fredag 26 november 2010

Dunk på ryggen.

Svetten formligen forsade utför min rygg samtidigt som jag stretade mig sakta uppför fjällbranten. Min bror hade tagit täten tätt följt av Linda, så jag borde ju inte klaga. Brorsan gjorde hundjobbet eftersom han fick spåra i den meterdjupa snön.
Både han och Linda hade sk. stighudar på sina skidor. (Ett sorts band man spänner fast under skidorna för att de inte ska vara bakhala). Klockrent när man ska uppför branter som denna.
Jag saknade sådana. Fanns bara två uppsättningar och eftersom jag ansåg mig bäst lämpad och mest vältränad att skida uppför fjällsidan utan stighudar så lät jag brorsan och Linda ta dem.

Att sedan brorsan är 10 år yngre, har fjället som arbetsplats och hmmm, faktiskt är aningen mer fit än jag hade jag då inte en tanke på.
Att Linda är uppvuxen någon mil från denna fjällbrant var heller inget som mitt då så självsäkra ego bekymrade sig över.

-Du tar väl med vatten, sa han när vi gjorde upp planerna för turen.
-Självklart! Jag fixar.

I ryggsäcken fanns oömma overaller för vår grottklättring, ombyte till både jag och Linda eftersom vi med all säkerhet skulle bli helt genomvåta av de underjordiska forsarna som vi skulle passera.
I ryggsäcken fanns även en 10 liters dunk med kallt friskt vatten.
Nog hade jag tagit med vatten alltid.

Fullständigt utpumpad slängde jag av min tunga ryggsäck när vi kom fram till "basecamp". Tältet var uppslaget och brorsans bekanta som redan var på plats hade ordnat med kaffe.

-Sliten?
-Nä, för fanken. Vi kan fortsätta när som helst, svarade jag med ett ansträngt leende.
-Du ser faktiskt lite sliten ut.
-Ja, lite sliten är jag kanske. Men ni hade ju stighudar, jag fick lita på rå armstyrka och tjurighet undet den här j***a timmen det tog för oss att ta oss upp hit. Och ja, jag är lite sliten, men jag va den enda som bar ryggsäck åxå.
Förressten, jag slet upp vattendunken, här har ni vatten för att göra påtår.

Min bror tittade först tyst på mig, växlade några ögonkast med sina goretexklädda polare, och sedan började han att gapskratta.
Nästan lite irriterat frågade jag vad som va så himla roligt.

-Tyst! Lyssna!

Skratten ekade ut och tystnaden lade sig över den snöklädda fjällsidan. Långt i fjärran kunde man höra en skoter. En fågel, säkert en läskig örn, skrek högt uppe i skyn.
Strax intill oss hördes porlandet av en bäck som trots vinterns kyla, inte fått ett skyddande istäcke över sig.

-Du skulle ha med dig vatten för att dricka under färden upp hit. HÄR finns vatten i överflöd, så de 10 liter kommunalvatten som du släpat upp hit kan vi lixom hälla ut.


//Hundvaktaren, med dunkande hjärta och tyngande ryggdunk.