Ja int´ ä man då nån raketfårskare int´!
Försöker få till en besöksräknare efter tips från Diamantbruden men tidsoptismist som jag är så sprack planerna innan ens det börjat fungera.
Sånt kan ju inte va så jäkla svårt...
Nu har grabbarna vaknat efter sin allt för långa lunchlur och mellanmålet hägrar, så besöksräknaren får vänta!
Men SUSNET kan i allafall räkna med besök av Hundvaktaren i framtiden. På nått sätt så ska jag väl ändå få till det!
20:35 Inte ett larm att åka på. Vad gör man... Sätter sig vid datorn och trixar lite. Egenkär som jag är så addade jag mig till BLOGGTOPPEN. Vem vet, man kanske får någon ny läsare?!?
lördag 31 januari 2009
fredag 30 januari 2009
De va de värsta!
Efter närmare 14 år som vakt i Sthlmsnatten så har man givetvis hunnit vara med om ett och annat. Ibland får jag frågan av yngre vakter:
"-Vad är det värsta du vart med om?"
Misstänker att de förväntar sig en riktigt ball och smaskig historia där hunden biter, blodet sprutar och batongen far som en väderkvarn.
Nej, det värsta jag vart med om i jobbet handlar inte om de snytingar jag fått eller för den delen gett, inte heller de gånger jag använt hunden fullt ut emot gärningsmän som på ett eller annat sätt gjort sig förtjänt av att bli bitna.
Det värsta jag vart med om i jobbet har varit en trafikolycka.
Regnet stod som spön i backen när jag precis påbörjat mitt nattpass. En helt galen regnskur som upphörde lika hastigt som den började.
Jag åker ut på motorvägen vid Upplandsväsby och gasar på in mot Sthlm. I höjd med Rotebro ser jag att något verkar ha hänt. Fan, en jäkla trafikolycka. Jag har verkligen inte tid med att sitta i köer nu. Mer hinner jag inte tänka förrän jag är framme vid en hyffsat tillknöglad bil. Jag slår på varningsblinkersen, ställer mig blockerande tvärs över en av motorvägens två filer. I bagaget brevid hundburen har jag en hel del utrustning som kan behövas i jobbet. Även förstaförbandskudden (som fram tills nu endast tjänstgjort som kudde... Schhhh, berätta inget för chefen *Ler*)
I mittremsan mellan norr och södergående filer rör det sig en del folk så jag kilar iväg dit med min kudde i högsta hugg. Här ska minsann läggas tryckförband, här ska jag göra allt man lärt sig på alla dessa kurser man gått!
Det första jag ser är, vad jag tror, en ung tjej med ett ansikte förvridet och blodigt. Hon ligger där helt livlös och huvudet håller en minst sagt märklig vinkel i förhållande till kroppen. Intill henne sitter en man på huk.
-Vem är du? Har du vart med i olyckan? Andas hon? Jag bränner av några snabba frågor.
-Ehhh, ja, alltså, jag är läkare. Såg olyckan. Jag såg när det hände...
-Bra! Kolla så att hon kan andas. (Huruvida han va läkare eller inte har jag ingen aning om).
Vänder mig om och ser en äldre kvinna oroligt gå omkring i mittremsan och ta sig för bröstet, men intill henne så ligger ytterliggare en ung kvinna.
När jag ser henne så glider jag in i någon form av drömlikt tillstånd.
"Det här är inte sant. Det här händer inte! Det här ska ju inte hända mig! Jag ska ju bara iväg å jobba."
Den unga kvinnan ligger helt tyst i gräset.
På alla förstahjälpenkurser som en vakt sover sig igenom så lär man sig att lägga tryckförband, HLR och framåtstupa-sidoläge. Man kanske snubblar över ämnet "Avsnörande förband", men det är ju ändå aldrig något som inträffar...
Kvinnan är vid medvetande, men hennes BÅDA ben är avslitna.
-Fan, den här har jag ingen nytta av, tänker jag och kastar förbandskudden samtidigt som jag springer upp till bilen. Jag har alltid kopplet hängande på hundbursdörren och det lär behövas nu. På väg tillbaka stannar jag plötsligt upp...
Herrejösses, de va ju två ben som va avslitna ju!
Tillbaka i bilen. River runt i min väska och bland matlådor och extra sockar hittar jag det reservkoppel som jag alltid har med mig, men fram tills nu aldrig behövt använda.
Åter ner till diket. Nu verkar kvinnan ha börjat kvickna till frågar hela tiden varför det gör så ont i benen. Och vart är mina fötter, frågar hon...
När jag knyter åt de båda benstumparna för allt jag är värd vrålade kvinnan av smärta. Att kvinnan vrålade av smärta kunde jag inte kosta på mig att bry mig om.
På avstånd hörs sirener. De lät så långt borta men när jag tittar upp har redan räddningstjänsten anlänt. Märkligt att jag inte hört eller sett att de redan va på plats. Finns säkert någon förklaring på det. Själv så jämför jag det med att det kändes som att jag såg och hörde allt genom ett sugrör.
