Bortsprungna barn och saftspill.

Inte för att jag är någon skogsmulle direkt, men jag gillar att knata ut i skogen någon gång då och då. Mest för att det ges möjlighet att elda. I mitt tidigare liv måste jag ha vart pyroman, annars lär jag bli det i nästa.

Vi har haft turen att få världens bästa dagmamma till våra barn. Ngn sorts "I ur och skur"-tänk ligger bakom hela hennes verksamhet. För att förklara mycket kort så: De är ute jämt. Äter ute, sover ute, leker ute.
-Huvva va de regnar idag, sa jag en morgon.
-Ja visst e de kanon! Fatta vilka schyssta vattenpölar det blir, fick jag till svar.
Ingen idé att klaga på uselt väder inför henne direkt...

Så våra barn har fått lära sig att vara ute i skog och mark från första början. I dag fick jag smaka på frukten av skogsvana barn. Ty skogsvana barn rör sig fort och vant i skogen!

Ryggsäcken packad med det viktigaste. KORV så klart, men sedan även kakor, kaffe och saft. Från bilen till vår glänta i skogen tar det si så där 15 minuter effektiv tid, för en 2,5-åring Isak att gå. Under den promenaden har hunden säkert tillryggalagt 1 mil i planlös galopp och 3,5-årige William ungefär hälften av detta. Samtidigt som han även hinner testa alla stora klättervänliga stenar, fånga spindlar och ägna sig åt fågelskådning med den medhavda kikaren.
Fågelskådning med ihoptejpade muggrullar... Billigt alternativ till riktig kikare.

ALLA stora stenar ska bestigas!


Och pappa som avskyr spindlar. Bara att bita ihop och låtsas som man gillar dom...

Elden fixade vi ihop i ett naft, sedan bjöds det på saft och kakor iväntan på den perfekta grillglöden. Lustigt hur allt kan smaka så gott ute i skogen. Till och med torra kakor av billigaste sort är gudomliga när man får doppa dem i saft och spilla som man vill ute i det fria.

Saft och kak-gegga går att spola av galonbyxorna.


Borde inte finnas något negativt med skogsvana barn, eller hur?
Andas frisk luft, röra sig i det fria, snubbla på rötter och käka korv.
När vi mätta och belåtna bröt upp så hade William inga planer på att vänta in varken Pappa eller Isak. Vi tar nämligen alldeles för lång tid på oss. Den enda som kunde hålla jämna steg med honom var Center. Innan jag visste ordet av så har William försvunnit i skogen. Hur jag än ropar så får jag inget svar. Hunden försvinner även han, men dyker snart upp igen, bara för att återigen försvinna. Verkar som om vallhunden i honom får jobba hårt alltmedan han kilar emellan mig och den nu mer bortsprungne William.

För att raska på tempot lite så slänger jag upp Isak på axlarna och börjar springa åt det håll som hunden dragit åt. För William ser jag inte ett spår av.
När vi nästan är framme vid bilen så skymtar jag plötsligt den osnutne sonen. Med händerna tryckt mot byxorna kommer han emot oss med en bekymmrad min.
-Nu är jag verkligen kissnödig!
Samtidigt som jag mässar över hur viktigt det är att gå tillsammans i skogen och att man faktiskt MÅSTE ropa tillbaka så tar jag av honom kläderna för att han ska kunna uträtta sina trängande behov.
Mitt mässandet tar tyvärr för lång tid så allt hamnar i brallorna...
Vilken tur dock att han blev akut kissnödig, annars hade han väl fortfarande vart ute i skogen.

Så dagens lärdom är följande:

*Lär aldrig era barn att uppskatta skogen ifall ni inte vill leta efter dem -i skogen-.
*Har ni lärt dem att uppskatta skogen, lär dem då åxå att göra det tillsammans med er och inte på egen hand.


//Hundvaktaren, aka Mulle.