Fångstfällor, eller "Konsten att fånga ett barn".

För att framgångsrikt fånga barn krävs kännedom om dessa väsen. Detta får man bäst genom tålmodiga fältstudier. Barns beteenden beskrivs även ingående i flertalet tidningar och böcker. På senare tid har även barns beteenden uppmärksammats i många tv-program såsom "Supernanny" och "SOS Familj".

Man kan fånga barn året om och på vilken tid på dygnet som helst. Bästa tidpunkten är emellertid på morgonen. Beakta dock att då kan ofta jägarens tankeverksamheten vara en aning långsammare än dagtid, men då är ändå chansen att ta barnet med fällan som störst.

En tidig morgon kan ett barn på några minuter utan problem producera flertalet förödelser i ett hem. Därför är det mycket viktigt att börja infångandet så snart som möjligt för att begränsa skadorna.

Lockbeten i fällorna är inte alltid nödvändiga, ty barnen finner själva intresse och stundtals även faschination i det förbjudna och farliga.

Vid arbete med fällan rekommenderas handskar och tjocka yllestrumpor (för att smyga bättre), dock är inte detta bevisat att vara utslagsgivande för fångstresultatet.

Barninfångande är en ständigt återkommande sysselsättning men bör även vara föremål för nytänkande och kreativitet hos jägaren då barnen snabbt anpassar sig efter fångstsystemen. I de fall föryngring sker i familjen kan de äldre barnen även lära de yngre att undkomma de mest komplicerade och genomtänkta fångstfällorna.

Här visas hur användandet av en helt vanlig väktarbatong kan framkalla skramlande då den faller ner i en liten plåthink och på så sätt larma jägaren om att ett barn gått i fällan.

Ovan demonstreras hur jägaren använder barnens egna föremål till hjälp för infångandet.

Efter infångandet kan man som här med fördel förvara barnen i en hundbur i avvaktan på vårdnadshavare.

//Hundvaktaren

Jag är ett tekniskt (o)begåvat underverk!

Då mina föräldrar valde vilka egenskaper och begåvningar deras barn skulle få så vet jag inte hur de tänkte angående undertecknad. Jag saknar nämligen helt estetiska egenskaper. Sjunger gör jag gärna och de gånger jag hittar ett piano så klinkar jag hjälpligt fram "The Rose" (som förövrigt är den enda låten jag kan på piano). Kombinationen av min sång och mitt klinkande kan ni kanske redan nu räkna ut hur det låter...

Samma gäller tekniska saker. Datorn är jag en mästare på, så länge det bara är att trycka på "on"knappen. Strular det så får svärfar rycka ut.

Men ibland glimrar det till!

På väg till dagens hundträning köpte jag ett minneskort till kameran (Konica Minolta Z3). Har under något år slitit på ett 512Mb kort som allt för ofta visar sig vara en aning för litet. Speciellt om jag filmar något. Så idag slog jag på stort. 2 Gb blev det och 99:- kostade det. Jösses va priserna sjunker på såna här prylar!

Väl framme på träningen tänkte jag att nu jäklar ska här fotograferas, men så snart jag stoppat in kortet och startat kameran får jag ett felmeddelande i stil med "Hörrö, glöm det där!" i kameradisplayen. Ingen av kollegorna visste råd så jag gav upp och tänkte att det kortet kan säkert någon annan bli glad av att få.

Men skam den som ger sig. Google är ett underbart verktyg. Inte konstigt att ordet "att googla" håller på att befästas som ett "riktigt" ord. Så efter lite googlingar hittade jag förklaringen. Eftersom min kamera har några år på nacken är den inte helt kompis med stora minneskort. Tydligen så kan man uppdatera kamerans "ettor och nollor" på något sorts magiskt sätt så att den klarar av större minneskort än det jag nu har. Nu återstår bara att hämta hem detta och sedan uppdatera.
Jag är inte i hamn ännu, men jag ser i alla fall land!

By the way:

Är det här ett kort på ett minneskort,

eller helt enkelt: ett "minnes-kort"?
På korrekt svenska då? Kan det då kanske heta minneskortkort?


//Hundvaktaren, som även kan lära gamla hundar att sitta.

Födelsedagskalas - en besvikelse!

Någonstans försöker jag inbilla mig att våra barn är rätt så väluppfostrade och idag fick jag faktiskt ett litet kvitto på detta. Har vart på födelsedagskalas där våra gossar minglade omkring, hälsade på alla, lekte med alla, åt av allt, spillde inget (hmm, sanning med modifikation) och när det väl var dax att bryta upp så tackade 3-årige William för smörgåstårtan och godiset, utan att vi som föräldrar behövde påminna honom. 2-årige Isak han nickade instämmande och la av en hardang något som bara en annan 2-åring skulle ha förstått.
Det stora kvitton på hur väluppfostrade våra barn är kom när vi väl hade klätt av oss i hemmets lugna vrå. (Man får ju nämligen inte "klaga" på upplägget av andras födelsedagskalas).
Då tar en besviken William ton och säger uppgivet:
-Inga ballonger och ingen riktig tårta med grädde.
Förgäves försökte jag förklara för honom att Bengt, som idag fyller 50 år, måste ha glömt att blåsa upp ballongerna och att 50-årige Bengt hellre nog ville ha smörgåstårta på sitt kalas istället för gräddtårta med godis.