Jag hade kanonfina kollegor runt om mig som jag snackade av mig inför och som stod ut med mitt babblande och malande. Vilket behov man har att snacka när man vart med om något "onormalt".
Någon vecka senare bjöd polisen in mig och ytterliggare ett vittne till olyckan på debriefing. Då hade man fått lite distans till det hela och kunde se på händelsen på ett rätt så objektivt sätt.
Det andra vittnet, en man i 50-års åldern berättade vilket stök han hade haft för att ta reda på ett av benen som han hittat uppe på motorvägen. Ingen ville nämligen hjälpa honom att få ner benet i en platspåse...
Han berättade även hur han sett mig komma springande med ett snöre (hundkopplet) och sedan stanna till och nästan skrattande, med en svordom konstatera att:
-"Fan, de va ju TVÅ ben".
Märkligt hur man fungerar... Situationen va ju allt annat än lustig...
Med facit på hand så visar det sig att i olycksbilen färdas 5 personer. I framsätet sitter två män bältade, i baksätet tre obältade kvinnor. Bilen får vattenplaning och studsar emellan vägräckena. Isamband med detta flyger samtliga kvinnor ut genom bakluckan som i smällen åkt upp.
De båda männen i framsätet klarar sig helt oskadda.
En äldre kvinna klarar sig hyffsat oskadd. Kvinnan som jag fixade med överlevde, men benen gick inte att rädda. Den tredje kvinnan avled troligen omedelbart.
Hela sällskapet är av polskt påbrå och kvinnan som avlider och en av männen är i Sverige på bröllopsresa.
Kära läsare, använd bilbälte!
Någon månad efter olyckan dimper ett stort vykort ner i brevlådan. Det är kvinnan med (hmmm, utan) benen som skickade ett tack-kort. Har fortfarande kvar det!
//Hundvaktaren
"-Vad är det värsta du vart med om?"
Misstänker att de förväntar sig en riktigt ball och smaskig historia där hunden biter, blodet sprutar och batongen far som en väderkvarn.
Nej, det värsta jag vart med om i jobbet handlar inte om de snytingar jag fått eller för den delen gett, inte heller de gånger jag använt hunden fullt ut emot gärningsmän som på ett eller annat sätt gjort sig förtjänt av att bli bitna.
Det värsta jag vart med om i jobbet har varit en trafikolycka.
Regnet stod som spön i backen när jag precis påbörjat mitt nattpass. En helt galen regnskur som upphörde lika hastigt som den började.
Jag åker ut på motorvägen vid Upplandsväsby och gasar på in mot Sthlm. I höjd med Rotebro ser jag att något verkar ha hänt. Fan, en jäkla trafikolycka. Jag har verkligen inte tid med att sitta i köer nu. Mer hinner jag inte tänka förrän jag är framme vid en hyffsat tillknöglad bil. Jag slår på varningsblinkersen, ställer mig blockerande tvärs över en av motorvägens två filer. I bagaget brevid hundburen har jag en hel del utrustning som kan behövas i jobbet. Även förstaförbandskudden (som fram tills nu endast tjänstgjort som kudde... Schhhh, berätta inget för chefen *Ler*)
I mittremsan mellan norr och södergående filer rör det sig en del folk så jag kilar iväg dit med min kudde i högsta hugg. Här ska minsann läggas tryckförband, här ska jag göra allt man lärt sig på alla dessa kurser man gått!
Det första jag ser är, vad jag tror, en ung tjej med ett ansikte förvridet och blodigt. Hon ligger där helt livlös och huvudet håller en minst sagt märklig vinkel i förhållande till kroppen. Intill henne sitter en man på huk.
-Vem är du? Har du vart med i olyckan? Andas hon? Jag bränner av några snabba frågor.
-Ehhh, ja, alltså, jag är läkare. Såg olyckan. Jag såg när det hände...
-Bra! Kolla så att hon kan andas. (Huruvida han va läkare eller inte har jag ingen aning om).
Vänder mig om och ser en äldre kvinna oroligt gå omkring i mittremsan och ta sig för bröstet, men intill henne så ligger ytterliggare en ung kvinna.
När jag ser henne så glider jag in i någon form av drömlikt tillstånd.
"Det här är inte sant. Det här händer inte! Det här ska ju inte hända mig! Jag ska ju bara iväg å jobba."
Den unga kvinnan ligger helt tyst i gräset.
På alla förstahjälpenkurser som en vakt sover sig igenom så lär man sig att lägga tryckförband, HLR och framåtstupa-sidoläge. Man kanske snubblar över ämnet "Avsnörande förband", men det är ju ändå aldrig något som inträffar...
Kvinnan är vid medvetande, men hennes BÅDA ben är avslitna.
-Fan, den här har jag ingen nytta av, tänker jag och kastar förbandskudden samtidigt som jag springer upp till bilen. Jag har alltid kopplet hängande på hundbursdörren och det lär behövas nu. På väg tillbaka stannar jag plötsligt upp...
