Bara det inte är Leif.

En 45-årig långtradarchaufför från Västerbotten dog i samband med en trafikolycka på E4 söder om Njurunda under måndagen.

"Bara det inte är Leif" hann jag tänka när jag läst färdigt rubriken och scrollade sedan vidare bland lokala nyheterna från mitt gamla liv hemma i Västerbotten.

Vet inte varför jag kom att tänka just så. "Bara det inte är Leif".

Kanske för att han nog är en av de få långtradaschaffisar jag känner, och kanske den ende jag känner från Västerbotten.

Nåväl, tanken slogs bort i samma stund som rubriken var läst. För hur är oddsen för att det skulle vara just Leif.

I morse när jag min vana trogen kollar av diverse nyhetssidor så hittar jag och inget som fångar mitt intresse, men var och varannan från "mitt gamla" liv hemma i Västerbotten har på sina Facebooksidor länkat till nyheten om den omkomne chaffisen och uttrycker sin sorg och förtvivlan.

"Bara det inte är Leif" tänker jag åter igen.

Ingen skriver dock ut vem det är och för att jag ska sluta oroa mig så frågar jag kort och gott "Vem?" i en av trådarna.

Genast får jag några privata meddelanden om vem den omkomna är.

Tiden stannade och det som såg ut att bli en solig och vacker dag förmörkades genast genom svaren jag fick.

"Leif" stod det. Det är Leif.

Den oväntade döden är aldrig välkommen.

Den är A L D R I G inbjuden.

Den är orättvis och den gör ont.

Den är för svår och sorglig för att ens kunna ta på eller knappt tala om.

Men tala är nog det enda man kan göra en sån här gång.

Tala. Gråta. Kramas. Stötta. Minnas.

Stor kram till främst hans närmaste.

Men även till alla som på ett eller annat sätt kommit i kontakt med Leif och hans varma och omtänksamma sätt.

Ta hand om varandra!

Kram på er!