Kära läsare.
Ett födelsedagskalas är ingenting utan BALLONGER och RIKTIG tårta!
Även om man nu skulle råka fylla 50 år och bjuder en 3-åring.

//Hundvaktaren

Dagens ord: DAGSMEJA och KOTKOMPRESSION!

Idag styrde vi kosan till en friluftsgård inte långt hemifrån som heter Hällkana invid Lejondalssjön. Ryggsäcken var med och i den fanns givetvis en termos med varm choklad. Idag hade vi dock bytt ut skinksmörgåsarna emot kanelbullar (och nej tyvärr, inte hembakta...).
Vet inte vem av oss som njöt mest av förmiddagen. Ungarna eller jag? Finns inte något som slår fika utomhus. Och vilket väder! -2´ och dagsmeja . Vårkänslorna spirar i kropp och själ. Solen värmer en aning så att det droppar från taken samtidigt som det fortfarande är minusgrader i luften. Fåglarna börjar som smått kvittra som en föraning om den "riktiga" våren.
Vart kommer då dagens andra ord "KOTKOMPRESSION" in?
Jo, jag börjar närma mig 40, vare sig jag vill det eller inte. Stjärtlappar är till för barn i aningen yngre ålder med en aningen yngre kropp. Att då med totalt dödsförakt sätta av efter en osnyten 3-åring utför en knölig pulkabacke är som att be om kotkompression. Nåväl, om och om åkte vi vilt tjutande som galningar utför backen alltmedan andra "vuxna" förläget tittade på oss. Hade nästan lust att låna ut min stjärtlapp till dessa (avundsjuka?) åskådare.
I morgon ska vi dit igen. Då utrustade med snowracer!

//Hundvaktaren, idag 2cm kortare p.g.a. kotkompression...

Topptur på Berbertjåkkta - En reseskildring

Ett visst planerande föregår de flesta fjällvandringar. Så även min. Min resa mot det svenska vinterfjället. Sveriges kanske sista riktiga vildmark. SAREK! Kallt, ödsligt, vindpinat, vackert och vilt.
Själv har jag spenderat många timmar till att planera resan in i minsta detalj. Allt ifrån olika rutter till den utrustning som kan behövas.
Till min hjälp har jag haft en sedvanlig brusfotölj från Gustavsberg, några nummer av UTEMAGASINET samt senaste katalogen från NATURKOMPANIET.

Interiörbild från basecamp, där expeditionerna planeras minutiöst.
Kan packlistan utantill vid det här laget. Snart kan jag även priserna...
En hel del träning och övning föregår de flesta fjällvandringar. Så även min.
Till min hjälp har jag mina två söner och vår hund Center. Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli!
Idag begav vi oss ut på vår första topptur. Siktet var inställt på Berbertjåkkamassivet och planen var att hinna med en topptur ifall vädret och solljuset tillät.
Utrustade och taggade begav vi oss av efter att ha sovit middag. Hunden hoppade ivrigt tjutande i kopplet till akompanjemang av vinden som ven över vidderna.
Vår nyinköpta utrustning skulle få bekänna färg i ett första fältmässigt test.

Sällan har en topptur gått så fort och lika sällan har en fika smakat så gott. Kan ha varit sällskapet som gjorde det eller den nya utrustningen, iform av liggunderlag, termos och stjärtlappar från COOP FORUM...


Bild från toppen av Berbertjåkka, 3 m.ö.h. (Beläget mittemot vårt hus på Berberisvägen)

Efter lite termosvarm choklad och polarkaka med ost och skinka bjöds det på underbar offpiståkning med stjärtlapparna.
Beträffande Sarek och andra exotiska platser så får det vänta något år.
Efter att, än en gång ha läst igenom Naturkompaniets närmare 60 dyra och mer eller mindre nödvändiga prylar i utrustningslistan så inser jag att äventyret får stanna vid en packe tidningar, kataloger och drömmar på brusfotöljen ett tag till.


//Hundvaktaren, dreamtraveller

Lokförare, busar och ordningsvakter är som hundar!

Bara titeln gör att jag trampar dom som sitter längst fram på tårna. Att jag skulle trampa några kollegor på tårna är jag däremot inte ett dugg orolig för.

Under närmare ett år så jobbade jag för ett bevakningsföretag med inriktning på kollektivtrafik. De hade beslutat att börja använda hundar i sin bevakning. Främst som ett hjälpmedel för att träffa nya människor. Främst klottrare och andra skadegörare. Tänk så många färgglada konstnärer som vi stötte på under nätterna.