Herrejösses, de va ju två ben som va avslitna ju!
Tillbaka i bilen. River runt i min väska och bland matlådor och extra sockar hittar jag det reservkoppel som jag alltid har med mig, men fram tills nu aldrig behövt använda.
Åter ner till diket. Nu verkar kvinnan ha börjat kvickna till frågar hela tiden varför det gör så ont i benen. Och vart är mina fötter, frågar hon...
När jag knyter åt de båda benstumparna för allt jag är värd vrålade kvinnan av smärta. Att kvinnan vrålade av smärta kunde jag inte kosta på mig att bry mig om.
På avstånd hörs sirener. De lät så långt borta men när jag tittar upp har redan räddningstjänsten anlänt. Märkligt att jag inte hört eller sett att de redan va på plats. Finns säkert någon förklaring på det. Själv så jämför jag det med att det kändes som att jag såg och hörde allt genom ett sugrör.
Jag hade kanonfina kollegor runt om mig som jag snackade av mig inför och som stod ut med mitt babblande och malande. Vilket behov man har att snacka när man vart med om något "onormalt".
Någon vecka senare bjöd polisen in mig och ytterliggare ett vittne till olyckan på debriefing. Då hade man fått lite distans till det hela och kunde se på händelsen på ett rätt så objektivt sätt.
Det andra vittnet, en man i 50-års åldern berättade vilket stök han hade haft för att ta reda på ett av benen som han hittat uppe på motorvägen. Ingen ville nämligen hjälpa honom att få ner benet i en platspåse...
Han berättade även hur han sett mig komma springande med ett snöre (hundkopplet) och sedan stanna till och nästan skrattande, med en svordom konstatera att:
-"Fan, de va ju TVÅ ben".
Märkligt hur man fungerar... Situationen va ju allt annat än lustig...
Med facit på hand så visar det sig att i olycksbilen färdas 5 personer. I framsätet sitter två män bältade, i baksätet tre obältade kvinnor. Bilen får vattenplaning och studsar emellan vägräckena. Isamband med detta flyger samtliga kvinnor ut genom bakluckan som i smällen åkt upp.
De båda männen i framsätet klarar sig helt oskadda.
En äldre kvinna klarar sig hyffsat oskadd. Kvinnan som jag fixade med överlevde, men benen gick inte att rädda. Den tredje kvinnan avled troligen omedelbart.
Hela sällskapet är av polskt påbrå och kvinnan som avlider och en av männen är i Sverige på bröllopsresa.
Kära läsare, använd bilbälte!
Någon månad efter olyckan dimper ett stort vykort ner i brevlådan. Det är kvinnan med (hmmm, utan) benen som skickade ett tack-kort. Har fortfarande kvar det!
//Hundvaktaren
lördag 17 januari 2009
Träning, träning och åter träning.
I brist på annat slänger jag iväg några bilder från dagens aktiviteter.
Med tanke på det stundande testet där Centers varande eller icke varande som tjänstehund ska avgöras så är träning något som ofta står på schemat.
Vi är några som träffas lite då och då för att träna. Ett riktigt bra och motiverat gäng där vi alla har lite olika bakgrund och kunnande. Verkligen givande då alla ger och tar idéer av varandra.
Vår eftermiddag spenderades i Ågesta, söder om Sthlm där vi plöjde en hel del lydnad och spår. Himla trevlig dag! Center kommer nog att bli en fin-fin hund att jobba med vartefter.
"FOT" (Lägg märke till hur han räcker ut tungan åt mig...)
Här har Center precis hittat riktningen efter ett spårupptag på slät asfalt.
//Hundvaktaren
Med tanke på det stundande testet där Centers varande eller icke varande som tjänstehund ska avgöras så är träning något som ofta står på schemat.
Vi är några som träffas lite då och då för att träna. Ett riktigt bra och motiverat gäng där vi alla har lite olika bakgrund och kunnande. Verkligen givande då alla ger och tar idéer av varandra.
Vår eftermiddag spenderades i Ågesta, söder om Sthlm där vi plöjde en hel del lydnad och spår. Himla trevlig dag! Center kommer nog att bli en fin-fin hund att jobba med vartefter.
"FOT" (Lägg märke till hur han räcker ut tungan åt mig...)
Här har Center precis hittat riktningen efter ett spårupptag på slät asfalt.
//Hundvaktaren
Den lilla sorgen
-Grattis! Åh, va kul! Ni har väl två grabbar sedan tidigare, eller hur?
Har precis berättat för ännu en bekant att vi väntar barn.
Visst, vi har två grabbar. Två underbara söner. Det är så jag oftast presenterar mig ialla fall. Tvåbarnsfar. På gång att bli trebarnsfar.
Det ligger inte lika naturligt i munnen att säga "-Nä, det blir vårt 4´e barn!"
I tanken säger jag alltid något annat.
