till när det blir strul för övriga medarbetare ute i natten.

Förra veckan så åkte jag in till centrala delarna av hufvudstaden för att dela med mig av det som företaget betalar mig för att vara.

Att vara teknisk. (Måtte inte svärfar eller övriga kollegor läsa detta...)

Nåväl, efter att ha trixat lite med ett trixit larmsystem så återvänder jag till min bil för att åka på nya spännande uppdrag i den mörka natten.

Det som möter mig är en något modifierad design på bilen.

I somligas ögon ett rullande konstverk.

Men beroende på vem man frågar så är väl klotter inte klotter, utan klotter kan även vara konstverk.
Så med ett leende på läpparna åkte jag närmsta vägen till tvätthallen med mitt rullande konstverk, eller nedklottrade bil. Beror som sagt på vem man frågar.
Konstig målning var det då i alla fall!

//Hundvaktaren, tekniskt begåvad, konstnärligt obegåvad.

.

Stark som...

...Magnus Samuelsson.

Så sant som det var sagt!
När sonen William ser mig kånka omkring på en 50 kg´s betongplint tittar han imponerat på mig och jämför mig med nämnde Magnus.
Otränad, med begynnande bukfetma och flämtande som en lungsjuk så höll jag snabbt med. Är inte ofta någon skryter över hur stark jag är!

Nog om dansanta muskelberg och åter till verkligheten.

Projekt ALTAN fortskrider som planerat.
Planeringen står svärfar för och jag gör mitt bästa att tolka hans förklaringar för hur altanen ska byggas.
Svärfar verkar ha en ritning klar i huvudet, men eftersom han sitter på det mentala orginalet och inga kopior finns att kika på så får jag nöja mig med att låtsas förstå hur han tänkt sig det hela.
Vill inte tänka på alla dumma frågor om självklara saker som jag ställt under dagen... Sicken bedrövlig och ohändig svärson jag måste te mig som!

Plintarna som fick min son att jämföra mig med Magnus Samuelsson.

Dagens jobb har bestått i att gräva, kratta, gräva, platta till och sedan gräva ytterliggare. Plintarna är si så där 50 cm höga. De ska alltså ner i ett hål som är 50 cm. Hänger ni med?
(6 hål är grävda, så med andra ord har vi grävt ett 3 meter djupt hål idag. Inte illa!)
Alla plintarna ska vara i jämnhöjd med varandra. Dessa JÄVLA plintar har åkt upp å ner ur hålen allt medan vi lagt till lite sand för att sedan prova med 50 kg´s plinten bara för att upptäcka att vi lagt ner lite för mkt sand.
Nåväl, efter lite blod, svett och svordomar så står de nu på plats.
Till helgen börjar vi lägga själva altangolvet.

Too bee cåntinjudd!

//Hundvaktaren, trött och nöjd över dagens pyssel.

Ungdomens, vishetens och kunskapens källa.

Gjorde ett besök vid gymnasiet här hemma idag. Sonen i grannhuset tog studenten.

Vår framtid, vårt hopp, våra blivande läkare, sophämtare, bilmekaniker, politiker, väktare(?) och piloter. Alla gick de omkring mer eller mindre berusade och tårögda.

Ett av de största steg man tar i livet är när man går ut på skolgården för sista gången i sitt liv. Att fylla systembolag, ta körkort eller ens flytten hemifrån är en jämförelsevis liten grej mot att ta studenten.

I 12 år har de packat livets ryggsäck full av kunskap och nu ska de vidare i livet.

Nu skiljs kamraternas vägar åt.

Efter alla kramar och blixtrande kameror styrde vi kosan hemåt där det bjöds på underbar smörgåstårta med kaffe och kaka.

Vid fikat så smygtittades det på betygen och resonerades ikring hur han skulle gå klädd på sista festen med gänget.

Kostym, skjorta och slips såklart!

När den oknutna slipsen åker fram upptäcker vi att skolväsendet har begått ett fasansfullt misstag.

12 år i skola och killen har ingen aning om hur en slips ska knytas.

Slutet gott, allting gott. Brevid grannsonen sitter en 80 årig familjemedlem som tar sig an slipsen. Med van hand, utan att ens titta, formades en totalt felfri och symetrisk knut värdig en nykläckt student.

Av alla ämnen som barn och ungdomar läser i skolan så missas tydligen konsten i att knyta en slipsknut. Vad mer missar man att lära ut? Ska nog kontakta utbildningsminister Jan Björklund och diskutera ett och annat.