Det året så skulle det hållas en större säkerhetskonferans här i Sthlm med folk från hela europa. Ämnet var säkerhet i kollektivtrafiken. Givetvis skulle vår hundgrupp finnas med på ett hörn med uppvisning och informationstält.

Våra förberedelser började månader innan. Vi tränade och tränade. Excersis varvades med publikfriande skyddsövningar. Jösses vilka applåder vi fick!
I informationstältet hade vi lagt upp all sköns utrustning som vi använder både i jobbet och under träning. Där fanns även en "klappvänlig" hund för den som ville komma hem och skryta med att "Jag har minsann klappat en riktig vakthund!".
I tältet hade vi även satt upp en vikvägg fullkomligt tapetserad med bilder. Bilder från tjänsten, från träningar men även lite lustiga bilder som vi plåtat under vår långa förberedelsetid.

Några applåder fick vi dock inte av ett fackligt ombud som värnade om lokförarna. Hon fick nämligen se att på en av bilderna satt en hund på förarplatsen (heter det så i tåg?). Upprört och med gäll stämma skäller hon ut första bästa uniformerade kollega och frågar honom:
-VAD ÄR DET HÄR? LIKNAR NI MINA LOKFÖRARE MED HUNDAR?

Att ens försöka svara på hennes fråga krävde en ängels tålamod. Kvinnan tog nog sin uppgift på lite för stort allvar. Hade hon bemödat sig att titta ordentligt bland alla bilder hade hon upptäckt fler yrkesgrupper som skulle kunna liknas vid hundar.

Diskussionerna ikring denna bild på min kära Rex har vart många och livliga, men tvärt emot det stackars humorbefriade fackombudet så har ingen vakt har känt sig trampad på tårna utan det har istället vart idel leenden.

Ingen buse har heller känt sig utpekad till att vara hund efter säkerhetskonferensen, även om en och annan buse befunnit sig i den här situationen.
Vem vet, kan förvisso bero på att där inte fanns så många busar representerade på just den här konferensen.


//Hundvaktaren, med humor som vapen!

090519 - Inlägget redigerat / bilder borttagna på begäran.

Utomhusarbete = Workout?

Slänger in lite bilder från dagens hundträning.




En SÖT!




En SUR!




En (nästan) AVKLÄDD!


//Hundvaktaren

Ont, det gör ont, men det går...

Förra veckan spenderade jag mestadels i skolbänken.
Efter sisådär 14 års nattarbete kan det ibland vara lite svårt att ställa om dygnsrytmen. Att sedan sitta stilla i en skolbänk, hålla sig vaken och visa sig intresserad var inte helt lätt!
Pluggade lagar och paragrafer på löpande band samt läste på nyheterna i senaste "FAP´en" (kort uttryckt det regelverk som styr bevakningsbranchen).
Sjukvård och självskydd stod också på schemat. I den ordningen dessutom. Borde kanske ha vart tvärtom.
Utbildningen avslutades med ett prov. Nu går jag emot jantelagen när jag blygt och nästan rodnande meddelar att jag prickade in ALLA RÄTT på provet. Sedan ska vi inte gå in på antalet frågor eller provets utformning...
Kunskapens börda är lätt att bära när man väl fått in dem i huvudet.
En annan börda som inte är helt angenäm är sviterna jag bär efter självskyddet.

Blockerade några "rallarsvingar" lite galet. Man lär av sina misstag heter det visst...

Nåväl, skitkul men skitömt.

//Hundvaktaren, feeling a little bluu

Mora träsk lever! Och jag kan somna tryggt.

Jösses, jag trodde att tiden gått och jag med den blivit äldre, men här kommer nyheter!
Mora träsk lever! Jag är inte äldre och tiden har stått stilla sedan tidigt 80-tal.

Som uppvuxen i Västerbottens inland så nöjde man sig med det lilla som ung. Vi hade ingen lokal och vi hade heller "inget att göra" på vår fritid. Bara för det så brände vi inte ner skolor eller rånade kamrater på deras mobiltelefoner och plånböcker. Ja, mobiltelefoner fanns ju för övrigt inte på den tiden.
Vi byggde kojor i skogen, drack stulet hemvin och rökte morsans cigg. I vår sporthall kunde det hända att clownen Manne (han som övertydligt artikulerade "BAAANAAAN") kom på besök och inte att förglömma Mora träsk.
(Mer i ämnet stulet hemvin och cigg finns att läsa här: http://hundvaktaren.spaces.live.com/blog/cns!7A8A5A4733479B74!1041.entry )

Med mina söners ankomst till världen har generationsväxlingen påbörjats, men en sak verkar kunna överleva dessa växlingar. Det är Mora träsk.
Va med grabbarna och såg dessa herrar idag.
Samma låtar, samma stil, samma shorts, samma knähöga strumpor...
Ikväll kommer jag att somna tryggt med vetskapen att vissa saker aldrig förändras.






//Hundvaktaren