2004. Fortfarande nykär. Vi bor i en liten tvåa i Bromma. Funderar på hur fanken vi ska göra med barnvagnen i vår trånga hall. Hur ska vi rymmas i vår VW Golf. Två vuxna, två hundar och PYRET. Jag läser allt man kan komma över om graviditeter. Man ska visst sjunga för det ofödda barnet, då kan barnet, när det väl kommit ut känna igen sångerna och för den delen även sångaren. Oj va jag sjöng. Inte alltid så vackert, men vilken känsla. Kunde inte sluta se på den växande magen.
Kunde förnimma hur man som liten grabb kände det inför julafton då man försiktigt skakade och vägde paketen för att försöka gissa sig till vad det kunde tänkas vara under presentpapperen.
Vad kunde det tänkas vara i magen? Pojke? Flicka? En, två stycken? Vem kommer PYRET att likna? Hur blir JAG som förälder? Tiotusen frågor, inga självklara svar. Allt akompanjerat av min skönsång där jag ofta hittade på egna texter.
Att PYRET skulle kunna vara sjukt fanns inte på min karta. I min mentala förberedelse hade allt en rosaskimmrande aura ikring sig.
I vecka 18 ska vi få en första titt på vår skapelse. Det är då vi gör det sedvanliga ultraljudet.
Bilden av vårt älskade barn syns lite otydligt på skärmen. Sköterskan ser samanbiten ut, men det är klart. Kan ju inte vara lätt att få ordning på alla vred och inställningar på apparaten.
-DÄR! Tydligt ser jag den lilla skapelsen. Lilla PYRET. Så abstrakt, så knasigt, så ballt.
Så sorgligt.
-Jag ser inga hjärtslag, säger sköterskan. Ska hämta läkaren så får vi ett andra utlåtande åxå.
Det tog ett mansliv för läkaren att komma in i rummet. Ännu ett mansliv innan även hon säger:
-Det finns inga hjärtslag. Ert barn lever inte.
Vi fick en tid till sjukhuset en vecka senare. Vårt barn, vårt nu mer döda barn måste ju ändå ut. Dagarna kom och gick. Tankarna och tårarna lika så. Alla dessa tårar.
Tidigt en morgon hände det. Det som vi skulle få hjälp med på sjukhuset två dagar senare.
Vårt döda barn, vår son, föddes hemma. Jag svepte in honom i handdukar och ringde till sjukhuset.
Nu när vi väntar vårt 4´e barn är inte allt rosaskimmrande.
Det sjungs inte lika mycket som det gjorde för PYRET. Det skakas inte lika många paket och frågorna är inte lika många.
För i min mentala förberedelse finns nu även plats för "Den lilla sorgen".
//Hundvaktaren, snart fyrabarnsfar.
(Titeln "DEN LILLA SORGEN" är även titel på en bok som vart till stor hjälp. DEN LILLA SORGEN - En bok om missfall av Olle Bergman & Anna Normelli)
Har precis berättat för ännu en bekant att vi väntar barn.
Visst, vi har två grabbar. Två underbara söner. Det är så jag oftast presenterar mig ialla fall. Tvåbarnsfar. På gång att bli trebarnsfar.
Det ligger inte lika naturligt i munnen att säga "-Nä, det blir vårt 4´e barn!"
I tanken säger jag alltid något annat.
2004. Fortfarande nykär. Vi bor i en liten tvåa i Bromma. Funderar på hur fanken vi ska göra med barnvagnen i vår trånga hall. Hur ska vi rymmas i vår VW Golf. Två vuxna, två hundar och PYRET. Jag läser allt man kan komma över om graviditeter. Man ska visst sjunga för det ofödda barnet, då kan barnet, när det väl kommit ut känna igen sångerna och för den delen även sångaren. Oj va jag sjöng. Inte alltid så vackert, men vilken känsla. Kunde inte sluta se på den växande magen.
Kunde förnimma hur man som liten grabb kände det inför julafton då man försiktigt skakade och vägde paketen för att försöka gissa sig till vad det kunde tänkas vara under presentpapperen.
Vad kunde det tänkas vara i magen? Pojke? Flicka? En, två stycken? Vem kommer PYRET att likna? Hur blir JAG som förälder? Tiotusen frågor, inga självklara svar. Allt akompanjerat av min skönsång där jag ofta hittade på egna texter.
Att PYRET skulle kunna vara sjukt fanns inte på min karta. I min mentala förberedelse hade allt en rosaskimmrande aura ikring sig.
I vecka 18 ska vi få en första titt på vår skapelse. Det är då vi gör det sedvanliga ultraljudet.
Bilden av vårt älskade barn syns lite otydligt på skärmen. Sköterskan ser samanbiten ut, men det är klart. Kan ju inte vara lätt att få ordning på alla vred och inställningar på apparaten.
-DÄR! Tydligt ser jag den lilla skapelsen. Lilla PYRET. Så abstrakt, så knasigt, så ballt.
Så sorgligt.