//Hundvaktaren, som tog studenten för 20 år sedan och som även kan knyta sin egen slipsknut...

Ja, hur va det nu... aka felsägning.

Förra veckan va jag förbi ett bevakningsobjekt som jag tjänstgjort på under många år. Objektets (ja, det heter så på "väktarspråk") nu mera pensionerade säkerhetschef skulle avtackas. Både nya och gamla vakter dök upp och minglade med objektets egen personal.
Ett okänt ansikte dök upp och nyfiken som jag är så tar jag i hand och presenterar mig samtidigt som jag frågar killen vem han är. Han presenterar sig och säger även:
-De e jag som är Karinas fru.
Eftersom vi inte känner varandra så bet jag ihop och försökte att inte spä på det aningen pinsamma i felsägningen, men övriga kollegor runt om oss som känner honom bättre skrattade så tårarna rann och jag misstänker att sista ordet inte är sagt i ärendet.
Ja, vem är det som är vem där hemma...

//Hundvaktaren, som är karl nog att veta att när HSB talar så är jag tyst.

Bara en hund.

I dag är det ett år sedan Rex dog. ETT HELT ÅR har gått.
Tiden går och vi med den.

http://hundvaktaren.spaces.live.com/blog/cns!7A8A5A4733479B74!921.entry

Verkligen märkligt hur man räknar tid.
En dag, en vecka, en månad. Därefter ett halvår och sedan ett år.
Idag är det ett år sedan.
Nästa gång det blir till att gråta och stirra i väggen, är det när det gått 5 år?
Sen då? Glömmer man då?

Det är klart, det går ju inte å gråta över en hund i all evighet. Det är ju bara en hund och jag har ju haft fler hundar än Rex.
Uhlan min första tjänstehund till exempel. Har massor med minnen men kommer inte ihåg ens vilket år han dog. Samma sak med Engelska Settern Pripps, som blev min första hund och som gjorde att jag fick upp intresset ikring dessa varelser.

Nä, det går nog över med tiden. Tiden gör att man glömmer. Tiden för med sig nya minnen att vårda. Tiden.
Rex var ju bara en hund.

Jeg stryker over din gylne pels, men halen din slår ikke mer.
Øynene dine er lukket igjen
Over øyne som ikke ser.
Ditt gylne hjerte har sluttet å slå, aldri mer løpe, hopp og gå.
Alt er slutt, det er over nå.
Jeg legger hodet mitt ned mot ditt, og tårene drypper som blod.
Aldri mer skal det bli som før, aldri mer "oss to".
Som isende kulde inni meg kjenner jeg noe dør med deg.
Jeg må reise meg, sier de, jeg går mot en dør.
Der ute går livet videre som før.
Jeg snur meg, du ligger så livløs og stille.
Du kan ikke komme, selv om du ville.
Skriket vil ut, men jeg lukker min munn.
Hvem var det som sa " Bare en hund".

Ikväll när jag stängt av datorn, rastat Center och bytt en sista gång på grabbarna så ska jag hälla upp en allt för stor stänkare och sedan inte göra mkt annat än att gråta och titta in i väggen.
Gråta och minnas.

//Hundvaktaren

En (ögonblicks)bild säger mer än tusen ord...

Sommaräng.
Doften av blommor.
Humlornas avlägsna surrande.
Beröring.
Närhet.
Värme.

Kunde ha vart ingredienserna för ett blogginlägg av det mer romantiska slaget. Men tyvärr, jag ska bespara er läsare från taffliga försök.
Sanningen bakom dessa ord är en helt annan.
Hade med mig kameran på dagens hundträning och det fotograferades flitigt, både av mig och av andra.
När vi sedan tittar igenom bilderna och nedanstående foto kom fram så väcktes genast livliga diskussioner om VAD vi egentligen gjorde ute på träningsplanen.

Till mitt försvar så måste jag få säga att jag sekunderna innan blivit biten och att det som visas är en del i momentet "VISITERING" där jag utanför bild har en stor svart schäfer skällande emot mig.
Lovar, det är precis så det hände!
Snälla, tro mig!
Men taget ur sitt sammanhang så kan tolkningarna bli något helt annat.


//Hundvaktaren, berörd,skakad och biten.

Genusneutral uppfostran.

Finns vissa saker som fortfarande är och kommer alltid att förbli rena killgrejjer.
Jag har inga problem med att våra grabbar kör dockvagn hos dagmamman (för här hemma finns inga sådana), så länge de låter mmmmm mmmm bruuuuummm...

