Morgonstund har guld i mun.

Som nattarbetare så sover man dagtid.
På vardagarna är allt lugnt och stilla och sömnen blir inte det minsta störd förrän fram på eftermiddagen då grabbsen kommer hem från dagmamman. Rutinen är nämligen att de då kivas om vem som ska väcka mig. Tidigare så har de allt som oftast kommit in och mer eller mindre hoppat i sängen och minst sagt ovarsamt väckt upp mig från min skönhetssömn.
Men nu har jag hittat verktyget till ett behagligt uppvaknande.

Verktyget heter Iphone.
De båda är nämligen tvärtorsk på att leka med den. Har tagit hem lite spel till den och favoriten är "Angry birds". Med hjälp av den så har jag lyckats få dem att smyga in, krama mig kärleksfullt och viska "Go´morgon kära pappa, dax att vakna".
Nästa mening är allt som oftast:
-Kan jag låna din "Ajfånn" en liten liiiten stund?
Nåväl, jag har i alla fall vunnit en delseger. Jag slipper vakna med insparkade pungkulor och ett skrik i örat.

Härom dagen så va det äldsta sonen som drog vinstlotten om att få väcka mig. Han chockade mig med att inte fråga om "Ajfånnen" utan efter att ha kramat om mig och viskat "Go´mårrån!" så säger han klarsynt och ärligt utan det minsta omskrivningar:

-Pappa, du verkligen stinker ur munnen.

Jo, jag tackar jag! Ingen fysisk pungspark, men väl en verbal sådan.


//Hundvaktaren, utan guldklimpar i morgonmunnen...

Och vad pysslar du med då?

Tidig morgon i Sundbyberg.
I villan är totalt kaos. Massor med folk, massor med prylar och massor med bilar utanför.

Den oinvigde skulle tro att en riktig brakfest håller på att klinga av medan den invigde (undertecknad) nervöst glider omkring och försöker se världsvan ut.
Det är filminspelning. Tagningen för dagen är till filmen "TJOCKTJUVEN" där undertecknad ska spela polishundförare och genomföra en husransakan tillsammans med min dåvarande schäfer Rex.

Efter att ha klätt på mig en illasittande polisuniform så meddelas att frukosten är serverad. Som alltid på filminspelningar så fixas det med käk på ett alldeles fenomenalt sätt. Oftast genom någon cateringfirmas försorg. Så även denna gång. Framför mig står en mindre hotellfrukost uppdukad.
Hungrig som jag är så förser jag mig oblygt av godsakerna. Några mackor med diverse pålägg, juice och kaffe. Vid köksbordet finns fortfarande en plats ledig så jag slår mig ner, hälsar vänligt och börjar äta. Stämningen är som alltid när främmande människor möts. Försiktigt trevande och när vi alla sinsemellan bedömt och berömt frukostbordet så frågar jag artigt de vid bordet om det är ofta som de pysslar med att vara statister till sådana här mindre filmer.

Killen bredvid mig, som åxå han ska spela polis, tar till orda och börjar berätta vitt och brett hur många filmer han vart med i. Vilka fantastiska insatser och att han faktiskt haft en replik i en film för länge sedan.
Själv så försöker jag skylla allt på hunden Rex. Att det är pågrund av honom som jag trillat in som statist i den här filmen och därefter följer lite allmänt hundsnack.
-Du då? Vad pysslar du med då? Kör du mycket statistgrejjer åxå? Frågan ställer jag till en söt tjej mitt emot mig.
-Nja, blir väl lite sånt här lite då och då. För utom det här så är jag på en teater i Uppsala, så det blir lite pysser för att hinna åka emellan.

Ja jäklar. Alla verkar de ha drömmar om att bli riktiga skådisar. Utom jag då. Jo, på riktigt faktiskt. Jag har inga sådana drömmar. Men det är för jäkla kul att va med å kika vad som händer bakom kameran. Har gjort det några gånger och skulle gärna göra det igen.

När väl filmen haft premiär och jag såg vem fanken jag satt å käkat med.
Ja, hon heter visst Vanna Rosenberg och är skådis på "riktigt".


//Hundvaktaren, som inte riktigt har roll-koll.