-Jag ser inga hjärtslag, säger sköterskan. Ska hämta läkaren så får vi ett andra utlåtande åxå.
Det tog ett mansliv för läkaren att komma in i rummet. Ännu ett mansliv innan även hon säger:
-Det finns inga hjärtslag. Ert barn lever inte.
Vi fick en tid till sjukhuset en vecka senare. Vårt barn, vårt nu mer döda barn måste ju ändå ut. Dagarna kom och gick. Tankarna och tårarna lika så. Alla dessa tårar.
Tidigt en morgon hände det. Det som vi skulle få hjälp med på sjukhuset två dagar senare.
Vårt döda barn, vår son, föddes hemma. Jag svepte in honom i handdukar och ringde till sjukhuset.
Nu när vi väntar vårt 4´e barn är inte allt rosaskimmrande.
Det sjungs inte lika mycket som det gjorde för PYRET. Det skakas inte lika många paket och frågorna är inte lika många.
För i min mentala förberedelse finns nu även plats för "Den lilla sorgen".
//Hundvaktaren, snart fyrabarnsfar.
(Titeln "DEN LILLA SORGEN" är även titel på en bok som vart till stor hjälp. DEN LILLA SORGEN - En bok om missfall av Olle Bergman & Anna Normelli)
fredag 16 januari 2009
Totalt medveten, totalt opåverkad
Idag behövdes plåster.
I medicinskåpet hittades dessa...
Nalle Puh & Tiger...
Men jag tycker fortfarande att Playhouse Disney är en kanonbra "reklamfri" kanal!
//Hundvaktaren, medveten och opåverkad!
I medicinskåpet hittades dessa...
Nalle Puh & Tiger...
Men jag tycker fortfarande att Playhouse Disney är en kanonbra "reklamfri" kanal!
//Hundvaktaren, medveten och opåverkad!
torsdag 15 januari 2009
En smygande doft av direktreklam.
Eller kanske man hellre skulle uttrycka sig:
-En direkt doft av smygreklam?
Som om det nu skulle vara någon skillnad.
Här hemma så kikar grabbarna (för)ofta på Playhouse Disney. En pedagogisk tv-kanal med inriktning på barn mellan 2 till 5 år. Det bästa med kanalen är att den är helt utan tråkiga reklamavbrott. För sånt kan verkligen irritera mig. Speciellt när reklamen riktar sig till barn. Ja, det blir ju indirekt riktat direkt till mig som förälder eftersom det är jag som håller i plånboken och även tålamodet i affären.
Musse Piggs klubbhus, Händige Manny, Små Einsteins och inte att förglömma, Tiger och Nalle Puh. Klockrena program.
Väl ute i verkligheten.
Vi handlar ofta på Coop Forum. Brett sortiment och hyffsade priser. Här finns nästan allt. Leksaker, mat, brädor, fågelmat, U name it, they got it!
Grabbarna gillar verkligen att hänga med och handla. Vet inte varför, men att springa ärenden, hjälpa till att hitta mjölken och leta efter kaviar lockar.
Dock inte lika mycket som kvarteret med leksaker. Där dignar hyllorna av Disneyprylar. Nalle Puh-mjukisar i olika storlekar, Mussepigg-spel, tröjor med Små Einsteins och Händige Mannys verktygsset. Till och med "doftgranar" med disneyfigurer. Snabbt kilar de in bland dessa hyllor. De kan namnen på alla figurerna, vet exakt vilka som är med vilka i vilket program...
Det dom inte vet, är att jag vet vad som står på prislapparna.
Jag vet även att Playhouse Disney är en reklamfri kanal...
//Hundvaktaren, som även vet vem som betalade för doftgranarna som hamnade i varuvagnen.
-En direkt doft av smygreklam?
Som om det nu skulle vara någon skillnad.
Här hemma så kikar grabbarna (för)ofta på Playhouse Disney. En pedagogisk tv-kanal med inriktning på barn mellan 2 till 5 år. Det bästa med kanalen är att den är helt utan tråkiga reklamavbrott. För sånt kan verkligen irritera mig. Speciellt när reklamen riktar sig till barn. Ja, det blir ju indirekt riktat direkt till mig som förälder eftersom det är jag som håller i plånboken och även tålamodet i affären.
Musse Piggs klubbhus, Händige Manny, Små Einsteins och inte att förglömma, Tiger och Nalle Puh. Klockrena program.
Väl ute i verkligheten.
Vi handlar ofta på Coop Forum. Brett sortiment och hyffsade priser. Här finns nästan allt. Leksaker, mat, brädor, fågelmat, U name it, they got it!
Grabbarna gillar verkligen att hänga med och handla. Vet inte varför, men att springa ärenden, hjälpa till att hitta mjölken och leta efter kaviar lockar.