Våra söner får gärna ha rosa kläder. En rosa pikétröja är ju aldrig fel och kan även vara riktigt snyggt, så länge den ligger kvar i garderoben vill säga... (HSB är dock av en annan åsikt).

Idag lärde jag Isak allt jag kan om det näst manligaste av saker. Kissa ute. STÅENDE!

Till vintern blir det till att lära ut det allra manligaste. Att skriva i snön.

Kära kvinnor/tjejjer/damer/tanter/flickor, att skriva i snön är VÅRT revir!

Snälla, låt oss ha det ifred!

//Hundvaktaren, totalt genusneutral i sin uppfostran.

Varken jultomten eller storken finns.

Att vänta barn är för en man på många sätt totalt värdelöst! Det enda som händer är att man ser en växande mage på kvinnan i sitt liv. Kvinnan i sitt liv kan även under tiden som magen växer anta skepnader som man inte trodde fanns, och inte skulle ha fastnat för ifall de visades under de första dejterna. Ska kanske inte måla upp "HSB" som en tusen skepnaders kvinna eftersom jag både är rädd för represalier (om hon skulle läsa detta) och för att jag faktiskt inte har märkt av speciellt mkt den här gången.

Sedan förstår inte män allt. Kvinnor har trots allt 9 månader på sig att förstå att något är på gång. Kvinnor får hormoner till hjälp att förstå och knyta känslomässiga band till det kommande barnet allt medan vi män vackert får vänta tills förlossningen innan vi börjar förstå ett och annat. Då ska vi även knyta band till barnet, stötta kvinnan, gråta (jo, män SKA gråta en skvätt första gången man håller i sitt barn, och jag lovar, man gör det åxå). Vi ska även under förlossningsarbetet akta oss för att stötta för grabbigt.
-Ja men kom igen nu då! Man har väl vart hård i magen förr juh!
Kära manliga läsare. AKTA DIN TUNGA!


Ett av livets stora lotterier är vilket kön det blir på barnet. För den oinvigde kan jag berätta att det finns två kön att välja på. Flicka eller pojke.
Känsliga läsare ska nu hoppa över närmaste raderna då jag kommer att citera en polare.
När nyheten om vår förstfödde son nått honom så utbrast han som bara han kan göra:
-SKÖÖÖÖÖNT! DÅ HAR DU BARA EN KUK ATT HÅLLA REDA PÅ!
Trots det aningen opolerade i hans sätt att grattulera oss så går det inte att komma ifrån att det ligger något i det han sa.



Att innan barnet ens är fött ta reda på vilket kön barnet har, är lite som att tjuvöppna julklapparna innan julafton och sedan försöka se förvånad och överraskad ut inför den givmilda släkten när man väl får presenten på julafton, meeeen va fanken. Vem tror på jultomten nu förtiden...

Nu är vi inne på vårt 4´e barn (jag räknar då med vår änglason). Tre söner hittills. På önskelistan till storken har vi båda skrivit "frisk och kry", sedan spelar könet ingen roll.
Men det är att ljuga. Vi önskar även båda en dotter. Att påstå något annat vore löjligt. Men som vi alla vet så spelar det ingen roll vad man skriver på önskelistan till tomten. Han finns ju inte. Kan tala om att storken, han finns inte heller! Så sluta önska. Det blir vad det blir.
För oss blir det en fjärde son.

Lika tydligt som anletsdragen syns på denna bild, så såg man även att det är en grabb där inne.


//Hundvaktaren, Fotbollslag? Nä, inte än, men snart?

"De va på håret!"

Teoretiska utbildningar i all ära, men utan praktiska utbildningar och yrken så stannar Sverige. Hur tidigt i livet man ska börja skolan tvistar de lärde om, men idag påbörjade 3,5-årige William frisörlinjen. Huruvida jag som förälder och Obehörig lärare ska anses som Olämplig i att lära ut frisöryrket återstår att se nästa gång vi ska visa oss bland folk.
Själv är jag riktigt stolt över mitt resultat samtidigt som William är MER än stolt över sitt resultat.

Med högsta koncentration går William loss med klippmaskinen. Isak håller sig i bakgrunden, rädd att bli nästa "offer"!

Slutresultatet!

//Hundvaktaren, inte bara vakt, undersköterska, hundtämjare, far & C-skådis. Nu även frisör och EXTREMT korthårig...!