-Grattis! Åh, va kul! Ni har väl två grabbar sedan tidigare, eller hur?
Har precis berättat för ännu en bekant att vi väntar barn.
Visst, vi har två grabbar. Två underbara söner. Det är så jag oftast presenterar mig ialla fall. Tvåbarnsfar. På gång att bli trebarnsfar.
Det ligger inte lika naturligt i munnen att säga "-Nä, det blir vårt 4´e barn!"
I tanken säger jag alltid något annat.
2004. Fortfarande nykär. Vi bor i en liten tvåa i Bromma. Funderar på hur fanken vi ska göra med barnvagnen i vår trånga hall. Hur ska vi rymmas i vår VW Golf. Två vuxna, två hundar och PYRET. Jag läser allt man kan komma över om graviditeter. Man ska visst sjunga för det ofödda barnet, då kan barnet, när det väl kommit ut känna igen sångerna och för den delen även sångaren. Oj va jag sjöng. Inte alltid så vackert, men vilken känsla. Kunde inte sluta se på den växande magen.
Kunde förnimma hur man som liten grabb kände det inför julafton då man försiktigt skakade och vägde paketen för att försöka gissa sig till vad det kunde tänkas vara under presentpapperen.
Vad kunde det tänkas vara i magen? Pojke? Flicka? En, två stycken? Vem kommer PYRET att likna? Hur blir JAG som förälder? Tiotusen frågor, inga självklara svar. Allt akompanjerat av min skönsång där jag ofta hittade på egna texter.
Att PYRET skulle kunna vara sjukt fanns inte på min karta. I min mentala förberedelse hade allt en rosaskimmrande aura ikring sig.
I vecka 18 ska vi få en första titt på vår skapelse. Det är då vi gör det sedvanliga ultraljudet.
Bilden av vårt älskade barn syns lite otydligt på skärmen. Sköterskan ser samanbiten ut, men det är klart. Kan ju inte vara lätt att få ordning på alla vred och inställningar på apparaten.
-DÄR! Tydligt ser jag den lilla skapelsen. Lilla PYRET. Så abstrakt, så knasigt, så ballt.
Så sorgligt.
-Jag ser inga hjärtslag, säger sköterskan. Ska hämta läkaren så får vi ett andra utlåtande åxå.
Det tog ett mansliv för läkaren att komma in i rummet. Ännu ett mansliv innan även hon säger:
-Det finns inga hjärtslag. Ert barn lever inte.
Vi fick en tid till sjukhuset en vecka senare. Vårt barn, vårt nu mer döda barn måste ju ändå ut. Dagarna kom och gick. Tankarna och tårarna lika så. Alla dessa tårar.
Tidigt en morgon hände det. Det som vi skulle få hjälp med på sjukhuset två dagar senare.
Vårt döda barn, vår son, föddes hemma. Jag svepte in honom i handdukar och ringde till sjukhuset.
Nu när vi väntar vårt 4´e barn är inte allt rosaskimmrande.
Det sjungs inte lika mycket som det gjorde för PYRET. Det skakas inte lika många paket och frågorna är inte lika många.
För i min mentala förberedelse finns nu även plats för "Den lilla sorgen".
//Hundvaktaren, snart fyrabarnsfar.
(Titeln "DEN LILLA SORGEN" är även titel på en bok som vart till stor hjälp. DEN LILLA SORGEN - En bok om missfall av Olle Bergman & Anna Normelli)
lördag 17 januari 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kram på er alla.
SvaraRadera"Ms D"
Å, vad fint du skriver!
SvaraRaderaLäser nu till barnmorska...och att mista ett barn, må vara vilken vecka in i graviditeten eller senare, är en sorg som inte kan beskrivas, nästan. Ofta förknippat med att om det är för "tidigt" inte räknas...och det är synd. Alla barn är barn tycker jag...oavsett!
Lycka till med er 4:e nu :)
/ Erika Häggblad