Dock inte lika mycket som kvarteret med leksaker. Där dignar hyllorna av Disneyprylar. Nalle Puh-mjukisar i olika storlekar, Mussepigg-spel, tröjor med Små Einsteins och Händige Mannys verktygsset. Till och med "doftgranar" med disneyfigurer. Snabbt kilar de in bland dessa hyllor. De kan namnen på alla figurerna, vet exakt vilka som är med vilka i vilket program...
Det dom inte vet, är att jag vet vad som står på prislapparna.
Jag vet även att Playhouse Disney är en reklamfri kanal...
//Hundvaktaren, som även vet vem som betalade för doftgranarna som hamnade i varuvagnen.
Hostmedicin, endast vid hosta!
Både jag och grabbarna har vart på en resa emot ljuset. Vi bestämde oss dock alla tre att vända åter till jordelivet. Vi har fortfarande en hel del att uträtta.
Många kvinnor anser att karlar inte är sjuka utan bara klagar. Jag hävdar bestämt att jag aldrig klagar. Möjligtvis informerar jag om rådande hälsoläge, men klagar, det gör jag minsann aldrig!!
Har även stolt lyckats överföra detta till mina söner. De klagar heller aldrig, men med tiden har de blivit riktigt duktiga på att informera. Och information mina vänner, det ligger i tiden! Vi lever ju som bekant i ett informationssamhälle.
HSB* va till vårdcentralen idag med 3-årige William eftersom han informerat om sitt hälsoläge under en vecka nu utan att det blivit bättre.
Doktorn (kvinnlig sådan) tog honom på allvar och efter att ha kikat i öronen, petat i halsen, kännt på magen och lyssnat på hjärta/lungor, skrev hon ut hostmedicin och något annat penicillinaktigt.
På apoteket emottog HSB* de båda medicinflaskorna men även information om hur, var, när och varför man ska ta dessa mediciner. Men ett visst mått av överinformation kom när den vänliga kvinnan bakom apoteksdisken meddelade att hostmedicinen skulle man endast ta om man hade hosta.
Mollipect - Hostmedicin, endast vid hosta!
//Hundvaktaren
*HSB = Hon Som Bestämmer
Många kvinnor anser att karlar inte är sjuka utan bara klagar. Jag hävdar bestämt att jag aldrig klagar. Möjligtvis informerar jag om rådande hälsoläge, men klagar, det gör jag minsann aldrig!!
Har även stolt lyckats överföra detta till mina söner. De klagar heller aldrig, men med tiden har de blivit riktigt duktiga på att informera. Och information mina vänner, det ligger i tiden! Vi lever ju som bekant i ett informationssamhälle.
HSB* va till vårdcentralen idag med 3-årige William eftersom han informerat om sitt hälsoläge under en vecka nu utan att det blivit bättre.
Doktorn (kvinnlig sådan) tog honom på allvar och efter att ha kikat i öronen, petat i halsen, kännt på magen och lyssnat på hjärta/lungor, skrev hon ut hostmedicin och något annat penicillinaktigt.
På apoteket emottog HSB* de båda medicinflaskorna men även information om hur, var, när och varför man ska ta dessa mediciner. Men ett visst mått av överinformation kom när den vänliga kvinnan bakom apoteksdisken meddelade att hostmedicinen skulle man endast ta om man hade hosta.
Mollipect - Hostmedicin, endast vid hosta!
//Hundvaktaren
*HSB = Hon Som Bestämmer
lördag 10 januari 2009
Härliga helg!
Istället för att jobba spenderar jag helgen hemma med magsjuk 2-åring och febrig 3-åring. Hypokondriker som jag är så har jag givetvis drabbats av båda åkommorna... Tyvärr saknas teknisk bevisning på dessa åkommor. Febertermometern vägrar gå över 37,4´ och min spyhink ekar tom.
Värre är det för grabbarna. 2-årige Isak matas nu endast med saft och buljong. En klunk sedan vänta en bra stund innan det är dax för nästa. Annars vänder det... Och det har vänt så pass ofta nu att han håller på att vara en hejjare på att sikta rätt i hinken! Ja, inget ont som har något gott med sig.
3-årige William ramlar in på 40´ så snart alvedonen slutar verka. Även här har något gott kommit med eländet. Han får ligga och dåsa vid TV´n hur mkt han vill. Favoritkanalen är Playhouse Disney.
Men stackars stackars lilla jag då?
Pojkarna ska servas med saft, blöjor ska bytas, nedspydda sängkläder ska bytas, byte av svettindränkta pyjamaser, hunden ska ut, tvättmaskinen ska fyllas/tömmas. Mitt uppe i allt detta står sjuka jag. Gör mitt bästa för att framkalla en hostning inför HSB* men som bekant funkar det inte. Hon går tyvärr inte på mina fruktlösa försök att visa mig sjuk.
Innerst inne är jag dock riktigt riktigt sjuk!
//Hundvaktaren
(Ska kanske tilläggas att HSB tagit ledigt i helgen för att avlasta stackars mig en aning...)
