Genusneutral uppfostran (igen).

Bara att ge upp och inse att mina söner uppfostras som pojkar. Mer eller mindre omedvetet från oss så kallat vuxna föräldrar.
De leker med pojkleksaker, leker pojklekar och klär sig som pojkar.
Och de gillar pojkfärger.
Vid köksbordet förde William på tal om sånt han önskade och tyckte om. Då sattes allt lite på sin spets. Sagt på en 5-årings enkla sätt.

4-årigen Isak är familjens stora tekniker. På både gott och ont. Allt som har en motor är intressant. Allt som går på elström är även det intressant. Inte att förglömma allt som man kan skruva i är intressant. Skulle man sedan inte kunna skruva ihop det hela igen, ja, det är ett mindre problem. Flygplan är inte helt fel att kika på. Både hemifrån på gården där flygplanen sveper över himlen men även på lite närmare håll. På Arlanda. Jag som pappa har givetvis inte påverkat honom på något sätt att bli intresserad av flygplan. Tycker nästan att det är lite nördigt att vara "flightspotter". Men av någon anledning så ramlade jag över en sk. APP till Iphonen som heter Flightradar24. Klockren för alla som funderar på vart flygplanet som mullrar iväg mot fjärran horisont är på väg. Klockren för alla utom jag då, eftersom sånt inte intresserar mig det minsta. Men vad gör man inte för sina söner...

//Hundvaktaren

Barnkära förbannade hund!

Minstingen Oscar spänns fast i barnvagnen och cykelhjälmarna spänns fast på William & Isaks huvuden. Hundpromenad väntar.
Ingen tycker egentligen att det är en belastning eller jobbigt på något sätt.

Center får allt gå kopplad första 100 metrarna tills det är dax att få rusa runt som en galning tillsammans med grabbarna. Vallhunden i honom sätter fysiken på prov. Grabbarna cyklar iväg från mig och jycken ska försöka hålla koll på alla. Gärna samtidigt.

Uppletande, eller som vi kallar det "Gömma pinne" är skitkul. Grabbarna kivas om vem som ska bli den förste att få gömma en pinne och sedan skicka Center att leta.
På senare tid så har William istället kommit på hur kul det är att själv gömma sig ibland buskar och högt gräs för att sedan snabbt bli hittad av sin håriga kamrat.
Center tycker åxå om den leken. Så till den milda grad att han gärna belönar sig själv med att kampa med både det ena och det andra.

På dagens promenad möter vi en äldre kvinna samtidigt som Center ryar runt i ett buskage där William omsorgsfullt gömt sig.
Kvinnan är mormor till en av grabbarnas kompisar och som vi står och småpratar om ditten och datten med tonvikt på hur kul det måste vara för barn att växa upp med hund så hör jag från buskaget:
-Men slääääpp pinnen Center! Ahhhh, släääpp! Loss! LOOOOSS! FÖRBANNADE HUND!

Kvinnan (ja, eller tanten) verkar ha förmånen att höra en aning illa och hörde inte riktigt det sista utan fortsatte att bedyra hur fina våra söner är och vilken otroligt vacker och uppfostrad hund vi har.


//Hundvaktaren, omgiven av fina, vältaliga barn och vackra, lydiga hundar