Första veckan med CENTER som tjänstehund.

Då va oskulden som tjänstehund tagen, eller det kanske var att ta i. Ett första hångel med jobbet som tjänstehund kanske man hellre ska säga.
Har nämligen mest ägnat oss åt att träna nätterna igenom. Sådana självklara saker som att:
-Gå emot dörrar, tvingas stanna en meter innan medan husse rycker i dörrhandtaget och sedan gå vidare till nästa.
-Vara inne på byggarbetsplatser nattetid och balansera i smala rangliga gallertrappor.
-Besöka skolgårdar i hemska förorter och kolla vad 25 gapiga och uppstudsiga hundrädda ungdomar av fjärran härkomst pysslar med.
-Kolla igenom lokalerna där det strax innan kilat omkring en stressad inbrottstjuv.

Några egentliga hundjobb har vi inte stött på och det är lika bra det. Center är väl närmast att jämföra med en ung kille som precis fått på sig uniformen där pressvecken fortfarande syns och inga kaffefläckar går att spåra på jackan. Krävs många långa nattpass innan rutinen sitter. Innan pressvecken tvättats ur och kaffefläckarna torkat in. Innan han slutar stressa över alla nya intryck och vänjer sig vid allt knasigt som yrket trots allt bär med sig. Efter mina 14 år i yrket så har jag nämligen lärt mig att man aldrig ska sluta förvånas över folk, företeelser, platser eller händelser.

Center är min tredje tjänstehund. Blir så påminnd av hur REX var som ny. Trodde till en början att han var knäpp eller totalt olämplig som tjänstehund. Han var nämligen alltid ivägen. ALLTID. Min gamle UHLAN som jag då fortfarande hade i tjänst gick vid min sida utan att märkas, föll in bakom mig när vi gick i trappor och när vi i förortscentrumet stod och pratade med ungdomar så satt han alltid lutad emot mig och kom någon för nära så snarare kände jag morrningarna än att någon hörde dem. De va hans sätt.
Rex däremot hade en förmåga att alltid vara ivägen, men sakta sakta föll han in i sin roll som tjänstehund. Han hittade sitt sätt.

Lika sakta som Center nu har börjat falla in i sin roll som arbetande tjänstehund. Center är nämligen lika ivägen, lika oerfaren och lika "spattig" som Rex en gång var. Allt sker inte över en natt. Alla nya händelser och upplevelser läggs i bagaget som erfarenheter att bära med sig i livet. Center måste också få tid att hitta sitt sätt.

Finns alltid en första gång för allt.

To be continued!

//Hundvaktaren