Värre är det för grabbarna. 2-årige Isak matas nu endast med saft och buljong. En klunk sedan vänta en bra stund innan det är dax för nästa. Annars vänder det... Och det har vänt så pass ofta nu att han håller på att vara en hejjare på att sikta rätt i hinken! Ja, inget ont som har något gott med sig.
3-årige William ramlar in på 40´ så snart alvedonen slutar verka. Även här har något gott kommit med eländet. Han får ligga och dåsa vid TV´n hur mkt han vill. Favoritkanalen är Playhouse Disney.
Men stackars stackars lilla jag då?
Pojkarna ska servas med saft, blöjor ska bytas, nedspydda sängkläder ska bytas, byte av svettindränkta pyjamaser, hunden ska ut, tvättmaskinen ska fyllas/tömmas. Mitt uppe i allt detta står sjuka jag. Gör mitt bästa för att framkalla en hostning inför HSB* men som bekant funkar det inte. Hon går tyvärr inte på mina fruktlösa försök att visa mig sjuk.
Innerst inne är jag dock riktigt riktigt sjuk!
//Hundvaktaren
(Ska kanske tilläggas att HSB tagit ledigt i helgen för att avlasta stackars mig en aning...)
fredag 9 januari 2009
Vecka 13 av 42...
En kväll i november.
Är precis klar med ett larm norr om Märsta.
Det piper till i telefonen. Ett SMS, eller rättare sagt ett MMS från HSB* landar i telefonen. En enda bild, ingen förklarande text utan bara en bild.
Vi har under en tid "kört skarpt" mellan lakanen. Det finns hjälpmedel till allt, och som bekant finns det även hjälp att ta till emellan lakanen. Nu tänker jag främst på ngn sorts test för att kolla när det är business som gäller och inte bara pleasure.
Blev lite osäker på bildens budskap så jag ringde genast hem.
-Ska jag ta ledigt resten av natten och komma hem? Eller är det dax att kika på minibuss?
-Minibuss, fick jag till svar.
En dag i januari.
Ett första ultraljud. Ett andra bevis på att något är på gång i magen.
Våra erfarenheter säger oss att vi ännu inte kan andas ut, men vi är en bit på väg.
Vecka 13 av 42...
//Hundvaktaren
Är precis klar med ett larm norr om Märsta.
Det piper till i telefonen. Ett SMS, eller rättare sagt ett MMS från HSB* landar i telefonen. En enda bild, ingen förklarande text utan bara en bild.
Vi har under en tid "kört skarpt" mellan lakanen. Det finns hjälpmedel till allt, och som bekant finns det även hjälp att ta till emellan lakanen. Nu tänker jag främst på ngn sorts test för att kolla när det är business som gäller och inte bara pleasure.
Blev lite osäker på bildens budskap så jag ringde genast hem.
-Ska jag ta ledigt resten av natten och komma hem? Eller är det dax att kika på minibuss?
-Minibuss, fick jag till svar.
En dag i januari.
Ett första ultraljud. Ett andra bevis på att något är på gång i magen.
Våra erfarenheter säger oss att vi ännu inte kan andas ut, men vi är en bit på väg.
Vecka 13 av 42...
//Hundvaktaren
onsdag 7 januari 2009
Rex, the movie.
I skrivande stund är klockan snett efter midnatt. Borde sova för länge sedan då morgondagen inte låter sig dröja. Väcklarklockan, iform av en 3-årig son, är ställd på 07:03. Jo, så exakt är han! Det är då han ropar "FÄÄÄÄRDIG!" från toaletten.
Men eftersom jag är ny här så måste det undersökas, fixas och trixas.
Kul att kunna lägga upp filmsnuttar! Men ett varningens finger kanske vore på sin plats.
Om fotografier är utlämnande, vad är då inte filmer...
Här har jag klippt och klistrat med det lilla jag har i filmväg från träningar med min förra tjänstehund Rex. Kanske inte allt för utlämnande.
Håll till godo!
090519 - Filmklippet är på begäran bortplockat.
//Hundvaktaren
tisdag 6 januari 2009
Pengar är som luft.
Husdjursmässa i Kista.
Som tvåbarnsförälder ska man infinna sig. Som den kunskapens källa jag är överöste jag mina söner med sånt som är bra att veta om husdjur. Som när vi klappade fåren och ett av dem sket precis framför näsan på två-årige Isak (en två-årings näsa finns på exakt samma höjd över marken som en får-rumpa).
-Men titta Isak. Får kan åxå bajsa!
-Mmmm, fick jag till svar när Isak förvånat och imponerat tittade på mig.
Sedan fick min son lära sig att får även kan knuffas. Turen var dock på vår sida och Isak ramlade INTE på ni-vet-vad.
När man är på husdjursmässa får man även rita på armen. Något som förbryllade grabbarna eftersom det annars inte är tillåtet. I det här fallet så skrevs mobilnumret upp på barnens underarmar med vattenfast, otvättbar spritpenna. Jo, pappa tänker till ibland...
Gratis var det inte. 120:- per vuxen. Barn upp till sex år gratis.
