I dag är det ett år sedan Rex dog. ETT HELT ÅR har gått.
Tiden går och vi med den.
http://hundvaktaren.spaces.live.com/blog/cns!7A8A5A4733479B74!921.entry
Verkligen märkligt hur man räknar tid.
En dag, en vecka, en månad. Därefter ett halvår och sedan ett år.
Idag är det ett år sedan.
Nästa gång det blir till att gråta och stirra i väggen, är det när det gått 5 år?
Sen då? Glömmer man då?
Det är klart, det går ju inte å gråta över en hund i all evighet. Det är ju bara en hund och jag har ju haft fler hundar än Rex.
Uhlan min första tjänstehund till exempel. Har massor med minnen men kommer inte ihåg ens vilket år han dog. Samma sak med Engelska Settern Pripps, som blev min första hund och som gjorde att jag fick upp intresset ikring dessa varelser.
Nä, det går nog över med tiden. Tiden gör att man glömmer. Tiden för med sig nya minnen att vårda. Tiden.
Rex var ju bara en hund.
Jeg stryker over din gylne pels, men halen din slår ikke mer.
Øynene dine er lukket igjen
Over øyne som ikke ser.
Ditt gylne hjerte har sluttet å slå, aldri mer løpe, hopp og gå.
Alt er slutt, det er over nå.
Jeg legger hodet mitt ned mot ditt, og tårene drypper som blod.
Aldri mer skal det bli som før, aldri mer "oss to".
Som isende kulde inni meg kjenner jeg noe dør med deg.
Jeg må reise meg, sier de, jeg går mot en dør.
Der ute går livet videre som før.
Jeg snur meg, du ligger så livløs og stille.
Du kan ikke komme, selv om du ville.
Skriket vil ut, men jeg lukker min munn.
Hvem var det som sa " Bare en hund".
Ikväll när jag stängt av datorn, rastat Center och bytt en sista gång på grabbarna så ska jag hälla upp en allt för stor stänkare och sedan inte göra mkt annat än att gråta och titta in i väggen.
Gråta och minnas.
//Hundvaktaren
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hmm, det här har vi pratat om förut, hundvaktare. Minns du? Det var väl så vi lärde känna varandra. Jag har blivit ett år äldre och mer förståndig jag med, och har större förståelse för sorg numera. Så jag tycker att du gör helt rätt som ägnar en stund åt en saknad hund och låter sorgen skölja över dig. Minnena kan ju ingen ta ifrån dig, hur moraliserande än jag skulle kunna vara om sorg och egoism och hela balunsen. Flow with it bara.
SvaraRaderaKommer ihåg Rex med sin tokiga husse. Inte kul att vara hund och få en tumme i prutten tex eller parträning och uppvisning med 2 coola brudar. Inkräktare i köket som han markerade kanon och äntligen så löste sig mysteriet (råttan). Finns mycket att minnas och det man kan göra är att ge saknaden "plats".
SvaraRaderaSimpson hette min första hund. En lurvig sak, både mjuk och hård samtidigt. Att ta bort denna hund var nog det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Det har gått mång år, och fortfarande vill jag inte titta på bilder där han är med. Ja jag undrar om det någonsin går över. Sorgen och saknaden. Trots att det bara var en tjurig hund.
SvaraRaderaNågot att glädjas åt är att jag följt din blogg i ett helt år nu!! Inlägget om Rex var det första jag läste, och det som gjorde att jag "fastnade" här. Glädjande för mig, mindre glädjande för dig *glad grimas*???
Ser fram emot ett nytt år med Hundvaktarinlägg!!
Sorgen finns alltid tyvärr... Beklagar verkligen.
SvaraRaderaBloggar lever ibland ett eget liv. Plötsligt hamnade jag hos dig.
SvaraRaderaDitt inlägg "bara en hund" berörde mig starkt.
Tyvärr har jag användt frasen bara en hund så felaktigt - jag skäms. Hur kunde jag säga så!
Min sons hund var sjuk och måste avlivas. Sonen sörjde såklart, och jag tyckte han inte skulle gå och deppa så länge, utan skaffa sig en ny hund. Han gjorde aldrig det.
Och inte kan jag be honom om förlåtelse för mitt dumma uttalande. Han dog hastigt för 3 år sedan. För honom - lika som för dig - det var inte "BARA EN HUND ".
Ja vill gärna skriva om detta i min blogg. Får jag länka till ditt inlägg? Det var det som fick mig att tänka till.
Ha det så bra med dina grabbar hälsar Viola
Vackert skrivet!
SvaraRadera