Fika skulle vi göra åxå. Negerboll, mandelbiskvi, Fanta och kaffe. 100:-
Tuggben till vår hund Center, någon sorts mjukisdjur till grabbarna. Även detta till extralåga rödmärkta mässpriser.
-Det här kan vi åxå köpa! Pappa! Kolla! William skriker exalterat ut över mässhallen. Han hade hittat en liten, liten plasthaj.
När vi jobbat oss igenom alla godisförsäljare, kaninklapp, hästridning och otäcka ormar så återstod bara att ta sig ut via entrén. Förbi ballongförsäljaren.
-Snälla William, vi kan inte betala 50:- för luft ju...
-Men pappa, du har ju pengar å de e ju jättemycke luft i den där elefantballongen.
Jag är absolut inte snål av mig. Inte rik, men heller inte direkt fattig. Men tänk om jag ändå va lika rik som mina söner tror.
Då skulle jag åxå köpa luft för mina pengar!
Bodils minicirkus
Ögonkontakt
//Hundvaktaren
Som tvåbarnsförälder ska man infinna sig. Som den kunskapens källa jag är överöste jag mina söner med sånt som är bra att veta om husdjur. Som när vi klappade fåren och ett av dem sket precis framför näsan på två-årige Isak (en två-årings näsa finns på exakt samma höjd över marken som en får-rumpa).
-Men titta Isak. Får kan åxå bajsa!
-Mmmm, fick jag till svar när Isak förvånat och imponerat tittade på mig.
Sedan fick min son lära sig att får även kan knuffas. Turen var dock på vår sida och Isak ramlade INTE på ni-vet-vad.
När man är på husdjursmässa får man även rita på armen. Något som förbryllade grabbarna eftersom det annars inte är tillåtet. I det här fallet så skrevs mobilnumret upp på barnens underarmar med vattenfast, otvättbar spritpenna. Jo, pappa tänker till ibland...
Gratis var det inte. 120:- per vuxen. Barn upp till sex år gratis.
Fika skulle vi göra åxå. Negerboll, mandelbiskvi, Fanta och kaffe. 100:-
Tuggben till vår hund Center, någon sorts mjukisdjur till grabbarna. Även detta till extralåga rödmärkta mässpriser.
-Det här kan vi åxå köpa! Pappa! Kolla! William skriker exalterat ut över mässhallen. Han hade hittat en liten, liten plasthaj.
När vi jobbat oss igenom alla godisförsäljare, kaninklapp, hästridning och otäcka ormar så återstod bara att ta sig ut via entrén. Förbi ballongförsäljaren.
-Snälla William, vi kan inte betala 50:- för luft ju...
-Men pappa, du har ju pengar å de e ju jättemycke luft i den där elefantballongen.
Jag är absolut inte snål av mig. Inte rik, men heller inte direkt fattig. Men tänk om jag ändå va lika rik som mina söner tror.
Då skulle jag åxå köpa luft för mina pengar!
Bodils minicirkus
Ögonkontakt
//Hundvaktaren
måndag 5 januari 2009
Blogg blogg blogg blogg
Oj vad jag är modern. Alla bloggar ju, så även jag. Men jag har inte riktigt haft någon "riktig" blogg ännu. Har huserat något år på http://hundvaktaren.spaces.live.com men tänkte försöka gå vidare i mitt bloggande.
Inte så att jag kan påstå att mitt bloggande är varken kontinuerligt eller ens verklighetsförankrat. Kanske inte ens spännande eller intressant.
Nåväl, det är upp till dig som läsare att bedömma.
Vad kan jag ha som är värt att delge den anonyma skara som eventuellt hittar hit? Vad kan jag skriva om så att du kära läsare väljer att leta dig tillbaka hit.
Livet som nattarbetande vakt, som 37-årig tvåbarnspappa. Livet som hundägare. Livet som villaägare. Livet som pojkvän, sambo, exsambo, granne, kollega. Livet som bitter, glad, upprymd, innesluten, ledsen.
Jo, jag kan ofta vara ledsen. Över sådant som livet gett, som livet kommer att ge och som livet inte givit mig. Men även glädje över det samma.
//Hundvaktaren
Inte så att jag kan påstå att mitt bloggande är varken kontinuerligt eller ens verklighetsförankrat. Kanske inte ens spännande eller intressant.
Nåväl, det är upp till dig som läsare att bedömma.
Vad kan jag ha som är värt att delge den anonyma skara som eventuellt hittar hit? Vad kan jag skriva om så att du kära läsare väljer att leta dig tillbaka hit.
Livet som nattarbetande vakt, som 37-årig tvåbarnspappa. Livet som hundägare. Livet som villaägare. Livet som pojkvän, sambo, exsambo, granne, kollega. Livet som bitter, glad, upprymd, innesluten, ledsen.
Jo, jag kan ofta vara ledsen. Över sådant som livet gett, som livet kommer att ge och som livet inte givit mig. Men även glädje över det samma.
//Hundvaktaren
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
